Mo­a­ses ron

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - TE­ATRO RE­AL, MADRID • RE­CEN­SENT: SVEN ÅKE HEED • FOTO: JAVIER DEL RE­AL

Det är väl knap­past nå­gon över­drift att sä­ga att Ar­nold Schön­bergs Mo­ses och Aron är ett krä­van­de styc­ke. För al­la in­blan­da­de: so­lis­ter, kör­med­lem­mar, in­stru­men­ta­lis­ter, så­väl som dansare, sta­tis­ter, och – sist men in­te minst – publi­ken. Att där­för få det­ta verk ser­ve­rat för sig i en för­pack­ning som den som nu er­bjuds på Te­atro Re­al i Madrid – i en sampro­duk­tion med Pa­ri­so­pe­ran, där upp­sätt­ning­en ha­de pre­miär i ok­to­ber för­ra året – känns som ett pri­vi­le­gi­um.

Sym­fo­nisk dikt, ora­to­ri­um, opera – ver­ket lå­ter sig svår­li­gen de­fi­nie­ras ef­ter gängse kri­te­ri­er, vil­ket sä­kert bi­dra­git till att det säl­lan spe­lats och då of­ta i kon­ser­tant fram­fö­ran­de. Schön­berg själv be­skrev ver­ket som en opera, men det hind­ra­de in­te att han ha­de pro­blem med att full­bor­da det. Den pla­ne­ra­de tred­je ak­ten kom­po­ne­ra­des ald­rig, trots att åt­minsto­ne en förs­ta ver­sion av tex­ten som för öv­rigt Schön­berg själv stod för fö­relåg. I den­na ver­sion av­slu­tas det med slu­tet av and­ra ak­ten och Mo­ses be­röm­da re­plik: ”O ord, du ord, som fat­tas mig!”

För hur ska man kun­na be­näm­na det onämn­ba­ra, se det osyn­li­ga, fat­ta det ofatt­ba­ra och grep­pa det evi­ga i guds­be­grep­pet? Frå­gan om Guds ex­istens är den cen­tra­la frå­ge­ställ­ning­en i ver­ket. Men bort­om det rent te­o­lo­gis­ka går Schön­berg vi­da­re i sitt sö­kan­de och operan blir en re­flek­tion över sö­kan­det ef­ter ett språk för det konst­när­li­ga ut­tryc­ket. Språ­ket är det sy­stem som bär det lit­te­rä­ra ut­tryc­ket, men när språ­ket tar slut, vad finns det då för möj­lig­he­ter att till ex­em­pel för­med­la det mu­si­ka­lis­ka ut­tryc­ket? Frå­gor som sys­sel­sat­te Schön­berg och hans sam­tid och ur vil­ka den ti­di­ga struk­tu­ra­lis­men och så små­ning­om den se­mi­o­tis­ka te­o­rin väx­te fram. In­om te­a­tern ifrå­ga­sat­tes ock­så det konst­när­li­ga ut­tryc­ket bort­om språ­ket av sam­ti­da te­o­re­ti­ker som till ex­em­pel An­to­nin Ar­taud. Det mäs­ter­li­ga i Ro­meo Castel­luc­cis upp­sätt­ning är att han i det te­a­tra­la ut­tryc­ket har fun­nit en mot­sva­rig­het till det avant­gar­dis­tis­ka och fort­fa­ran­de upp­se­en­de­väc­kan­de re­vo­lu­tio­ne­ran­de ut­tryc­ket i Schön­bergs mu­sik. Mu­si­ken blir med and­ra ord av­läs­bar i den sce­nis­ka ge­stalt­ning­en.

Den ytt­re hand­ling­en byg­ger på And­ra Mo­se­bo­ken och be­rät­tel­sen om Mo­ses och hans bror Aron. Mo­ses le­der Is­ra­els folk ut i ök­nen, där han för­sö­ker för­kla­ra Guds ex­istens för dem. Men det klentrog­na fol­ket kan in­te tro på en Gud de in­te kan se. Aron, som är den prak­tis­ke av de bå­da brö­der­na, vi­sar Guds makt för fol­ket ge­nom att ut­fö­ra de tre un­der som för­ut­spåtts av den brin­nan­de bus­ken. Me­dan Mo­ses, den in­tel­lek­tu­el­le, drar sig till­ba­ka till ber­get för att mö­ta Gud, le­der Aron fol­ket till dan­sen kring guld­kal­ven och den ero­tis­ka or­gie som föl­jer. Vred­gad för­stör Mo­ses sten­tav­lor­na som Gud har gi­vit ho­nom.

Ita­li­e­na­ren Ro­meo Castel­luc­ci står för den sce­nis­ka hel­he­ten: re­gi, sce­no­gra­fi och ljus­sätt­ning. Det är en be­dö­van­de vac­ker scen­bild som mö­ter oss. Förs­ta ak­ten, som ut­spe­las i ök­nen, är kraf­tigt över­ex­po­ne­rad i ett blän­dan­de kalk­ljus, där Is­ra­els folk knappt går att ur­skil­ja bakom den näs­tan oge­nom­skin­li­ga starkt be­lys­ta tyll­ri­dån. I det vi­ta hav som ge­stal­tar ök­nen in­tro­du­ce­ras någ­ra high tech-fö­re­mål. En väl syn­lig band­spe­la­re lå­ter ljud­ban­det rin­na ut allt­ef­tersom mu­si­ken spe­las, och Mo­ses stav, som hjäl­per Aron att ut­fö­ra de tre und­ren, lik­nar mest en rymd­sond, som sänks ner mitt på sce­nen.

I and­ra ak­ten förs en le­van­de tjur in på sce­nen, men gul­det som äls­kas av fol­ket är in­te den gu­la me­tal­len, ut­an vår tids guld, ol­jan. Un­der or­gi­er­na kring guld­kal­ven dränks fol­ket väl­lus­tigt i ol­ja och den svar­ta ol­jan sme­tar un­dan för un­dan ner det från bör­jan vi­ta scen­rum­met. I en vat­ten­grav, som lö­per över he­la sce­nens bredd, för­sänks fol­ket en och en i det svar­ta gul­det och sti­ger, pånytt­föd­da och dry­pan­de av ol­ja, upp ur re­nings­ba­det. I det som här blir slut­sce­nen, räm­nar till sist de höga ber­gen som om­ger he­la sce­nen, i sam­ma ögon­blick som Mo­ses i sin vre­de och sin van­makt slår sön­der sten­tav­lor­na.

Om det sce­nis­ka och det mu­si­ka­lis­ka här på ett op­ti­malt sätt möts i upp­sätt­ning­en, är det än­då mu­si­ken som är den sto­ra upp­le­vel­sen, som man bär med sig långt ef­ter det att ri­dån har fal­lit. Di­ri­gen­ten Lot­har Ko­e­nigs hål­ler det sam­la­de mu­si­ka­lis­ka ut­tryc­ket sä­kert i sin hand. Al­bert Doh­mens be­härsk­ning av den be­röm­da talsång­en, Spre­ch­gesang, är im­po­ne­ran­de i rol­len som Mo­ses, och John Gra­ham­halls tolk­ning av hjäl­te­te­no­rens re­gis­ter som Aron li­kaså.

I de mind­re so­list­par­ti­er­na för­und­ras man över det ge­nom­gå­en­de kraft­ful­la och välar­ti­ku­le­ra­de ut­tryc­ket, men kans­ke är det än­då kö­rens ha­bi­la väx­ling­ar mel­lan van­lig sång och talsång som för­vå­nar mest, när de bär sto­ra de­lar av upp­sätt­ning­en på si­na ax­lar. Castel­luc­cis re­gi ser tyd­ligt till det vi­su­el­la hel­hets­in­tryc­ket, men han förmår ock­så ut­mejs­la var­je in­di­vid för sig. Sär­skilt gri­pan­de blir det, när man un­der en lång se­kvens i and­ra ak­ten ser en – som man för­mo­dar

– dansare, som vri­der sig i ol­jan på ett iö­gon­fal­lan­de sätt, och när se­dan sam­ma per­son i ap­plåd­tac­ket körs in på sce­nen i en rull­stol och i verk­lig­he­ten vi­sar sig va­ra en fy­siskt gravt han­di­kap­pad män­ni­ska.

Of­ta sä­ger ope­ra­o­vana per­so­ner att de i all­män­het in­te går på opera, ef­tersom de in­te för­står. Men tänk om det in­te finns nå­got att för­stå? Och hur kan man för­stå det oför­stå­e­li­ga? Ök­nen är den na­tur­li­ga plat­sen för in­tro­spek­tion, ef­tersom det in­te finns nå­got an­nat ytt­re som dis­tra­he­rar. I ök­nen kan vi kon­fron­te­ras med oss själ­va, och kans­ke är det just i vår egen in­re öken som vi mås­te sö­ka sva­ret på frå­gan vad det be­ty­der att va­ra män­ni­ska. Pre­miär den 24 maj, be­sökt fö­re­ställ­ning den 28 maj 2016. Lot­har Ko­e­nigs

Scen ur Mo­ses och Aron

Flo­ra Gaudín i Mo­ses och Aron

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.