Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nyttpa CD - Erik Grau­ne

RAMEAU: DAR­DA­NUS Rich­ter, Ar­quez, De­vi­eil­hes, Fer­nan­des, Ar­nould, Cham­pi­on, Bu­et, De Ne­gri. En­semb­le Pyg­ma­li­on/pichon Alp­ha Clas­sics 951 [2 CD] Distr: Nax­os När Je­an-philip­pe Ra­meaus fem­te opera Dar­da­nus ha­de pre­miär i Pa­ris 1739 var den pa­ri­sis­ka ope­ra­publi­ken de­lad i två po­le­mi­se­ran­de lä­ger. Lul­ly­is­ter var en mer kon­ser­va­tiv fa­lang som fort­fa­ran­de hyl­la­de den he­ro­is­ka ope­ratra­di­tio­nen från Ludvig XIV:S da­gar och hans hov­kom­po­si­tör Je­an-bap­tis­te Lul­ly, den and­ra fa­lang­en ”ra­meau­is­ter­na” höll på Frank­ri­kes då mest upp­märk­sam­ma­de ope­ra­ska­pa­re, den 56-åri­ge Je­an-philip­pe Rameau.

Bå­da sup­por­ter­klub­bar­na täv­la­de mot varand­ra i för­o­lämp­ning­ar och grova till­mä­len för att ned­gö­ra si­na mot­stån­da­re, to­nen var of­ta ag­gres­siv men även vit­sig och spi­ri­tu­ell. Själ­vas­te Je­an-jac­ques Rous­seau som, helt i upp­lys­nings­ti­dens an­da, hys­te en re­form­vän­lig syn på oper­a­kons­ten tog den­na gång par­ti för lul­ly­is­ter­na och le­ve­re­ra­de ef­ter pre­miä­ren på Dar­da­nus föl­jan­de sal­va: ”Du spri­da­re av gro­tes­ka ac­kord … bort med hän­der­na från vad som är hans (d.v.s. Lul­lys ope­ror) och av­håll dig hä­dan­ef­ter från att pi­na öro­nen hos he­der­li­ga män!”

Den främs­ta or­sa­ken till Rous­seaus och lul­ly­is­ter­nas lö­je var den scen där Dar­da­nus so­ver sött, vag­gad till sömns av en kör av dröm­mar all­de­les bred­vid ett fruk­tans­värt sjö­o­djur. Det sva­la mot­ta­gan­det fick Rameau att ge­nast gö­ra sto­ra för­änd­ring­ar, vil­ket re­sul­te­ra­de i en helt ny ver­sion 1744, där han kom­po­ne­ra­de om de tre sista ak­ter­na och där den ut­skäll­da drömsce­nen ute­slöts för att nå stör­re dra­ma­tisk tro­vär­dig­het. Rameau fort­sat­te att ar­be­ta med sin Dar­da­nus och när den åter spe­la­des 1760 hyl­la­des den som ett av hans mäs­ter­verk.

Tex­ten har an­tik-my­to­lo­gisk ut­gångs­punkt, ur vil­ken li­bret­tis­ten Le Clerc de la Bruè­re kon­stru­e­ra­de en in­trig av kär­lek, svart­sju­ka och hjälte­mod. Dar­da­nus är son till Ju­pi­ter och den my­to­lo­gis­ke an­fa­dern till Tro­jas kung­aätt. Dar­da­nus äls­kar med be­sva­rad kär­lek Ip­hi­se, dot­ter till den fry­gis­ke kung­en Teu­cer med vil­ken Dar­da­nus är i krig och som lo­vat bort hen­ne till sin över­be­fäl­ha­va­re An­té­nor. Hand­ling­en in­ne­hål­ler ock­så en för­ro­man­tisk fäng­el­se­scen, en troll­karl som till­han­da­hål­ler en för­vand­lings­man­tel, ett sjö­o­djur som spri­der skräck och för­öd­el­se. Med Ve­nus hjälp för­gör Dar­da­nus odju­ret och vi­sar prov på den tap­per­het och mo­ra­lisk res­ning som över­vin­ner fi­en­der och där­med jäm­nar vägen för en lyck­lig för­e­ning med Ip­hi­se.

Dar­da­nus ti­di­ga­re ut­tol­ka­re på cd, Ray­mond Lep­pard och Mark Min­kowski, har vack­lat kring vil­ken av ver­sio­ner­na som är att fö­re­dra men valt den mu­si­ka­liskt ge­ne­rö­sa ur­ver­sio­nen med den raf­fi­ne­ra­de drömsce­nen ur 1739-års ver­sion med tillägg av den för­tä­ta­de och mu­si­ka­liskt så avan­ce­ra­de fäng­el­se­sce­nen med Dar­da­nus aria ”Li­eux fu­nes­tes”, an­sedd som ett av Ra­meaus ab­so­lu­ta mäs­ter­styc­ken. Rap­haël Pichon med En­semb­le Pyg­ma­li­on, en un­der se­na­re år upp­märk­sam­mad fransk ba­rocken­semb­le, föl­jer kon­se­kvent 1744-års ver­sion. Pichon ver­kar vil­ja pre­sen­te­ra en mu­si­ka­liskt klan­der­fri in­spel­ning. Hans hand­lag är över­lag ly­riskt, ny­an­se­rat och var­samt. Den som vill hö­ra var­je air el­ler dans ex­e­kve­rad om­sorgs­fullt ut­an över­drif­ter kom­mer att få en hög­tids­stund.

Rös­ter­na är på gott och ont över­lag frans­ka med lät­ta kla­ra text­flex­ib­la klan­gi­de­al. Gaël­le Ar­quez är ljuvt kla­gan­de i Ip­hi­ses kär­leksla­men­ta­tio­ner, men det rak­ryg­ga­de trot­set mot fa­dern har hon knap­past tro­vär­di­ga ut­tryck för. Här­lig är den trådsma­la lys­kraf­ten i Sa­bi­ne De­vi­eil­hes so­pran som Ve­nus, men när hon sjung­er om den bist­ra nor­dan­vin­dens härj­ning­ar lå­ter det som en ljuv väs­tan­fläkt.

Ing­en av de man­li­ga sång­ar­na läm­nar hel­ler någ­ra be­stå­en­de in­tryck ut­an­för det välar­tat pryd­li­ga. Ber­nard Rich­ter som Dar­da­nus har en an­ge­näm di­stinkt te­nor, men är helt ut­an he­ro­isk kraft för att över­ty­ga i den be­röm­da fäng­el­se­sce­nen. Li­ka li­te skrämd blir man av förs­ta ak­tens sto­ra kamp­sång och krigs­för­kla­ring som fram­förs med me­nu­ettar­tad luf­tig­het. Har­mo­nis­ka fi­nes­ser och in­stru­men­ta­la so­lo­in­sat­ser fram­hävs ald­rig med tyd­lig­het och preg­nans. Den ge­ne­ro­si­tet och re­a­lis­tis­ka kon­kre­tion som finns i Ra­meaus bild­mäs­si­ga ton­mål­ning­ar av na­tur­ka­ta­stro­fer, dan­ser och krigs­stäm­ning­ar når i Pichons in­spel­ning ald­rig ut ur den välar­ta­de kam­mar­mu­si­kens ro­ko­ko­sa­long­er. Slut­re­sul­ta­tet blir – även med god vil­ja och upp­re­pat lyss­nan­de – mo­no­tont och kraft­löst. Det här är in­te en in­spel­ning som över­ty­gar om po­ten­ti­a­len i den se­na­re ver­sio­nen av det­ta om­vitt­nat så star­ka och ut­trycks­ful­la verk – av många sett som en av det frans­ka 1700-ta­lets främs­ta ope­ror. Erik Grau­ne

GLUCK: OR­FEUS OCH EU­RY­DI­KE CD 1: High­lights of the ver­sions for Vi­en­na (1762) and Pa­ris (1774). CD 2-3: Com­ple­te re­cor­ding of the ori­gi­nal ver­sion (Vi­en­na 1762). Fa­gi­o­li, Har­te­li­us, De Ne­gri. Ac­cen­tus Cham­ber Cho­ir, In­su­la Or­chest­ra/equil­bey Ar­chiv Pro­duk­tion 479 5315 9 [3 CD] Distr: Uni­ver­sal

Glucks opera Or­feus och Eu­ry­di­ke när­mar man sig med ett spe­ci­ellt vörd­nads­fullt all­var. Dess ställ­ning som ”re­formo­pe­ra” är an­led­ning­en. Oper­a­kons­ten räd­da­des från se­kel­lång grad­vis för­flack­ning och ba­roc­kens de­ka­dens av yt­ligt vo­kalt vir­tu­o­se­ri och åter­ställ­de konstar­ten till dess ur­sprung­li­ga mu­sik­dra­ma­tis­ka san­ning. Or­feusmy­ten som al­le­go­ri över kons­tens och fram­förallt sång­kons­tens kraft att till och med över­vin­na dö­den är kans­ke en or­sak till dess spe­ci­el­la nim­bus. Ope­rans kom­pli­ce­ra­de histo­ria med fle­ra oli­ka ver­sio­ner till­hör ock­så det som man mås­te ta ställ­ning till när man när­mar sig ver­ket. Ska man väl­ja den ur­sprung­li­ga Wi­en­ver­sio­nen på ita­li­ens­ka från 1762, där ti­tel­rol­len skrevs för den be­röm­de kastrat­sång­a­ren Gae­ta­no Gu­a­dag­ni, el­ler den frans­ka ver­sio­nen från 1774, där ti­tel­rol­len skrevs om till te­nor för den kastra­tal­ler­gis­ka Pa­ris­publi­ken, el­ler Par­ma­ver­sio­nen för so­pran el­ler kans­ke Ber­li­oz 1800tals­ver­sion för mez­zo­so­pran …?

Ny­in­spel­ning­en med Lau­rence Equil­bey och In­su­la Or­chest­ra samt kö­ren Ac­cen­tus ver­kar in­te ha haft någ­ra högt­fly­tan­de am­bi­tio­ner vad gäl­ler in­ter­pre­ta­to­risk in­no­va­tion el­ler val av ”ver­sion”. Här är det Wi­en­ver­sio­nen som gäl­ler och Lau­rence Equil­bey gör en ge­di­gen läs­ning ut­an att pre­sen­te­ra någ­ra spek­ta­ku­lä­ra tolk­nings­al­ter­na­tiv. In­su­la-or­kes­tern spe­lar på tids­trog­na in­stru­ment med en and­ning och fra­se­ring som till­hör sti­len men som ibland än­då mot­sägs av ge­nom­gå­en­de lång­sam­ma tem­pi och näs­tan ro­man­tiskt le­ga­to­spel i strå­kar­na. Den som vän­tar sig starkt re­a­lis­tiskt in­ten­siv dra­ma­tik med ac­cen­tu­e­ra­de käns­loytt­ring­ar el­ler häf­ti­ga hel­ve­tesskild­ring­ar un­der­stöd­da av fu­ri­ö­sa strå­kar kom­mer att bli be­svi­ken. Jag ir­ri­te­rar mig på av­sak­na­den av kre­a­tiv med­ve­ten­het i fra­se­ring och dy­na­mik och på hur stol­pigt och fan­ta­si­löst det blir ibland. In­spel­ning­en skul­le knap­past hö­ja sig över det van­li­ga om man in­te ha­de cen­tre­rat sig kring den ex­tra­or­di­nä­ra sång­a­ren i ti­tel­rol­len, vil­ket ock­så blir an­led­ning­en att starkt re­kom­men­de­ra upp­tag­ning­en från äre­vör­di­ga Deutsche Gram­mop­hon Ar­chiv. Den ar­gen­tins­ke counter­te­no­ren Fran­co Fa­gi­o­li har un­der se­na­re tid eta­ble­rat sig som nå­got ut­ö­ver det van­li­ga, i en tid som san­ner­li­gen in­te sak­nar ha­bi­la counter­te­no­rer: Ja­rous­sky, Meh­ta, Cen­cic är ba­ra någ­ra av ko­me­ter­na i den yng­re ge­ne­ra­tio­nen med näs­tan sam­ma stjärn­sta­tus som ”rik­ti­ga” el­ler ”nor­ma­la” te­no­rer.

Fran­co Fa­gi­o­li har en helt egen per­son­ligt fär­gad stäm­ma som in­te går att ta mis­te på. Ba­ra det ett uni­kum, och då in­te ba­ra hos counter­te­no­rer. Fa­gi­o­li sjung­er med en in­ten­si­tet och driv­kraft, eld och fre­ne­si som tar an­dan ur lyss­na­ren. Han skäms in­te för att ac­cen­tu­e­ra sin kraft­ful­la bröst­röst i de läg­re re­gist­ren, på höj­den ex­po­ne­rar han en dra­ma­tisk kraft som vo­re han en dra­ma­tisk so­pran.

I Wi­en­ver­sio­nen av Or­feus finns in­te många möj­lig­he­ter för Fa­gi­o­li att visa sin fa­bu­lö­sa ko­lo­ra­tur. Här har man som bonus ta­git med en upp­tag­ning från en kon­sert på Théât­re de Po­is­sy med iden­tiskt sam­ma be­sätt­ning, där Fa­gi­o­li får till­fäl­le att ex­cel­le­ra i den vir­tu­o­sa bril­jan­ta ko­lo­ra­tu­ra­ria som Gluck kom­po­ne­ra­de för te­no­ren Le­gros i den frans­ka ver­sio­nen (här av nå­gon an­led­ning sjung­en på ita­li­ens­ka). Fran­co Fa­gi­o­li är de­fi­ni­tivt ett fe­no­men, vil­ket in­te hind­rar att de and­ra med­ver­kan­de kom­mer i skymun­dan. Em­ma­nu­el­le De Ne­gri gör en ade­kvat Amor. Sist men in­te minst får Ma­lin Har­te­li­us visa att hon kan gö­ra nå­got av Eu­ry­di­kes ble­ka par­ti till en spännande ge­stalt som står upp mot Or­feus med skär­pa, in­le­vel­se och per­fekt ton­bild­ning. Här slår det gnis­tor i döds­ri­kesvand­ring­en trots Equil­beys stundom la­ma un­der­stöd. Erik Grau­ne

RUS­SI­AN ARIAS Ves­seli­na Ka­sa­ro­va, mez­zo­so­pran. Phil­har­mo­nie Ba­den-ba­den/ba­leff Ge­nu­in GUIN 15378 [1 CD] Distr: Nax­os

Mo­zart, Hän­del och bel can­to har va­rit kär­nan i den bul­ga­ris­ka mez­zo­so­pra­nen Ves­seli­na Ka­sa­ro­vas re­per­to­ar un­der det kvarts­se­kel som hon till­hört världs­e­li­ten. Nu fyll­da 50 har hon i si­na, un­der se­na­re år, allt­mer spar­sam­ma scen­fram­trä­dan­den ori­en­te­rat sig mot de mer dra­ma­tis­ka rol­ler­na som Car­men och De­li­la. Trots att hon se­dan barns­ben be­härs­kar rys­ka har dock sla­visk och rysk opera ald­rig va­rit fram­trä­dan­de i hen­nes re­per­to­ar. Ex­tra väl­kom­met är där­för den nya cd där Ka­sa­ro­va äg­nar sig åt det­ta. Och det blir nå­got spe­ci­ellt när hon mö­ter den klas­sis­ka rys­ka ope­ra­re­per­to­a­ren.

När hon tar sig an de me­lan­ko­lis­ka fra­ser­na med bel­can­to­tek­ni­kens med­ve­ten­het i ut­tryck och fra­se­ring, för­vand­lar hon på ett fa­sci­ne­ran­de sätt den rys­ka folk­to­nen till käns­lo­full och raf­fi­ne­rad sång­konst. Lyss­na ba­ra till hur sång­ers­kan i Lju­ba­sjas mo­no­log ur Tsar­bru­den för­e­nar Rimskij-kor­sa­kov med fra­se­ring som kun­de hö­ra hem­ma hos Bel­li­ni el­ler Pau­li­nes ro­mans ur Tjaj­kov­skijs Spa­der dam – det blir i san­ning nya och and­lö­sa ögon­blick!

Ka­sa­ro­va har all­tid va­rit en in­ter­pre­ta­to­riskt med­ve­ten och in­tel­li­gent ar­tist som kan lå­na sin stäm­ma till många oli­ka ka­rak­tä­rer. Med sin bre­da kraft­ful­la bröst­röst uppnår hon sug­gestiv de­mo­ni i Mar­fas spå­doms­scen ur Ho­vansjtji­na el­ler gre­vin­nans spök­li­ka sång i Spa­der dam. Je­an­ne d’arcs och Van­jas sto­ra sce­ner i Tjaj­kov­skijs Or­le­ans­ka jung­frun och Glin­kas Li­vet för tsa­ren har säl­lan fram­förts med så­dan en­ga­ge­ran­de de­spe­ra­tion och in­ner­lig­het.

Ka­sa­ro­vas för­tro­gen­het med bril­jant ko­lo­ra­tur kom­mer väl till pass i Kon­tja­kov­nas sen­su­el­la ori­en­ta­lis­ka fi­gu­rer ur Bo­rodins Furst Igor. Tio oli­ka kvin­no­ge­stal­ter ur nio ope­ror bjuds vi på, en del väl­be­kant som Ol­ga i Eu­gen One­gin, and­ra mer okän­da som Lau­ra i Dar­gomyzjskijs Sten­gäs­ten – samt­li­ga syn­ner­li­gen gi­van­de att stif­ta be­kant­skap med i Ves­seli­na Ka­sa­ro­vas ge­stalt­ning­ar. Pa­vel Ba­leff le­der Ba­den-ba­den­fil­har­mo­ni­ker­na ha­bilt, men nog ha­de jag hell­re ve­lat er­sät­ta två or­kestra­la av­snitt med yt­ter­li­ga ett par rys­ka ari­or.

CHRISTI­A­NE KARG: SCE­NE! Con­cert Arias by Be­et­ho­ven, Haydn, Men­dels­sohn, Mo­zart. Ar­cang­e­lo/co­hen Ber­lin Clas­sics 0300646BC Distr: Nax­os

Det­ta är en myc­ket fin ski­va med en av de mest ef­ter­frå­ga­de tys­ka ly­ris­ka so­pra­ner­na för när­va­ran­de. Christi­a­ne Karg, född 1980 i Bay­ern, har stu­de­rat i Salz­burg och Ve­ro­na, ta­git lek­tio­ner av bland and­ra Gra­ce Bum­bry, Mi­rel­la Fre­ni och Wol­f­gang Holz­mair. Hon de­bu­te­ra­de 2006 i Salz­burg och har se­dan dess sjung­it i Tyskland och Ös­ter­ri­ke i ope­ror av Gluck, Mo­zart, Do­ni­zet­ti (Don Pasqua­le), Puc­ci­ni (La Bo­hè­me) och Pfitz­ner (Pa­lestri­na). I Frank­ri­ke har hon ge­stal­tat An­ne Tru­e­lo­ve i Stra­vin­skijs Ruck­la­rens väg och i som­mar är hon ak­tu­ell som Octa­vi­an i Ro­sen­ka­val­je­ren på Bay­e­rische Staatso­per i Mün­chen.

Karg är ock­så fli­tigt an­li­tad som ro­mans-, ora­to­rie- och kon­sert­sång­ers­ka och har ti­di­ga­re gett ut ski­vor på Ber­lin Clas­sics med bland an­nat ro­man­ser av Ri­chard Strauss och ari­or av Gluck, Mo­zart och Grétry. På des­sa, lik­som på fö­re­lig­gan­de cd där hon själv har valt ut sex kon­ser­ta­ri­or av Haydn, Mo­zart, Be­et­ho­ven och Men­dels­sohn, sam­ar­be­tar hon med den för­näm­li­ga, del­vis tids­trog­na kam­ma­ror­kes­tern Ar­cang­e­lo un­der dess brit­tis­ke le­da­re Jonathan Co­hen, som f.ö. gäs­tat Ber­wald­hal­len.

Ski­vans upp­lägg är ori­gi­nellt så­till­vi­da att det en­bart hand­lar om kon­ser­ta­ri­or, det vill sä­ga sto­ra sce­ner för en röst och or­kes­ter som in­te in­går i nå­got om­gi­van­de ope­ra­sam­man­hang. Här är det so­pra­na­ri­or som gäl­ler. De har kom­po­ne­rats för ti­dens sång­ar­ce­leb­ri­te­ter att fram­fö­ras kon­ser­tant och ing­en av dem är att be­trak­ta som nå­gon ra­ri­tet i diskogra­fis­ka sam­man­hang. Själv för­knip­par jag fle­ra av dem med den eng­els­ka mez­zon Ja­net Ba­ker och den ame­ri­kans­ka so­pra­nen Ar­leen Augér (de bå­da Hayd­na­ri­or­na ”Mi­se­ri noi, mi­se­ra pat­ria” och ”Sce­na di Bere­nice”) på ett par fina ski­vor för ett an­tal år se­dan.

Möj­li­gen är ori­gi­nal­ver­sio­nen av Men­dels­sohns ”In­felice”, som här fram­förs i sin va­ri­ant med vi­o­lin­so­lo från 1834, rätt ovan­lig. Det är ock­så ski­vans längs­ta styc­ke och ger en nå­got an­norlun­da bild av den tys­ke ton­sät­ta­ren.

I Mo­zarts kän­da kon­ser­ta­ria för so­pran, pi­a­no och or­kes­ter, ”Ch’io mi scor­di di te?” med­ver­kar pi­a­nis­ten Mal­colm Mar­ti­neau på ham­mar­fly­gel.

Kargs stäm­ma är ly­risk, rund och varm med stor käns­la för ny­an­se­ring och text­ning. Det är ing­en dra­ma­tisk so­pran i var­dan­de, trots den ståt­li­ga in­led­ning­en med Be­et­ho­vens del­vis hög­dra­ma­tis­ka ”Ah, per­fi­do!”

I häf­tet till den­na re­kom­men­dab­la cd, som na­tur­ligt­vis in­ne­hål­ler tex­ter med över­sätt­ning­ar, in­går ock­så en in­ter­vju med sång­ers­kan. Hen­ry Lars­son

LIEDER & SONGS Gri­eg, Wolf, Strauss, Bac­ker-grøn­dahl. Ma­ri Eriks­mo­en, so­pran, Alp­hon­se Ce­min, pi­a­no Alp­ha Clas­sics 207 Distr: Nax­os SCHÖNE WELT ... Lieder av Schu­bert, Sch­re­ker, Korn­gold. An­ne Sch­wa­newilms, so­pran, Charles Spencer, pi­a­no Cap­ric­cio C5233 Distr: Nax­os Nors­ka Ma­ri Eriks­mo­en gick ut Ope­raa­ka­de­mi­en i Kö­pen­hamn vå­ren 2010, och jag minns hen­ne som en ut­sökt fin Constan­ce i Pou­lencs Kar­me­li­ter­syst­rar­na

i det årets elev­upp­sätt­ning. Re­dan sam­ma som­mar sjöng hon Zer­bi­net­ta i Ari­ad­ne på Nax­os på Thea­ter an der Wi­en, och se­dan dess har hon hål­lit till på den in­ter­na­tio­nel­la top­pen trots att hon som ly­risk ko­lo­ra­tur­so­pran till­hör en hårt kon­kur­rens­ut­satt ka­te­go­ri av sång­ers­kor. Sär­skilt just på Thea­ter an der Wi­en har hon va­rit fli­tigt sys­sel­satt i vik­ti­ga rol­ler.

I René Jacobs ny­li­gen ut­giv­na En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen är Eriks­mo­en Blondchen, och nu kom­mer hen­nes förs­ta ro­mans­ski­va. Hon star­tar som sig bör för en norsk so­pran med Ed­vard Gri­eg, men ing­et ur det knip­pe väl­be­kan­ta sång­er som an­nars bru­kar va­ra ob­li­ga­to­ris­ka. Gri­egs sång­er sjungs ju gär­na och med fram­gång av sång­a­re från al­la skan­di­na­vis­ka län­der, men nors­ka är in­te så lätt som man gär­na tror. Det vi­sar Eriks­mo­en, som har en ut­präg­lat norsk in­to­na­tion och vokal­färg­ning som jag ald­rig hört hos nå­gon svensk el­ler dansk sång­a­re. Och Kirsten Flagstad ha­de ju så stor röst att hon in­te rik­tigt ha­de plats för de idi­o­ma­tiskt nors­ka ny­an­ser som Eriks­mo­en gör oer­hört fint bruk av. Det är här­ligt att hö­ra en så ge­nu­int och sub­tilt norsk Gri­eg. Och in­te ba­ra Gri­eg, Eriks­mo­en sjung­er ock­så fem sång­er av Agat­he Bac­ker-grøn­dahl, som an­nars en­bart är känd som pi­a­nist och pi­a­no­ton­sät­ta­re. Det är dagg­fris­ka sång­er, in­te minst präg­la­de av Bac­ker-grøn­dahls på­fal­lan­de me­lo­dis­ka be­gåv­ning.

Ma­ri Eriks­mo­en har i sitt ur­val av Hu­go Wolf-sång­er lagt fo­kus på så­da­na med gäc­kan­de li­tet spet­sigt hu­mo­ris­tis­ka tex­ter. Bland an­nat i fem sång­er ur Ita­li­e­nisches Li­e­der­buch, så fint ge­stal­ta­de att jag till och med kom­mer att tän­ka på Irm­gard Se­e­fri­ed, an­nars sär­klas­sig i den­na un­der­ba­ra sång­cy­kel. Ma­ri Eriks­mo­en har charm, typiskt ”nor­disk” kristal­lisk klang men än­då en varm och per­son­lig timb­re. In­te minst har hon per­fekt dik­tion. Man hör varten­da ord ut­an att be­hö­va föl­ja med i text­häf­tet. Det är näs­tan unikt för en sång­ers­ka med så högt röst­lä­ge.

I frå­ga om Wolf-sång­er­na har skiv­bo­la­get slar­vat svårt. Ing­en­stans anges nam­nen på text­för­fat­tar­na till de nio sång­er­na! Upp­lys­nings­vis rör det sig om Paul Hey­se som skri­vit Ita­li­e­nisches Li­e­der­buch, me­dan Go­et­he och Mö­ri­ke står för två var av de öv­ri­ga fy­ra.

Ma­ri Eriks­mo­ens all­de­les för­träff­li­ge pi­a­nist he­ter Alp­hon­se Ce­min, och i det li­tet för snålt till­tag­na pro­gram­met (47 mi­nu­ter) på den­na så lyc­ka­de de­but-cd finns ock­så fem sång­er av Ri­chard Strauss.

An­ne Sch­wa­newilms är ock­så so­pran men av helt an­nan sort. Hon har en stor ope­ra­röst – jag har sett hen­ne yp­per­ligt ge­stal­ta rol­ler som Sen­ta och Chry­sot­he­mis – och även om hon fint skru­var ner sin stäm­ma till ro­mans­for­mat så ly­ser ope­ra­po­ten­sen ige­nom en aning för myc­ket. Sam­ti­digt ger den­na hen­ne möj­lig­het att byg­ga upp långa tä­ta le­ga­ton även i pi­a­nis­si­mo, och Schu­berts ”Ave Ma­ria” sjung­er hon helt en­kelt ko­los­salt vac­kert.

Ti­teln ”Schöne Welt...” är häm­tad från Schu­berts Göt­ter Grie­chen­lands och är ett ut­tryck för den läng­tan ef­ter en bätt­re värld som så många unga dik­ta­re och ton­sät­ta­re dröm­de om un­der den dyst­ra ti­den ef­ter Na­po­le­ons fall, när re­pres­sion och för­tryck råd­de i Ös­ter­ri­ke. För sä­ker­hets skull rik­ta­de man in sin läng­tan opo­li­tiskt, och den­na skö­na värld kun­de va­ra bå­de må­nen, dö­den, det an­ti­ka Gre­kland el­ler det so­li­ga Ita­li­en. Så­da­na dröm­mar är Schu­berts sång­skatt fylld av.

Schu­bert do­mi­ne­rar ock­så på Sch­wa­newilms cd, och de fem sång­er av Franz Sch­re­ker och tre av Erich Wol­f­gang Korn­gold som in­ter­fo­li­e­rar dem blir li­tet för ble­ka, när de kläms in mel­lan Schu­berts ma­gis­ka ge­ni­a­li­te­ter.

An­ne Sch­wa­newilms har stör­re pro­blem med dik­tio­nen än Ma­ri Eriks­mo­en, och här be­hö­ver man föl­ja med i text­häf­tet för att upp­fat­ta vad som sjungs. Men det finns än­då gott om vär­me och in­ner­lig­het i Sch­wa­newilms röst, och hon förmår ut­tryc­ka åt­skil­ligt ba­ra med sin så flex­ib­la tä­ta vo­kal­klang. Fast hon sak­nar Eriks­mo­ens di­rek­ta till­tal och ome­del­ba­ra charm. Det blir li­tet di­stan­se­rat och till och med mo­no­tont i all klangs­kön­het. Sch­wa­newilms pi­a­nist Charles Spencer är en ab­so­lut op­ti­mal part­ner. Lennart Bro­man­der

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.