Pel­léas Me­li­san­de

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - MAL­MÖ OPERA • RE­CEN­SENT: CLAES WAH­LIN • FOTO: MA­LIN ARNESSON

Clau­de De­bus­sys egen­ar­ta­de opera Pel­léas och Mé­li­san­de har ge­nom åren se­dan den svens­ka pre­miä­ren 1926 fram­förts spo­ra­diskt i vårt land. Kung­li­ga Operan har fak­tiskt iscen­satt den fy­ra gång­er och Gö­te­borgso­pe­ran en gång, men an­ta­let fö­re­ställ­ning­ar har var­je gång va­rit rätt få. I Mal­mö har den ald­rig ti­di­ga­re spe­lats; möj­li­gen är det så att det är en opera för fin­sma­ka­re. Sym­bo­lis­men var var­ken fö­re el­ler ef­ter De­bus­sys verk nå­got som oper­a­kons­ten om­fam­nat.

Es­te­ti­ken är djupt för­ank­rad i ti­den kring för­ra se­kel­skif­tet (ur­pre­miä­ren i Pa­ris äg­de rum 1902). Som rö­rel­se bland konst­nä­rer i all­män­het vän­der den sig mot ett allt­mer ra­tio­nellt och op­ti­mis­tiskt sam­häl­le. Det som in­te gick att för­kla­ra, det un­der­med­vet­na, dröm­mar, allt det som låg bort­om det som kun­de över­sät­tas till språk el­ler lo­gik, var det in­tres­san­ta; att för­sö­ka över­sät­ta sjä­len.

För visst hand­lar operan om män­ni­skan, om till­va­ron, om det för al­la li­ka. Till och med mu­si­ken und­vi­ker det som and­ra sam­ti­da kom­po­si­tö­rer sök­te. In­te den sto­ra gesti­kens dra­ma­tik, in­te det för­fö­riskt hög­ro­man­tis­ka i Wag­ners ef­ter­följd. Vad De­bus­sy dock lär­de sig av sin tys­ke kol­le­ga var att an­vän­da en oupp­löst har­mo­nik för att hål­la upp­märk­sam­he­ten. Men so­lis­ter och or­kes­ter är mer jäm­spel­ta, de stö­der varand­ra och det som sker for­mu­le­ras li­ka of­ta ne­re i di­ket som up­pe på sce­nen av so­lis­ter­na.

På Kung­li­ga Operan i vå­ras möt­te vi ett sci­ence fic­tionland­skap, för­vis­so ett slags sym­bo­lism i en okänd värld, men allt an­nat än po­e­tisk el­ler skön. Mal­mö Opera har pla­ce­rat ske­en­det i en mörk tall­skog, där en­sta­ka möb­ler, en trap­pa el­ler Yni­olds lek­sa­ker dy­ker upp. Det är myc­ket grönt på sce­nen, bus­kar och brå­te kring en anad damm. Per­so­ner­na be­fin­ner sig i ett slags mel­lan­värld, det Al­le­mon­de som Mau­rice Mae­ter­lincks drama/li­bret­to ut­spe­las i. Grän­sen mel­lan na­tur och ci­vi­li­sa­tion, mel­lan dröm och verk­lig­het, är upp­löst. Till sy­nes är det li­te som om al­la är vil­se i blå­bärs­sko­gen, men var­ken det konst­när­li­ga tea­met el­ler sång­ar­na är någ­ra blå­bär.

Re­gis­sö­ren Ben­ja­min La­zar, som syss­lat myc­ket med ba­roc­ko­pe­ra och med att åter­ska­pa ur­sprung­li­ga iscen­sätt­ning­ar, lå­ter här ti­den fly­ta. Sko­gen må va­ra evig, de möb­ler som syns är av trä och kan kom­ma från vil­ken tid som helst, men ko­sty­mer­na ger en fläkt av sjut­ti­o­ta­let, fast in­te säl­lan med de­tal­jer som li­ka gär­na skul­le kun­na här­rö­ra från den sa­go­tid ope­rans ma­te­ri­al är häm­tat ur. Så fram­trä­der dra­mats per­so­ner i ett slags all­män­mänsk­ligt sken. Svart­sju­ke­dra­mat,

Mé­li­san­des gäc­kan­de per­son, al­la sjuk­do­mar och det ut­drag­na dö­en­det, som kans­ke är den en­da be­fri­el­se som här är möj­lig, och kon­flik­ter­na som bott­nar i grund­käns­lor som kär­lek, hämnd och hat.

La­zar er­in­rar om för­la­gan hos Mae­ter­linck ge­nom att lå­ta bar­net Yni­old sy­nas på sce­nen näs­tan he­la ti­den och lå­ta tjäns­te­fol­ket tyst gli­da kring i bak­grun­den. Tys­ta är in­te so­lis­ter­na som över­lag gör in­kän­nan­de, vack­ra pre­sta­tio­ner. Marc Mauil­lons lju­sa ba­ry­ton i den man­li­ga ti­tel­rol­len har bå­de styr­ka och ka­rak­tär, Jenny Da­vi­ets so­pran är elas­tisk och gif­ter sig snyggt med bå­de Mauil­lons stäm­ma och Lau­rent Al­va­ros Gol­aud, en li­te kraf­ti­ga­re, men sam­ti­digt mjuk bas­ba­ry­ton. En pas­san­de grov­het finns hos den stän­digt dö­en­de Ar­kel (Step­hen Bronk), me­dan Em­ma Lyréns Ge­ne­viè­ve, en altröst, gli­der vac­kert mel­lan träd­stam­mar­na.

Max­i­me Pa­scal hål­ler ihop or­kes­tern med stor skick­lig­het, här finns en när­va­ro av det li­te blyg­sam­ma slag som ock­så ka­rak­te­ri­se­rar par­ti­tu­ret. Mu­si­ken, lik­som mysti­ken, tät­nar ut­an att bli opak.

DE­BUS­SY: PEL­LÉAS OCH MÉ­LI­SAN­DE

Pre­miär 7 maj, be­sökt fö­re­ställ­ning 22 maj 2016. Di­ri­gent: Max­i­me Pa­scal Re­gi: Ben­ja­min La­zar Sce­no­gra­fi: Ade­li­ne Ca­ron Ko­stym: Alain Blan­chot Ljus: Mael Iger So­lis­ter: Marc Mauil­lon, Jenny Da­vi­et, Lau­rent Al­va­ro, Step­hen Bronk, Em­ma Lyrén, Ju­lie Mat­he­vet, Ste­fa­no Ol­ce­se.

Jenny Da­vi­et och Marc Mauil­lon

Ann Pe­ter­sen som Salo­me

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.