Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nyttpa DVD -

SCARLATTI: LA DIRIN­DI­NA De Si­mo­ne, Pi­na-castig­li­o­ni, Tor­ri­a­ni. Lo splen­do­re di San Marco/bor­t­o­la­to Re­gi: Car­lo Tor­ri­a­ni Sce­no­gra­fi: Aga­ta Cal­vagno

ALBINONI: PIM­PI­NO­NE De Si­mo­ne, Tor­ri­a­ni. Le Hu­ma­ne Vir­tù/bu­set­ti­ni Re­gi: Car­lo Tor­ri­a­ni Sce­no­gra­fi: Aga­ta Cal­vagno Dy­na­mic 37719 [1 DVD]

Det in­tres­san­ta med den­na dvd är in­te i förs­ta hand den mu­si­ka­lis­ka hal­ten, hel­ler in­te iscen­sätt­ning­en av des­sa två kor­to­pe­ror, el­ler – som de av go­da skäl be­nämn­des – in­ter­mez­zon. Det är sna­ra­re gen­ren som så­dan som bor­de upp­märk­sam­mas. Bå­de Do­me­ni­co Scar­lattis La Dirin­di­na och To­ma­so Al­bi­no­nis Pim­pi­no­ne kom­po­ne­ra­des ur­sprung­li­gen som kom­ple­ment till stör­re ope­ror. Pre­cis som par­ti­tu­ren anger var de ett slags ut­fyll­nad, men i egen rätt. Det vim­lar av mu­sik­dra­ma­tis­ka verk i lik­nan­de for­mat, of­tast en bra bit un­der en tim­me.

Scar­lattis är tret­tio mi­nu­ter, Al­bi­no­nis fyr­tio. Bå­de ver­ken fram­förs med en myc­ket li­ten or­kes­ter, åt­ta re­spek­ti­ve fem mu­si­ker. Kor­to­pe­ror av det­ta slag kun­de va­ra ko­mis­ka mel­lan­spel som des­sa, men ock­så re­li­giö­sa och se­ku­lä­ra kan­ta­ter (som of­tast fram­för­des kon­ser­tant, men i dag in­te säl­lan får sce­nisk ge­stalt) och and­ra dra­ma­ti­se­ra­de mu­sik­styc­ken med stoff häm­tat från Bi­beln el­ler my­to­lo­gin. I fö­re­lig­gan­de fall är det com­me­dia dell’ar­te de bå­da ver­ken vi­lar på. Av­stån­det mel­lan Pim­pi­no­ne och Per­go­le­sis La ser­va padro­na är myc­ket kort.

Albinoni, just den Albinoni som in­te skrev Ada­gio, lå­ter en ung tjäns­te­flic­ka lu­ra en äld­re lättro­gen man. Scarlatti lå­ter en ung mu­si­ke­lev, Dirin­di­na, till­sam­mans med sin äls­ka­re tilli­ka kastra­ten Liscio­ne dri­va med hen­nes mu­siklä­ra­re Don Ca­ris­si­mo. Un­der­klass mot över­klass, kvin­na mot man, som det näs­tan all­tid såg ut i den ko­mis­ka operan un­der det­ta se­kel. Bå­de La Dirin­di­na och Pim­pi­no­ne skrevs och upp­för­des all­de­les i bör­jan av 1700-ta­let. I Scar­lattis fall är det hans mest spe­la­de mu­sik­dra­ma­tis­ka verk, men han fick li­te pro­blem vid urupp­fö­ran­det ef­tersom den be­fanns omo­ra­lisk: flic­kan låt­sas (i operan i operan) bli med barn. Mer in­tres­sant i dag är att den är en li­ten me­ta­o­pe­ra, ef­tersom de två grän­sen mel­lan fik­tion och verk­lig­het.

Iscen­sätt­ning­en av des­sa verk, bå­da från Te­atro Ac­ca­de­mia di Co­neg­li­a­no (Tre­vi­so), är kon­ven­tio­nell. Tids­ty­pis­ka dräk­ter och de­kor. Spe­let är gott, men in­te ex­tra­or­di­närt. Ele­na De Si­mo­ne, mez­zo­so­pran, som gör Dirin­di­na så­väl som Ve­spet­ta i Al­bi­no­nis verk, sjung­er lätt och in­te ut­an ka­rak­tär. Rik­tigt bra är te­no­ren Filippo Pi­na-castig­li­o­ni i La Dirin­di­na, bå­de sce­niskt och mu­si­ka­liskt med sin tä­ta, ut­trycks­ful­la röst. Mjuk och elas­tisk är ba­ry­to­nen Car­lo Tor­ri­a­nis röst, han är den lu­ra­de mu­siklä­ra­ren hos Scarlatti och ar­bets­gi­va­ren/äk­te man­nen i Pim­pi­no­ne.

Vid si­dan av att det­ta är en gen­re som bor­de få mer upp­märk­sam­het på svens­ka sce­ner – var­för i he­la fri­dens namn gör in­te Drott­ning­holm nå­got? – så finns det här en du­ett som stic­ker ut, slut­du­et­ten ”Se mai più” i Pim­pi­no­ne. Av go­da skäl fram­förs den emel­lanåt se­pa­rat. Claes Wah­lin ROS­SI­NI: MOSÈ Rai­mon­di, Ka­ba­tu, Gan­ci, Mi­hai, Po­li­nel­li, Tam­bur­ri­no. Or­chest­ra and Cho­ir Ve­ne­ran­da Fabb­ri­ca del Du­o­mo di Mi­la­no/quattroc­chi Re­gi: Ce­ci­lia Li­go­tio och Ti­zi­a­no Man­ci­ni C Ma­jor 735308 [1 DVD]

Ros­si­nis bib­lis­ka opera, el­ler om man så vill sakra­la drama, Mosè in Egit­to urupp­för­des i Ne­a­pel 1818. Äm­nes­mäs­sigt lik­nar ver­ket ett ora­to­ri­um, men ita­li­ens­ka ora­to­ri­er vid den här ti­den var när­mast att be­trak­ta som opera se­ri­or i re­li­giös skrud och ut­for­ma­des till stor del i en­lig­het med publi­kens för­vän­ta­de smak. Operan blev en stor fram­gång, re­vi­de­ra­des året där­på och om­ar­be­ta­des i en fransk­språ­kig ver­sion för Pa­ris 1827.

Hand­ling­en är häm­tad ur Gam­la Tes­ta­men­tet och skild­rar det ju­dis­ka fol­kets fång­en­skap i och ut­tåg ur Egyp­ten och mu­si­ken är full med skö­na kö­rer och en­semb­ler. För att få li­te stuns på dra­ma­ti­ken finns här ock­så en för­bju­den kär­leks­hi­sto­ria som sig bör och ett an­tal ari­or i sed­van­lig ri­vig Ros­si­ni­stil, vil­ket yt­ter­li­ga­re fjär­mar

ver­ket från dess sakra­la ka­rak­tär. Nå­got an­nat ha­de den bort­skäm­da Ne­a­pel­publi­ken in­te ac­cep­te­rat.

Ver­kets med rät­ta mest be­röm­da num­mer, det ju­dis­ka fol­kets av­slu­tan­de bön, vars upp­höjd­het och mo­du­le­ran­de steg­ring­ar en­ligt för­fat­ta­ren Stend­hal fram­kal­la­de kon­vul­sio­ner och fe­be­ran­fall hos den kvinn­li­ga publi­ken, har en be­tyd­ligt kras­sa­re till­komst­histo­ria och kom­po­ne­ra­des nå­got år ef­ter pre­miä­ren för att av­le­da Ne­a­pel­publi­kens munt­ra upp­märk­sam­het från de fa­dä­ser som ha­de upp­stått och som med stor san­no­lik­het kun­de tän­kas fort­sät­ta upp­stå när det spek­ta­ku­lä­ra ut­tå­get ge­nom Rö­da ha­vet scen­tek­niskt skul­le åskåd­lig­gö­ras.

Det­ta halvsce­nis­ka, och med si­na fy­ra ak­ter på en spel­tid om 80 mi­nu­ter nå­got rump­hugg­na fram­fö­ran­de i Mi­la­nos sto­ra go­tis­ka ka­te­dral, byg­ger på Pa­ris­ver­sio­nen 1827, även om man sjung­er på ita­li­ens­ka.

Fram­fö­ran­det är rent vi­su­ellt im­po­ne­ran­de med den go­tis­ka ka­te­dra­lens många höga pe­la­re dränk­ta i ef­fek­ti­va färg- och bild­pro­jek­tio­ner. Även ko­sty­mer­na är gran­na och på­kos­ta­de i hi­sto­ri­se­ran­de gam­mal­tes­ta­ment­lig stil. Fa­ra­o­niskt prå­li­ga för herr­skaps­fol­ket och mo­desta­re för de för­sla­va­de is­ra­e­li­ter­na. Den akus­tis­ka ef­ter­klang­en i den väl­di­ga ka­te­dra­len stör in­te nämn­bart.

I cent­rum står den vid upp­tag­nings­till­fäl­let 74-åri­ge ita­li­ens­ke bas­ba­ry­to­nen Rug­ge­ro Rai­mon­di, som länge haft rol­len som det ju­dis­ka fol­kets pat­ri­ark Mo­ses på re­per­to­a­ren. Stäm­man är fort­fa­ran­de bä­rig och vi­bra­tot helt un­der kon­troll. Det kan man där­e­mot ty­värr in­te sä­ga om so­pra­nen Ly­dia Tam­bur­ri­no som Mo­ses sys­kon­barn Anai­de, trots att hon är be­tyd­ligt yng­re. Hen­nes röst är klämd och osta­dig och vi­bra­tot far iväg som en gut­ta­per­ka­boll. Bäst kom­mer hon till sin rätt när hen­nes so­pran lig­ger in­bäd­dad i en­sem­ble­sce­ner­na bakom de öv­ri­ga sång­ar­na. Bätt­re, med sin mer ro­bus­ta klang, är den bel­gis­ka so­pra­nen Isa­bel­le Ka­ba­tu som Fa­ra­os hust­ru Si­nai­de, även om höj­den är pres­sad.

Vo­kalt ut­märkt är te­no­ren Lu­ci­a­no Gan­ci som Fa­ra­os son Ame­no­fi och den hebre­is­ka sla­vin­nan Anai­des amo­rö­se upp­vak­ta­re.

Mest in­tres­sant med den­na upp­tag­ning är den do­ku­men­tär om do­men i Mi­la­no som finns med som bonus. Hen­ry Lars­son VER­DI: ÖDETS MAKT Kauf­mann, Har­te­ros, Té­zi­er, Kras­te­va, Ko­val­jov, Gi­ro­la­mi. Bay­e­risches Staatsor­ches­ter /Fisch Re­gi: Mar­tin Kusˇej Sce­no­gra­fi: Mar­tin Ze­het­gru­ber So­ny 8875160649 [2 DVD]

Ödets makt, La For­za del des­ti­no, byg­ger vis­ser­li­gen in­te på nå­got Sha­kespe­a­re­dra­ma men är än­då Ver­dis mest sha­kespe­a­res­ka opera. In­ti­mi­tet blan­das med mas­sce­ner och kas­ten är tvä­ra mel­lan bur­les­ke­ri och död­ligt all­var. Det är en på­tag­ligt svår opera att iscen­sät­ta över­ty­gan­de, och jag kan in­te er­in­ra mig ha sett el­ler ens hört ta­las om nå­gon rik­tigt bra upp­sätt­ning. Men mu­si­ken är fan­tas­tisk, och en hel rad av ope­rans många sce­ner har ena­stå­en­de slag­kraft.

Jag såg den här upp­sätt­ning­en i Mün­chen 2014 (OPERA 4/14) och no­te­ra­de med viss upp­skatt­ning Mar­tin Kušejs be­mö­dan­den om att hit­ta ett par sta­di­ga lin­jer för de dis­pa­ra­ta sce­ner­na. Det gör han in­te minst ge­nom att lyf­ta fram Le­o­no­ras fa­ders­bun­den­het, som rik­tar

Kauf­mann är en for­mi­da­belt dy­na­misk Ca­nio, och här är han oho­tad. Ma­ria Agres­ta som Ned­da kla­rar li­ka li­tet som Mo­na­styrskas San­tuz­za att häv­da sig. En mer ko­lo­ra­tur­ly­risk röst pas­sar ock­så bätt­re i hen­nes in­le­dan­de aria men å and­ra si­dan blom­mar rös­ten ut fint i du­et­ten med Sil­vio. Di­mitri Pla­ta­ni­as är en fullt ut till­räck­ligt obe­hag­lig och vo­kalt stark To­nio.

Säch­sische Staatska­pel­le och Christi­an Thi­e­le­mann är kans­ke in­te det förs­ta team man tän­ker på som ve­rism­spe­ci­a­lis­ter, men or­kes­tern är li­ka bra som de wie­ner­fil­har­mo­ni­ker som of­tast sit­ter i or­kes­ter­di­ket i Salz­burg, och Thi­e­le­mann byg­ger upp dra­ma­ti­ken med en sak­lig bril­jans som över­ty­gar. Lennart Bro­man­der

FOL­KO­PE­RAN fol­ko­pe­ran.se Bilj. tfn: 08-616 07 50

Glass Sa­ty­agra­ha: 14 pre­miär, 15, 16, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 25, 28, 29, 30/9. DROTTNINGHOLMSTEATERN dtm.se Bilj. tfn: 077-170 70 70

Mo­zart Don Gio­van­ni: 13 pre­miär, 15, 17, 19, 21, 23, 25, 27/8. WERMLAND OPERA werm­lan­do­pe­ra.com Bilj. tfn: 054-21 03 90

Schön­berg, Boublil, Kretz­mer Les Misé­ra­bles (mu­si­kal): 16 pre­miär, 18, 19, 22, 23, 29, 30/6, 2, 3/7, 24, 25, 26, 28, 31/8, 1, 2, 3, 4, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 22, 23, 24, 25, 28, 29, 30/9.

OPERA LIVE

8/10 TRIS­TAN OCH ISOL­DE Wag­ner. D: Ratt­le. Skel­ton, Stem­me, Gu­ba­no­va, Ni­ki­tin. Pape. Di­rekt­sänd­ning från Metro­po­li­tan, New York.

22/10 DON GIO­VAN­NI Mo­zart. D: Lu­i­si. Ke­en­ly­si­de, Plachet­ka, By­ström, Gerz­me­va, Mal­fi, Vil­lazón. Di­rekt­sänd­ning från Metro­po­li­tan, New York. 10/12 L´AMOUR DE LOIN Saa­ri­a­ho. D: Mälk­ki. Phillips, Mum­ford, Owens. Di­rekt­sänd­ning från Metro­po­li­tan, New York. live­pa­bio.se fa­ce­book.com/live­pa­bio twit­ter.com/live­pa­bio instagram.com/live­pa­bio youtu­be.com/fol­kets­huspar­ker

An­ja Har­te­ros i Ödets makt

Jonas Kauf­mann och Am­bro­gio Maestri i På Si­ci­li­en

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.