Aix

Tidskriften OPERA - - Festivaler -

Även i år kom ny­hets­flö­det att av­speglas i fes­ti­va­len i Aix-en­pro­vence. Mitt un­der på­gåen­de fes­ti­val in­träf­fa­de de tra­gis­ka hän­del­ser­na i Nice – ba­ra tju­go mil bort – där en ter­ro­rist un­der folk­fes­ten den 14 ju­li kör­de in i folk­mas­san med en last­bil och dö­da­de åt­tio­fy­ra per­so­ner och ska­da­de över två­hund­ra. Hän­del­sen skri­ver in sig i den vålds­spi­ral som nu­me­ra präg­lar var­da­gen i Frank­ri­ke.

Pre­miä­ren på Igor Stra­vin­skijs Oe­di­pus Rex da­gen där­på in­led­des där­för med en tyst mi­nut i so­li­da­ri­tet med de drab­ba­de. So­fok­les dra­ma, som lig­ger till grund för ver­ket, lad­da­des plöts­ligt med en skräm­man­de ak­tu­a­li­tet i re­pli­ker som be­rät­tar om fol­ket i The­be, som “vri­der sig i smär­tor” och som “dör på ga­tor­na”. Ver­ket kän­ne­teck­nas av en ra­san­de styr­ka, egent­li­gen ett ora­to­ri­um som här för­sik­tigt iscen­satts av den ame­ri­kans­ke re­gis­sö­ren Pe­ter Sel­lars. So­lis­ter­na är få i det­ta för­tä­ta­de dra­ma. Oi­di­pus (Jo­seph Kai­ser) upp­täc­ker att han själv är den skyl­di­ge som dra­git olyc­ka över sta­den; hans hust­ru Iocas­te (Vi­o­le­ta Ur­ma­na), som egent­li­gen är hans mor, in­ser mer och mer sin egen skuld, me­dan Tire­si­as, Kre­on och Bud­bä­ra­ren – al­la tre ge­stal­ta­de av Wil­lard White – obön­hör­li­gen steg för steg av­slö­jar den hems­ka san­ning­en. Spe­let dy­na­mi­se­ra­des av kö­rens age­ran­de, en herr­kör som här be­stod av ett sjut­ti­o­tal med­lem­mar ur Orp­hei Dräng­ar, med im­po­ne­ran­de in­ten­si­tet och pre­ci­sion i fram­fö­ran­det.

Ora­to­ri­et ha­de i den­na ver­sion för­setts med en epi­log. Med hjälp av ett par re­pli­ker ur Oi­di­pus i Ko­lo­nos fort­sat­te histo­ri­en om Oi­di­pus och hans dött­rar till Stra­vin­skijs kör­verk Symp­ho­nie de Psau­mes (Psalmsym­fo­nin), som egent­li­gen är en lov­sång till Gud. Hur So­fok­les text och tex­ten ur Psal­ta­ren går ihop för­blir dock åt­minsto­ne för mig en gå­ta.

Många kän­da svens­ka ope­ras­ång­a­re har ge­nom åren vid nå­gon tid­punkt i kar­riä­ren pas­se­rat fes­ti­va­len i Aix. Ald­rig ti­di­ga­re har dock svens­kar­na som i år va­rit i nu­me­rär ma­jo­ri­tet. Orp­hei Dräng­ar – i epi­lo­gen för­stärkt med Gustaf Sjökvists Kam­mar­kör och So­fia Vo­ka­len­semb­le (kor­mäs­ta­re Fol­ke Alin) – för­sva­ra­de med glans de svens­ka fär­ger­na. Esa-pek­ka Sa­lo­nen, som till­sam­mans med Sel­lars stod för kon­cep­tet, höll så­väl so­lis­ter­na som de tre kö­rer­na och Phil­har­mo­nia Or­chest­ra skick­ligt i sin hand. Così fan tut­te – den­na Mo­zar­to­pe­ra som en gång in­led­de verk­sam­he­ten i Aix 1948 och som allt­se­dan dess bli­vit nå­got av en sym­bol för fes­ti­va­len – fick öpp­na årets pro­gram. Om den­na upp­sätt­ning kom­mer att gå till histo­ri­en, är det i så fall som en av de mest väm­je­li­ga. Re­dan in­nan di­ri­gen­ten Lou­is Lan­grée höjt takt­pin­nen för att slå uver­ty­ren ha­de den förs­ta våld­täk­ten hun­nit äga rum på sce­nen, en våld­täkt med ra­sis­tis­ka för­tec­ken: vit sol­dat våld­tar svart flic­ka. När ri­dån gick ner för förs­ta ak­ten ha­de man tap­pat räk­ning­en över våld­täk­ter och grupp­våld­täk­ter på sce­nen, och de skul­le bli än­nu fler in­nan fö­re­ställ­ning­en var slut.

Hand­ling­en ha­de i den­na upp­sätt­ning för­lagts till Abes­si­ni­en un­der den ita­li­ens­ka oc­ku­pa­tio­nen fö­re och un­der and­ra världs­kri­get, som för att vi­sa det över­grepp mot be­folk­ning­en som lig­ger i var­je im­pe­ri­a­lis­tisk do­mi­nans, får man för­mo­da. Men det finns en risk med den ba­na­li­se­ring av vål­det som lätt blir kon­se­kven­sen av en så­dan över­tyd­lig­het. Här blir det ba­ra påträng­an­de och all­mänt mot­bju­dan­de.

Det är vis­ser­li­gen sant att det finns en vålds­re­to­rik i Mo­zarts ope­ra, i re­la­tio­ner­na in­om och mel­lan de bå­da pa­ren, och en sa­dis­tisk åd­ra i Don Al­fon­sos sätt att nju­ta av att se dem gli­da isär – ing­en har vi­sat det­ta bätt­re än Mi­chael Ha­ne­ke i sin upp­sätt­ning från 2013. Men här blir vål­det en fri­ståen­de be­rät­tel­se som in­te har nå­got med Mo­zarts ope­ra att gö­ra. Det är som att sit­ta och se en film med Mo­zarts mu­sik i hör­lu­rar­na. Och myc­ket rik­tigt, det är knap­past en slump att re­gis­sö­ren Christop­he Ho­noré kom­mer just från fil­men.

Il Tri­onfo del Tem­po e del Di­sing­an­no (Ti­dens och San­ning­ens tri­umf ) är ti­teln på ett ti­digt ora­to­ri­um av Hän­del från 1707. Det är en al­le­go­risk be­rät­tel­se om Skön­he­ten som svär tro­het till Väl­lus­ten, men Ti­den och San­ning­en lu­rar i bak­grun­den och gör sig allt­mer påmin­da, tills de na­tur­ligt­vis seg­rar till slut. Skön­he­ten är på för­hand dömd att gå un­der.

Ver­ket är in­tres­sant ge­nom si­na tyd­li­ga ita­li­ens­ka re­fe­ren­ser, bå­de be­träf­fan­de mu­si­kens upp­bygg­nad och an­vänd­ning­en av de vo­ka­la re­sur­ser­na. Samt­li­ga fy­ra rol­ler är skriv­na för man­li­ga sång­a­re, kastra­ter, ef­tersom kvin­nor in­te ha­de till­trä­de till sce­nen. Här sjungs Skön­he­ten av en so­pran (Sa­bi­ne De­vi­eil­he), Väl­lus­ten av en counter­te­nor (Fran­co Fa­gi­o­li), Ti­den av en te­nor (Mi­chael Spy­res) och San­ning­en av en kontraalt (Sa­ra Ming­ar­do), al­la fy­ra full­stän­digt ly­san­de, så­väl vo­kalt som sce­niskt. I ver­ket in­går till ex­em­pel en ti­dig ver­sion av den kän­da ari­an “La­scia ch'io pi­anga”, här dock med an­nan text, “La­scia la spi­na, cog­li la ro­sa”, som sjungs av Väl­lus­ten.

Scen­bil­den fö­re­stäl­ler två iden­tiskt li­ka och pa­ral­lel­la bi­o­gra­flo­ka­ler, skil­da åt ge­nom en glas­vägg, med “film­du­ken” på publi­kens plats. Den pols­ke re­gis­sö­ren Krzysztof War­li­kowski har ska­pat ett mi­ni­malt ut­rym­me mel­lan lo­ka­ler­nas förs­ta bänkrad och den tänk­ta film­du­ken, där he­la hand­ling­en ut­spe­lar sig, med un­dan­tag för de sta­tis­ter, kvin­nor i oli­ka åld­rar och med oli­ka hud­färg, som då och då slump­vis pla­ce­rar sig i bänkra­der­na. Den be­grän­sa­de spel­plat­sen bi­drar till att kon­cen­tre­ra spe­let för de fy­ra so­lis­ter­na, vil­ket ska­par he­la spän­ning­en i fö­re­ställ­ning­en. Inga bi­rol­ler och ing­en kör fö­re­kom­mer.

Var­för från­gå ett vin­nan­de kon­cept, tycks re­gis­sö­ren Ka­tie Mit­chell frå­ga sig, när hon nu för tred­je gång­en an­vän­der sig av sam­ma typ av sce­no­gra­fi för sin upp­sätt­ning på fes­ti­va­len i Aix, den här gång­en med ny sce­no­graf (Liz­zie Clachan). Tänk er ett dock­skåp i två vå­ning­ar, där var­je rum ut­gör en spel­plats som kan av­skär­mas och även fyl­las med nytt in­ne­håll in­för var­je scen. Ef­ter Writ­ten on Skin (2012) och Al­ci­na (2015), gäl­ler det den här gång­en De­bus­sys ope­ra Pel­léas och Mé­li­san­de. I hy­per­re­a­lis­tis­ka

2

ta­blå­er, i mo­dern ame­ri­ka­ni­se­rad de­sign som må­la­de av Ed­ward Hop­per el­ler häm­ta­de ur en Hit­ch­cock­film, be­rät­tas histo­ri­en om den mys­tis­ka kvin­nan Mé­li­san­de, som ing­en vet var hon kom­mer ifrån och som ut­lö­ser svart­sju­ke­fej­den mel­lan brö­der­na Pel­léas och Gol­aud. Det slu­tar som be­kant med det blo­di­ga mor­det på Pel­léas. I slut­sce­nen vak­nar Mé­li­san­de i den­na ver­sion upp på ett ho­tell­rum som ur en dröm.

För att yt­ter­li­ga­re kom­pli­ce­ra den­na kus­li­ga histo­ria, fylld av freu­di­ans­ka sym­bo­ler, dub­ble­ras Mé­li­san­de här av en skå­de­spe­lers­ka, som gli­der in och ut ur hand­ling­en i var­je scen. Ibland är bå­de hon och so­pra­nen Bar­ba­ra Han­ni­gan när­va­ran­de sam­ti­digt. Han­ni­gan, som vi minns från Writ­ten on Skin, bac­kas upp av två ut­märk­ta sång­a­re, Stép­ha­ne De­gout (Pel­léas) och Lau­rent Naou­ri (Gol­aud), al­la tre med en per­fekt dik­tion av den frans­ka tex­ten, en in­le­vel­se och en scen­när­va­ro som får hå­ren att re­sa sig på åskå­da­ren.

Och De­bus­sys mu­sik har ald­rig fun­ge­rat bätt­re än här med Phil­har­mo­nia Or­chest­ra un­der led­ning av Esa-pek­ka Sa­lo­nen. Den för­hö­jer och för­tä­tar på ett ef­fek­tivt sätt den in­ten­si­va spän­ning­en i be­rät­tel­sen. En ab­so­lut kon­troll över vad som sker på sce­nen i var­je ögon­blick gör Sa­lo­nen helt klart till en av vå­ra främs­ta ope­ra­di­ri­gen­ter. Sven Åke Heed

Pre­miär 30 ju­ni, be­sökt fö­re­ställ­ning 7 ju­li 2016. Di­ri­gent: Esa-pek­ka Sa­lo­nen Re­gi: Ka­tie Mit­chell Sce­no­gra­fi: Liz­zie Clachan Ko­stym: Chloé Lam­ford Ljus: Ja­mes Farn­com­be So­lis­ter: Stép­ha­ne De­gout, Bar­ba­ra Han­ni­gan, Lau­rent Naou­ri, Franz-jo­sef Se­lig.

Den tjec­kis­ke ton­sät­ta­ren Mi­roslav Srn­ka och den au­stra­lis­ke li­bret­tis­ten Tom Hol­lo­way ha­de stor fram­gång med sin kam­ma­ro­pe­ra Ma­ke no no­i­se vid Mün­chen­bi­en­na­len 2011. Det led­de till en be­ställ­ning från Bay­e­rische Staatso­per på en full­ska­lig ope­ra med till­gång till hu­sets myc­ket sto­ra re­sur­ser in­klu­de­ran­de världs­klass i frå­ga om bå­de scen­team, di­ri­gent och so­lis­ter.

Lätt över­ras­kan­de sva­ra­de Srin­ka och Hol­lo­way med en ope­ra om … Syd­po­len. När­ma­re be­stämt om den be­röm­da jak­ten för hund­ra år se­dan om vem som skul­le kom­ma först till det­ta ex­tremt svår­till­gäng­li­ga stäl­le. Den bi­sar­ra täv­ling­en vanns av Ro­ald Amund­sen, me­dan den olyck­li­ge för­lo­ra­ren Ro­bert Scott dessvär­re in­te ens över­lev­de.

För att fånga kam­pen har Srn­ka och Hol­lo­way ska­pat en ”dub­be­lo­pe­ra”. I förs­ta de­len får vi sam­ti­digt och pa­ral­lellt på varsin hal­va av sce­nen föl­ja de två olikar­ta­de tea­men, Amund­sen med si­na polart er­far­na och hård­fö­ra man­nar och på and­ra hal­van Scott och hans mer ve­ten­skap­li­ga och mi­li­tä­ra gent­le­man­nagäng. De för­ra idel ba­ry­to­ner, en kvar­tett led­da av den no­belt kling­an­de Tho­mas Hamp­son, som gör en bor­ran­de in­ten­siv psy­ko­lo­gisk stu­die av den ef­fek­ti­ve men käns­lo­kal­le norr­man­nen. Scotts allt­mer olycks­drab­ba­de kvar­tett ut­görs då för­stås av idel te­no­rer led­da av Ro­lan­do Vil­lazón som Scott. Vil­lazón age­rar med stark in­le­vel­se som en på al­la vis mer käns­lo­styrd per­son­lig­het än Amund­sen. Bril­jan­ta in­sat­ser av al­la öv­ri­ga po­lar­prö­va­de män.

Det hand­lar allt­så om två pa­ral­lel­la en­semb­ler av myc­ket skil­da slag, och dess­utom dy­ker upp med jäm­na mel­lan­rum Scotts hust­ru Kathleen och Amundsens ”vär­din­na” (en gift kvin­na som han en gång va­rit djupt för­äls­kad i) som ett slags le­van­de dröm­vi­sio­ner. Tre oli­ka slags dra­ma­tis­ka och mu­si­ka­lis­ka plan kon­kur­re­rar, men det fun­ge­rar över­ras­kan­de väl. Mu­si­ken känns ald­rig splitt­rad el­ler spre­tig. Att Katrin Con­nans scen­bild helt går i vitt är na­tur­ligt­vis ound­vik­ligt, men Srn­ka, som an­vän­der sig av ett väl­digt in­stru­men­ta­ri­um, skri­ver in­te alls nå­got slags kli­chéar­tad frost­mu­sik. Mu­si­ken skild­rar in­te så myc­ket mil­jön som in­si­dan av des­sa ex­tre­ma män­ni­skor. Ton­sät­ta­ren för­sö­ker över­sät­ta de­ras så olikar­ta­de ka­rak­tä­rer till sub­ti­la och va­ri­e­ra­de klang­bil­der.

I förs­ta de­len blir än­då, trots den raf­fi­ne­ra­de pa­ral­lel­li­te­ten, dra­ma­ti­ken lätt li­dan­de och mu­si­ken in­te till­räck­ligt ex­pres­siv, men se­dan Amund­sen och hans norr­män för en stund en­sam­ma ta­git över he­la sce­nen och plan­te­rat nors­ka flag­gan i isen ökar det dra­ma­tis­ka tryc­ket. Scott och hans män når ock­så po­len men som för­lo­ra­re. De­ras åter­tåg blir re­na hel­ve­tet, sam­ti­digt som på and­ra scen­hal­van den fort­satt sam­man­bi­tet sak­li­ge Amund­sen le­der det se­ger­ru­si­ga nors­ka gäng­et mot tri­um­fen.

Här tät­nar Srn­kas mu­sik, men det är in­te minst ge­nom alt­meis­ter Hans Neu­en­fels mu­si­ka­liskt ge­nom­tänk­ta och nog­gran­na re­gi som and­ra de­len blir till ett stor­sla­get mu­sik­dra­ma­tiskt nerv­dra­ma. De vack­rast skriv­na vo­kal­par­ti­er­na är de två kvin­nor­nas, och de sjungs ock­så sa­go­likt vac­kert av dem bå­da, mez­zon Ta­ra Er­raught, Kathleen, som med långa varmt själ­ful­la to­ner kontra­punk­te­rar Amundsens dröm­kvin­na Mo­jca Erd­manns gnist­ran­de höga so­pran.

He­la kom­plex­et hålls ihop från di­ri­gent­pul­ten av den su­ve­rä­ne Ki­rill Petren­ko, som har en fe­no­me­nal för­må­ga att för­e­na de­tal­ja­na­lys med sto­ra lin­jer.

South Po­le är ope­rans ti­tel, ef­tersom det sjungs på eng­els­ka, och ef­ter ur­pre­miär i bör­jan av året och den fest­spels­fö­re­ställ­ning i ju­li som jag be­sök­te, åter­kom­mer ver­ket med tre föreställningar i ja­nu­a­ri 2017. Det är ock­så klart med en and­ra upp­sätt­ning näs­ta år i Darmstadt av det­ta bå­de star­ka, he­ta och kylslag­na mu­sik­dra­ma.

Pa­o­lo Fan­tins scen­bild till La don­na del la­go tar an­dan ur mig. I stäl­let för den na­tur­ro­man­tis­ka mil­jö i Skott­land med en sko­gom­gär­dad stil­la sjö som ope­ran fö­re­skri­ver, ser vi en skräck­go­tisk slotts­sal med sön­der­slag­na föns­terru­tor, där träd, bus­kar och spin­del­väv fro­das bland tra­si­ga sto­lar, klad­di­ga bord­du­kar och sön­der­slag­na glas. Sce­no­gra­fin blir en syn­tes av ope­rans samt­li­ga tids­plan: 1500-ta­lets Skott­land då ope­ran ut­spe­las, det 1810-tal då Wal­ter Scott skrev sin vers­ro­man The La­dy of the La­ke och Ros­si­ni kom­po­ne­ra­de sin ope­ra. Men scen­bil­den för oss än­nu läng­re. Här kun­de den van­sin­ni­ga Lu­cia di Lam­mer­mo­or el­ler den somn­am­bu­la La­dy Mac­beth gjort si­na en­sam­ma ång­est­fyll­da vand­ring­ar el­ler var­för in­te Cat­he­ri­ne vän­tat på sin He­at­h­c­liff.

Och myc­ket rik­tigt en spök­lik ge­stalt, en förtvi­nad gam­mal kvin­na med långt vitt hår, lös­görs från över­vå­ning­en, går ner för den skrang­li­ga trap­pan och läg­ger sig be­skyd­dan­de över den so­van­de Ele­na. Det är den åld­ra­de Ele­na som föl­jer och va­kar över sitt yng­re jag un­der spe­lets gång. La don­na del la­go är en ope­ra om kungaupp­ror, pat­ri­ar­kalt för­tryck, kär­lek med för­hin­der och svart­sju­ka. La don­na del la­go är Ele­na, dot­ter till den skots­ke klan­höv­ding­en och upp­rors­man­nen Douglas. Hon är myc­ket vac­ker och har tre till­bed­ja­re: den av fa­dern ut­val­de Rod­ri­go, klan­höv­ding och le­da­re i det skots­ka upp­ro­ret mot den eng­els­ke kung­en Ja­kob – som in­kog­ni­to un­der nam­net Uber­to – upp­vak­tar hen­ne och slut­li­gen byx­rol­len Mal­colm, som är den som Ele­na själv har valt. Ope­ran slu­tar lyck­ligt med att de äls­kan­de över­vin­ner al­la hin­der. Ele­na får sin Mal­colm, de sam­man­svur­na i det av­slö­ja­de upp­ro­ret får am­ne­sti av kung­en och Ele­na kan av­slu­ta ope­ran med ett de­li­riskt ko­lo­ra­tur­ron­do av lyck­sa­lig­het. El­ler blir det verk­li­gen ett lyck­ligt slut, val­de hon verk­li­gen rätt man? Skul­le hon kanske ha valt den bli­de eng­els­ke kung­en som Ros­si­ni har för­sett med i en av si­na mest in­ner­li­ga kär­lek­sa­ri­or?

Da­mi­a­no Michi­e­let­to, den ita­li­ens­ke ope­ra­re­gis­sö­ren som för­ra året stod för en hyl­lad och om­ta­lad upp­sätt­ning av Wil­helm Tell på Co­vent Gar­den i Lon­don, ifrå­ga­sät­ter det­ta. I sin fjär­de re­gi­upp­gift i Pe­sa­ro lå­ter han ope­ran ut­spe­las som en till­ba­kablick, där Ele­na och Mal­colm som ett åld­ran­de par ef­ter ett långt äk­ten­skap ser till­ba­ka till ti­den som för­de dem sam­man. Vis­ser­li­gen är Michi­e­let­tos ut­gångs­punkt ett nu­me­ra stan­dar­di­se­rat tolk­nings­möns­ter av ita­li­ensk 1800-tal­so­pe­ra, där den för­tryck­ta och miss­hand­la­de kvin­nan i en bru­talt kri­gisk mans­värld ut­nytt­jas hän­syns­löst för po­li­tis­ka syf­ten. Men sät­tet Michi­e­let­to gör det på för­hö­jer den stel­ben­ta in­tri­gen, för­dju­par och ut­vid­gar den till ett en­ga­ge­ran­de dra­ma med tra­gis­ka di­men­sio­ner.

La don­na del la­go har fy­ra hu­vud­rol­ler som al­la krä­ver den högs­ta for­men av sång­lig fär­dig­het och i Pe­sa­ro har man nä­ra nog upp­nått full­änd­ning­en. Ut­märkt är ge­or­gis­kan Salo­me Ji­cia som har en varm di­stinkt so­pran med per­fekt ko­lo­ra­tur. Hon får dock stå till­ba­ka nå­got för den for­mi­dab­la tenor­gi­gan­ter­nas kamp som ut­käm­pas mel­lan Ju­an Di­e­go Fló­rez som kung Ja­kob/gi­acomo och Mi­chael Spy­res som Rod­ri­go.

Årets fes­ti­val var tilläg­nad Fló­rez som i år fi­rar tju­go­år­sju­bi­le­um av sitt nu­me­ra le­gen­da­ris­ka in­hopp i Ma­til­de di Shabran, då den tju­gotreå­ri­ge pe­ru­a­nen in­led­de sin världs­kar­riär som vår tids, kanske al­la ti­ders, främs­te Ros­si­ni­te­nor. Trots sin världs­om­fat­tan­de kar­riär har Fló­rez va­rit Ros­sini­festi­va­len tro­gen och en­dast för­sik­tigt när­mat sig mer dra­ma­tis­ka rol­ler. Han är nu­me­ra även bo­fast i Pe­sa­ro. Fló­rez har gi­vit Ros­si­ni­te­no­ren en egen plats och sta­tus­höj­ning och bli­vit fö­re­bild för en hel ny ge­ne­ra­tion av full­fjäd­ra­de Ros­si­ni­te­no­rer. Un­der en stor kon­sert FLOREZ 20 fram­för­de han ge­ne­röst med sång­ar­vän­ner av­snitt ur samt­li­ga de tio rol­ler som han har sjung­it i Pe­sa­ro. Och nu tju­go år se­na­re finns allt kvar, för­dju­pat och för­fi­nat: den sme­kan­de fyl­li­ga vo­ly­men, den for­mi­dab­la och out­trött­li­ga höj­den, den stil­säk­ra fra­se­ring­en och den vir­tu­o­sa ko­lo­ra­tu­ren.

Nä­ra nog en jäm­li­ke har han i Mi­chael Spy­res, som su­ve­ränt be­härs­kar det dra­ma­tis­ka par­ti­et som Rod­ri­go, ett av Ros­si­nis mest svår­be­mäst­ra­de te­nor­par­ti­er med krav på dra­ma­tisk at­tack, ba­ry­to­nalt mel­lan­lä­ge och sfä­ris­ka höjd­to­ner. Den lyck­ligt lot­ta­de ri­va­len Mal­colm sjöngs av den ar­me­nis­ka mez­zon Var­du­hi Abra­hamy­an som re­dan gjort sig ett namn om en av de främs­ta bel­can­to­sång­ers­kor­na. Hen­nes kraft­ful­la ge­stalt­ning var en su­ve­rän be­kräf­tel­se på det­ta. Slut­li­gen har ba­sen Mar­ko Mi­mi­ca en vo­lu­mi­nös, gam­mal­dags bas­klang som jag gär­na skul­le hö­ra i stör­re rol­ler.

I ap­plåd­tac­ket tog Ju­an Di­e­go Fló­rez av sig sin kung­akro­na och krön­te di­ri­gen­ten Miche­le Ma­ri­ot­ti. Nå­got som en­tu­si­as­tiskt hyl­la­des av publi­ken. De ha­de rätt: i en fö­re­ställ­ning där samt­li­ga ha­de för­tjä­nat en kung­akro­na var Ma­ri­ot­ti den ve­ri­tab­le seg­ra­ren. Han har anam­mat Ros­si­nisti­len i sitt blod och lyc­kas till­sam­mans med den ut­märk­ta Bo­log­na­o­pe­rans or­kes­ter dri­va ige­nom he­la sin

Pre­miär 26 ju­ni, be­sökt fö­re­ställ­ning 4 ju­li 2017. Di­ri­gent: Bertrand de Bil­ly Re­gi: Ca­lixto Bi­ei­to Sce­no­gra­fi: Re­bec­ca Ringst Ko­stym: In­go Krüg­ler Vi­deo: Sa­rah De­ren­ding­er Ljus: Mi­chael Bau­er So­lis­ter: Ro­ber­to Alag­na, Alek­sand­ra Kur­zak, Ve­ra-lot­te Böc­ker, John Os­born, Ain Anger. Spe­las: 22, 26 och 30 ok­to­ber 2016.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.