Jenkins

Hon ha­de en av de mest för­skräck­li­ga rös­ter som nå­gon­sin lju­dit från estrad och gram­mo­fon. I höst kom­mer fil­men om Florence Fos­ter Jenkins i re­gi av Step­hen Fre­ars, med Me­ryl Streep som sång­få­geln och Hugh Grant som hen­nes trog­ne föl­je­sla­ga­re St. Clair Ba

Tidskriften OPERA - - Aktuellt - 2

Grun­den till sin sta­tus som le­gend la Florence Fos­ter Jenkins själv re­dan un­der sin livs­tid – hon dog 1944 – och ef­ter att hen­nes in­spe­la­de pro­duk­tion med åt­ta ari­or och sång­er kom på lp 1955 har det ba­ra fort­satt. In­spel­ning­ar­na kom­mer stän­digt ut på nytt. Pjä­sen Obe­sva­rad kär­lek gjor­de suc­cé bland an­nat på In­ti­man i Stock­holm 2009 med Bab­ben Lars­son och Loa Falk­man och i höst kom­mer allt­så fil­men om hen­nes liv.

Vem var hon då, den­na di­va som var så to­talt omed­ve­ten om att de to­ner hon tog ba­ra slump­vis ham­na­de rätt? Hon lät som ett mel­lan­ting mel­lan ång­viss­la, mops­skall och ång­pan­neläc­kage. Ett ufo från en an­nan värld?

– Nej, sä­ger hen­nes svens­ka ut­tol­ka­re Bab­ben Lars­son be­stämt.

HON LEV­DE PÅ VILLFARELSEN OM SIN RÖST

– Hon är ab­so­lut ing­et "nut ca­se". Hon var en nor­malt fun­tad kvin­na, be­läst och be­rest. Hon var he­la li­vet ak­tiv in­om oli­ka kul­tu­rel­la, fram­för allt mu­si­ka­lis­ka sam­man­slut­ning­ar. Men hon ha­de som så många av oss en blind fläck, som hand­lar om det man be­stäm­mer sig för att se men in­te se hos sig själv. I hen­nes fall hand­la­de det om

villfarelsen att hen­nes röst var un­der­bar. Så när jag bör­ja­de ar­be­ta med rol­len frå­ga­de jag mig vil­ken min blin­da fläck är och un­der­sök­te den.

Själv var jag fin­käns­lig nog när vi ta­la­des vid att in­te frå­ga vad Bab­ben Lars­sons blin­da fläck in­ne­hål­ler al­ter­na­tivt döl­jer, men en sak är klar – det hand­lar in­te om rös­ten. Bab­ben Lars­son har en vac­ker altröst, ett väl ut­veck­lat ge­hör och en ge­nu­in käns­la för rytm. Nå­got som låg hen­ne i fa­tet när hon bör­ja­de re­pe­te­ra rol­len. Hon sä­ger att det gjor­de ont när hon lyss­na­de till Florence Fos­ters Jenkins hals­bry­tan­de ko­lo­ra­tu­rer.

– Det var en ren plå­ga, så jag spe­la­de dem in­te myc­ket. Jag gick en an­nan väg och lyss­na­de på go­da in­spel­ning­ar till de ari­or hon sjöng. Se­dan ryck­te jag i styc­ke­na på mitt sätt, sjöng falskt – vil­ket är ro­ligt! – in­to­ne­ra­de för ti­digt el­ler för sent och tog dem ur rytm.

Re­sul­ta­tet blev yt­terst tro­vär­digt.

Florence Fos­ter Jenkins föd­des 1868 i en myc­ket väl­bär­gad och väl an­sedd fa­milj i Penn­syl­va­nia. Hen­nes far var en av sta­dens mest in­fly­tel­se­ri­ka af­färs­män, djupt kon­ser­va­tiv. Florence upp­fost­ran in­rik­ta­des på att ta hand om ett hem och att spe­la ett in­stru­ment, ett öde hon de­la­de med de fles­ta flic­kor i sin sam­hälls­klass. Hon blev så bra på pi­a­no att hon de­bu­te­ra­de som pi­a­nist vid åt­ta år ål­der, 1875. Bland an­nat del­tog hon i en lo­kal mu­sik­fes­ti­val och väck­te be­und­ran som "Litt­le Miss Fos­ter". På fes­ti­va­len fram­träd­de många sång­a­re och lil­la Florence blev be­geistrad. Hon vil­le sjunga! Men hen­nes far sa be­stämt NEJ, kans­ke av barm­här­tig­het. När hon var 17 år kun­gjor­de hon att hon vil­le ut­bil­da sig till sång­ers­ka i Eu­ro­pa, men fa­dern ha­de fort­fa­ran­de ing­en för­stå­el­se för hen­nes "vill­fa­rel­ser" och väg­ra­de ge peng­ar. Florence rym­de till Phi­la­del­p­hia, där hon så små­ning­om gif­te sig med den 16 år äld­re Frank Thorn­ton Jenkins. Fa­dern för­sköt hen­ne, äk­ten­ska­pet gick åt sko­gen och den ut­blot­ta­de Florence bör­ja­de ge pi­a­no­lek­tio­ner. Visst stöd fick hon av sin mor.

EKO­NO­MISKT OBE­RO­EN­DE

1909 dog fa­dern. Han ef­ter­läm­na­de ett stort arv till bå­de hust­ru och dot­ter som bå­da blev eko­no­miskt obe­ro­en­de. De flyt­ta­de till New York, ming­la­de i de rät­ta och in­fly­tel­se­ri­ka kret­sar­na och snart ha­de de dra­gits in i en vir­vel av nö­jen, um­gänge och in­te minst för­e­ning­ar. Florence kom in i sty­rel­ser­na i en mängd

för­e­ning­ar, hon blev ett slags sty­rel­se­proffs, all­tid med opera i bak­fic­kan i en el­ler an­nan form. Hon bör­ja­de med att iscen­sät­ta Tableaux Vi­vants, of­ta med sig själv i cent­rum i de mest ut­stu­de­ra­de spek­ta­ku­lä­ra ut­styrs­lar, som Lo­hengrins El­sa, Brünn­hil­de, her­de­flic­ka och änglaut­styr­seln som bli­vit till den iko­nis­ka bil­den av hen­ne, i sil­ver­lamé och ängla­ving­ar. Dräk­tor­gi­er­na följ­de med på estra­der­na när hon bör­ja­de fram­trä­da som sång­ers­ka. Ock­så privat: hen­nes kläd­sel var spek­ta­ku­lär, om­ta­lad för hen­nes oför­måga att kom­bi­ne­ra rätt plagg och hon bar gnist­ran­de ju­ve­ler på al­la fing­rar. Man kan för­stå att den­na dy­na­mis­ka och djupt ori­gi­nel­la dam väck­te upp­se­en­de, men även upp­skatt­ning.

1909, sam­ma år som fa­dern dog, lär­de hon kän­na den eng­els­ke skå­de­spe­la­ren St. Clair Bay­fi­eld. Hon var 41, han 35 och han var aris­to­krat, om än ”il­le­gi­tim" och be­skrivs som "ex­tre­mely handso­me”. De blev oskilj­ak­ti­ga och gif­te sig i en sym­bo­lisk, ic­ke ju­ri­diskt bin­dan­de ce­re­mo­ni på Ho­tel Van­der­bilt med fy­ra vän­ner som vitt­nen. De fanns vid varand­ras si­da res­ten hen­nes liv, även om de äk­ten­skap­li­ga ban­den över­gick till vän­skap och öm­se­si­digt be­ro­en­de. Han blev hen­nes vackre eskort men ock­så en av dem som skyd­da­de hen­ne från på­hopp och kri­tis­ka om­dö­men om hen­nes konst.

1912 de­bu­te­ra­de hon som sång­ers­ka ef­ter att fli­tigt ha stu­de­rat för fram­stå­en­de pe­da­go­ger, någ­ra knut­na till Metro­po­li­tan. Se­dan följ­de kon­ser­ter­na, ta­blå­er­na, eg­na ope­ra­besök, um­gänge och klubb­verk­sam­he­ter slag i slag, i en ac­ce­le­re­ran­de cir­kel. När hon grun­da­de sin egen Ver­di­klubb 1917 fick den snabbt 400 med­lem­mar. En­ri­co Ca­ru­so val­des in som he­ders­med­lem och när en byst av Ver­di hon be­ställt skul­le av­täc­kas del­tog Ar­tu­ro Tosca­ni­ni i ri­tu­a­len. Där­e­mot sjöng hon ald­rig på Ver­di­klub­bens sam­man­koms­ter. Hon vil­le in­te kon­kur­re­ra ut de unga sång­ers­kor hon pas­sa­de på att lan­se­ra då.

Snart ha­de hon en väx­an­de ska­ra sup­port­rar om­kring sig och ryk­tet om den­na sä­reg­na per­son spred sig långt ut­ö­ver den krets ska­ra som kom i di­rekt kon­takt med hen­ne. Kon­ser­ter­na hölls för en in­bju­den, väx­an­de krets av sup­port­rar, of­tast i bal­sa­lar­na i ho­tell som Ritz, Carl­ton och Wal­dorf Asto­ria. En av hen­nes ac­kom­pan­ja­tö­rer var Ed­win Mcart­hur, som se­na­re sam­ar­be­ta­de med Kirsten Flagstad, men den mest kän­de blev Cos­me Mcmoon, som hon möt­te i bör­jan av 1920-ta­let. Han var född 1901 i Mex­i­ko, hans för­äld­rar flyd­de lan­det vid re­vo­lu­tio­nen 1911. Han spe­la­de och kom­po­ne­ra­de, bland an­nat ko­lo­ra­tu­ra­ri­an "Li­ke a Bird" som Florence skrev tex­ten till:

Han var ock­så den som ac­kom­pan­je­ra­de hen­ne på al­la hen­nes nio in­spel­ning­ar och ock­så på hen­nes sista kon­sert.

Bab­ben Lars­son på­pe­kar att i Cos­me Mcmoon fick hon en ide­a­lisk ac­kom­pan­ja­tör, som le­digt för­måd­de led­sa­ga hen­ne ge­nom al­la de sä­reg­na tempo­för­skjut­ning­ar som präg­la­de hen­nes sång.

– Han sa ock­så: Vem be­stäm­mer vad som är fult och vad som är vac­kert, sä­ger Bab­ben Lars­son.

1941 gjor­de hon sin förs­ta in­spel­ning hos Me­lo­to­ne Re­cor­ding Stu­dio, som fö­re band­spe­lar­nas tid er­bjöd si­na kun­der att för­e­vi­ga si­na mu­si­ka­lis­ka fär­dig­he­ter på ski­va. Först ut var Nat­tens drott­nings aria, som hon blev så nöjd med att hon tyck­te det räck­te med den förs­ta pro­v­in­spel­ning­en. Se­dan följ­de kloc­ka­ri­an ur De­li­bes Lak­mé, som pub­li­ce­ra­des först. Florence Fos­ter Jenkins fick för sig att hon sjung­it en not fel och kon­tak­ta­de Me­lo­to­nes chef, som sva­ra­de: "Kä­ra Mrs Jenkins, ni har ing­en an­led­ning att oroa er över en en­da not!" Ski­vor­na sål­des först via Florence Fos­ter Jenkins på postor­der till den väx­an­de kret­sen runt hen­ne, men så små­ning­om le­ve­re­ra­de Me­lo­to­ne dem till bu­ti­ker på Man­hat­tan. De blev suc­cé och ryk­tet om den hem­lig­hets­ful­la sång­ers­kan spreds än mer. Nu grund­mu­ra­des hen­nes ryk­te yt­ter­li­ga­re, så att när hon 1944, vid 76 års ål­der, gjor­de slag i sa­ken och hyrde Carnegie Hall i New York för att be­gå sin de­fi­ni­ti­va de­but sål­des bil­jet­ter­na slut i ett nafs och tvåtu­sen per­so­ner fick vän­da ut­an. Da­gar­na fö­re kon­ser­ten den 25 ok­to­ber sål­des två­dol­lar­s­bil­jet­ter svart för tju­go dol­lar. Cos­me Mcmoon be­rät­ta­de i en in­ter­vju att det råd­de to­talt ka­os ut­an­för Carnegie Hall fö­re kon­ser­ten. Själv blev han tvung­en att le­gi­ti­me­ra sig för att kom­ma in.

Kon­ser­ten blev kul­men och slu­tet på hen­nes kar­riär – hon dog en må­nad se­na­re ef­ter en hjärt­at­tack. Kon­ser­ten blev tu­multar­tad och det har an­tytts att Florence Fos­ter Jenkins dog av brus­tet hjär­ta, plöts­ligt ställd in­för insikten att he­la hen­nes konst­när­skap var ett gran­di­ost fi­asko. Cos­me Mcmoon be­rät­ta­de att när hon kom in i her­din­nedräkt möt­tes hon av en stor­man­de en­tréapplåd på fem mi­nu­ter och res­ten av kon­ser­ten fram­för­des un­der ett vä­sen vär­re än ef­ter en tjur­fäkt­ning el­ler en match där hem­ma­la­get vun­nit, be­rät­ta­de han. Men hon ver­ka­de in­te bry sig. I publi­ken fanns bland and­ra kom­po­si­tö­rer­na Gi­an Car­lo Me­not­ti och Co­le Por­ter, ak­tri­sen Tal­lu­lah Bank­he­ad, som lär ha re­a­ge­rat så häf­tigt att hon fick bä­ras ut, samt en av Metro­po­li­tans sto­ra stjär­nor, so­pra­nen Lily Pons.

Ef­ter kon­ser­ten för­säk­ra­de bå­de Cos­me Mcmoon och St. Clair Bay­fi­eld Florence att tu­mul­tet och de många näs­du­kar­na folk höll för mun­nen för att in­te gap­skrat­ta högt var tec­ken på ex­ta­tisk be­und­ran, li­ka stark som den som åstad­kom svim­nings­an­fall bland ton­års­flic­kor in­för den unge Frank Si­nat­ra, som f.ö. fram­trätt på Carnegie Hall all­de­les in­nan.

En­ligt my­ten var hon lyck­lig när hon dog den 26 no­vem­ber 1944.

Var­för har hon bli­vit en le­gend av det­ta enor­ma for­mat?

– Att vå­ga gö­ra bort sig of­fent­ligt är ett så stort ta­bu att de som törs, el­ler som in­te för­står att de gör det – blir kult. Vi har The Eag­le – back­hop­pa­ren från Stor­bri­tan­ni­en – Ei­lert Pi­larm och and­ra som på lik­nan­de sätt äls­kats av sin publik, sä­ger Bab­ben Lars­son.

– Det var lätt att tyc­ka om hen­ne – hon såg ju in­te si­na eg­na till­kor­ta­kom­man­den ut­an kör­de på med he­la det självförtroende hen­nes bak­grund och sta­tus ha­de gett hen­ne. Men visst var det tra­giskt att nå­gon som brann så myc­ket för mu­sik och äls­ka­de att sjunga in­te ha­de be­gåv­ning­en. Men jag tror hon var lyck­lig in­ne i sin ku­pa, och det glä­der även mig, sä­ger Bab­ben Lars­son av­slut­nings­vis. Cal­le Pau­li RCA har i da­gar­na åter­ut­gi­vit de åt­ta ari­or med Florence Fos­ter Jenkins som kom på lp 1955, nu som då kopp­la­de med Jenny Wil­li­ams och Tho­mas Burns ud­da tolk­ning av av­snitt ur Gou­nods Faust.

"Florence Fos­ter Jenkins & Fri­ends" på Nax­os Nostal­gia in­ne­hål­ler yt­ter­li­ga­re en ni­on­de aria med Florence Fos­ter Jenkins, "Val­se Ca­res­san­te" av Cos­me Mcmoon och dess­utom ari­or och sång­er med stor­he­ter som Alex­an­der Kip­nis, Lau­ritz Mel­chi­or, Helen Trau­bel och Ezio Pin­za, sam­la­de un­der ru­bri­ken "They should ha­ve known bet­ter ... . "

Edi­ted by Ni­gel Si­me­o­ne & John Tyr­rell The Boy­dell Press 2015 (298 s.) ISBN 978 1 84383 966 8

Den au­stra­lis­ke di­ri­gen­ten Charles Mac­ker­ras (1925–2010) me­na­de själv att han för ef­ter­värl­den mest skul­le bli ihåg­kom­men för si­na in­sat­ser med Le­oš Janácˇeks mu­sik. För­vis­so är det så att i syn­ner­het hans Dec­ca­in­spel­ning­ar av Janácˇeks ope­ror står som en fyr­båk i hans livs­gär­ning, men Mac­ker­ras var ock­så en di­ri­gent med en ex­cep­tio­nell bredd, do­ku­men­te­rad in­te minst i ett otal skiv­in­spel­ning­ar på en lång rad skiv­mär­ken. Han ha­de ock­så ett in­ten­sivt in­tres­se för mu­si­ka­lisk au­ten­ti­ci­tet, långt in­nan frå­gor om upp­fö­ran­de­prax­is var på mo­det, och äls­ka­de att grä­va bland ar­ki­vens ma­nu­skript och mu­sik­tryck för att kom­ma åt kär­nan i oli­ka ton­sät­ta­res, in­te minst Mo­zarts och Hän­dels, mu­si­ka­lis­ka in­ten­tio­ner.

Mac­ker­ras gjor­de ti­digt in­spel­ning­ar med mu­sik av Pur­cell, Hän­del och Mo­zart och kom att bli en för­käm­pe i stil­frå­gor rö­ran­de or­na­men­tik och ap­pog­gi­a­tu­ra (för­slag) som en oum­bär­lig del av för­ro­man­tisk upp­fö­ran­de­prax­is. Som förs­te ka­pell­mäs­ta­re vid Ham­bur­go­pe­ran i mit­ten av 1960-ta­let stöt­te hans upp­fatt­ning i des­sa frå­gor på patrull i sam­band med ett fram­fö­ran­de av Così fan tut­te: ”Här i Nord­tyskland gör vi in­te ap­pog­gi­a­tu­ror”. ”Det är ing­et att va­ra stolt över”, sva­ra­de Mac­ker­ras, ”ni kun­de li­ka väl sä­ga att här i Nord­tyskland sjung­er vi falskt”.

Men även när det gäll­de Janácˇek och and­ra mo­der­nis­ter gick han till käl­lor­na. Han ren­sa­de bort Ka­rel Ko­varˇo­vicˇs, Václav Ta­li­chs och and­ras ro­man­ti­se­ra­de ”för­bätt­ring­ar” av Janácˇeks mu­sik och sam­ar­be­ta­de med not­för­la­get Uni­ver­sal Edi­tion kring käll­kri­tis­ka ut­gå­vor av den­nes mu­sik. Ett par av hans pro­fes­sio­nel­la kol­le­ger på om­rå­det, He­inz Stol­ba och Jirˇí Za­hrád­ka, kom­mer i den­na in­tres­se­väc­kan­de an­to­lo­gi och bi­o­gra­fi till tals i någ­ra av des­sa edi­tions­frå­gor.

Man får ock­så ve­ta hur det gick till när Art­hur Sul­li­vans cel­lo­kon­sert skul­le re­kon­strue­ras ut­i­från en yn­ka be­va­rad so­lo­stäm­ma (Da­vid Mac­kie). Mac­ker­ras ha­de di­ri­ge­rat ver­ket re­dan 1953, men bå­de ljudupp­tag­ning och not­ma­te­ri­al ha­de för­kom­mit. Mac­ker­ras kär­lek till Gil­bert & Sul­li­vans ope­ret­ter grund­la­des ti­digt i hem­met i Syd­ney och den förs­ta skiv­in­spel­ning­en var en egen­hän­digt ar­ran­ge­rad ba­lett av Sul­li­vans mu­sik, Pi­ne­app­le Poll.

Att Mac­ker­ras ham­na­de på det tjec­kis­ka spå­ret kan hän­fö­ras till en ren till­fäl­lig­het. Un­der ett re­stau­rang­be­sök när han som ung satt med nä­san i ett Dvorˇák­par­ti­tur upp­märk­sam­ma­des han av en tjec­kisk mu­si­ker vid bor­det bred­vid som tyck­te att han skul­le sö­ka sti­pen­di­um till Prag.

1947 res­te han dit med sin ny­bliv­na fru, även hon mu­si­ker. Det blev stu­di­er i tjec­kis­ka – som han se­na­re be­härs­ka­de fly­tan­de – och in­te minst en om­tum­lan­de upp­le­vel­se av Katja Ka­ba­nová på Na­tio­nal­te­a­tern un­der Václav Ta­li­chs led­ning. Prag­kup­pen 1948 tving­a­de hem pa­ret, Mac­ker­ras med ett re­kom­men­da­tions­brev från Ta­li­ch på fic­kan. Ett livs­långt in­tres­se för tjec­kisk mu­sik, som även kom att om­fat­ta ton­sät­ta­re som Dvorˇák, Jo­sef Suk och Bo­huslav Mar­ti­nu˚ och and­ra, ha­de tänts.

På Sad­ler’s Wells i Lon­don – se­na­re Eng­lish Na­tio­nal Opera – di­ri­ge­ra­de Mac­ker­ras 1951 den förs­ta Janácˇe­ko­pe­ran i Stor­bri­tan­ni­en. Ver­ket sat­te my­ror i hu­vu­det på bå­de publik och kri­tik. Först ef­ter fram­fö­ran­den av Fal­let Makro­pu­los och Från de dö­das hus 1964 och 1965 var brit­ter­na mog­na för den egen­sin­ni­ge tjec­kens mu­sik och där­med var grun­den lagd till den i dag fort­fa­ran­de blomst­ran­de brit­tis­ka Janácˇektra­di­tio­nen.

Mac­ker­ras åter­vän­de först 1960 till Tjec­ko­slo­va­ki­en, då de po­li­tis­ka för­hål­lan­de­na ha­de sta­bi­li­se­rats. Året där­på blev han den förs­te ut­länds­ke di­ri­gent att fram­fö­ra en Janácˇe­ko­pe­ra, Katja Ka­ba­nová, i Br­no. Ef­ter den rys­ka in­va­sio­nen 1968 åter­kom han ett par gång­er på 70-ta­let (1979 för förs­ta gång­en som di­ri­gent för Tjec­kis­ka fil­har­mo­nin) för att di­ri­ge­ra vid den vår­li­ga Prag­fes­ti­va­len, un­der 80-ta­let mer som re­gel­bun­den gäst­di­ri­gent.

Ar­vo­de­na från de tal­ri­ka en­ga­ge­mang­en i det kom­mu­nis­tis­ka Ös­teu­ro­pa be­ta­la­des ut i ic­ke-kon­ver­ti­bel öst­va­lu­ta och fick tjä­na som be­tal­nings­me­del för in­för­skaf­fan­det av ett så små­ning­om bå­de ex­klu­sivt och om­fat­tan­de, men be­träf­fan­de pap­pers­kva­li­tén klan­der­värt, pri­vat­be­stånd av or­kes­ter­ma­te­ri­al.

Till skill­nad från en del and­ra di­ri­gen­ter di­ri­ge­ra­de Mac­ker­ras all­tid från par­ti­tu­ret då han me­na­de att han stän­digt hit­ta­de nya de­tal­jer och sam­man­hang i no­ta­tio­nen. Hans tem­po­upp­fatt­ning­ar – även här stöt­te han en gång på tyskt mot­stånd – och osen­ti­men­ta­la stil som di­ri­gent be­hand­las ut­för­ligt av kol­le­ger som Da­vid Lloyd-jo­nes och Pa­trick Sum­mers. Det ti­di­ga sam­ar­be­tet med Ben­ja­min Brit­ten ges ut­rym­me lik­som Mac­ker­ras mång­å­ri­ga för­hål­lan­den till oli­ka or­kest­rar (Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment, Scot­tish Cham­ber Or­chest­ra, Phil­har­mo­nia Or­chest­ra och and­ra) och ope­ra­hus ut­om­lands och hem­ma­vid, in­te minst Welsh Na­tio­nal Opera, där han var di­ri­gent 1987–92.

Boken, som har ett mu­sik­ve­ten­skap­ligt an­slag och in­te und­vi­ker att ge ett per­son­ligt por­trätt av Mac­ker­ras själv och hans fa­milj (in­klu­si­ve ett fyr­ti­o­tal fo­to­gra­fi­er), av­slu­tas med om­fat­tan­de för­teck­ning­ar över fram­fö­ran­den och in­spel­ning­ar.

Själv sat­te han vid nå­got till­fäl­le Katja Ka­ba­nová (Sö­der­ström, Dec­ca) och Ju­li­us Cae­sar (Ja­net Ba­ker, Emi/chan­dos) som si­na två främs­ta in­spel­ning­ar (till­sam­mans med tre sym­fo­ni­er av var­de­ra Mo­zart, Be­et­ho­ven och Brahms) och angav Fi­garos bröl­lop och Hans och Gre­ta som si­na fa­vo­ri­to­pe­ror. Den min­nes­go­de skiv­lyss­na­ren kan räk­na upp åt­skil­li­ga in­spel­ning­ar som gått till häv­der­na som Or­feus och Eu­ry­di­ke (Van­gu­ard, For­res­ter, Stich-ran­dall), Ro­ber­to De­ve­reux (EMI, Sills), Ma­ry Stu­art (EMI, Ba­ker), Ru­sal­ka (Dec­ca, Fle­ming) el­ler Brit­tens Glo­ri­a­na (Ar­go, Bar­stow). För att in­te näm­na ett stort an­tal in­spel­ning­ar i se­ri­en Opera in Eng­lish på Chan­dos.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.