Bayr

Tidskriften OPERA - - Festivaler -

Årets fest­spel i Bay­reuth äg­de rum in­nan­för en sä­ker­hets­ring av po­lis­avspärr­ning­ar och sä­ker­hets­kon­trol­ler. Räds­lan för at­ten­tat ha­de nått den an­nars så söm­ni­ga sta­den och publi­ken fick i god tid till­sänt en mind­re PM med al­la för­håll­nings­reg­ler – för press­bil­jet­ter yt­ter­li­ga­re ett ark in­struk­tio­ner.

Un­dan­tags­till­stånd råd­de även runt den nya upp­sätt­ning­en av Par­si­fal – men av mer konst­när­lig art. Det bör­ja­de med att Jo­nat­han Mee­se, en av tysk kul­turs mest bö­ki­ga konst­nä­rer och per­for­man­ce­ar­tis­ter, por­ta­des som re­gis­sör, med an­gi­van­de av kost­nads­ar­gu­men­tet. Många ana­de i stäl­let festspels­led­ning­ens oro för vad Mee­ses ym­ni­ga an­vän­dan­de av na­zi­kitsch skul­le kun­na stäl­la till med. Strax fö­re pre­miä­ren hop­pa­de di­ri­gen­ten And­ris Nel­sons av. I ef­ter­föl­jan­de kom­men­ta­rer rik­ta­des kri­tik mot Christi­an Thi­e­le­mann som en li­te för allsmäk­tig mu­si­ka­lisk le­da­re för fest­spe­len. Tjäns­ten är ju ny­in­rät­tad och luf­ten ver­kar ha bli­vit för tunn för Nel­sons och hans kol­le­ga Ki­rill Petren­ko som i sin tur hop­pat av Ni­be­lung­ens ring.

Som er­sätt­ning för ett pro­vo­ka­tivt spek­ta­kel av Mee­se fick Bay­reut­h­publi­ken hål­la till­go­do med en upp­sätt­ning som nog in­te kom­mer att plat­sa i fest­spe­lens Hall of Fa­me. Skå­de­spe­la­ren och re­gis­sö­ren Uwe Eric Lau­fen­berg dam­ma­de av ett kon­cept som ur­sprung­li­gen skul­le ha ställts på scen i Köln. Som di­ri­gent fick Hart­mut Haen­chen, en ka­pell­mäs­ta­re av den gam­la sko­lan, gö­ra sin Bay­reuth­de­but.

Hel­hets­grep­pet är lo­van­de. Lau­fen­berg för­läg­ger hand­ling­en till ett ner­gång­et klos­ter i ett nu­ti­da Mel­la­nöstern. Här öpp­nas en in­tres­sant snit­ty­ta, för­lagd till ett geo­gra­fiskt om­rå­de som stått vag­ga för de ab­ra­ha­mi­tis­ka re­li­gi­o­ner­na, men som i dag är plat­sen för mot­sätt­ning­ar, för­föl­jel­se och krigs­van­sin­ne. Med and­ra ord ett gi­vet stoff för ifrå­ga­sät­tan­de av ope­rans bud­skap om fräls­ning ge­nom med­li­dan­de.

Pro­ble­met är av­sak­na­den av en sce­nisk be­rät­tel­se. I stäl­let stap­lar Lau­fen­berg kli­ché­er­na. Det är som om han in­te förmår att sor­te­ra och väl­ja bland in­fal­len, per­son­re­gin går på tom­gång. Ba­na­li­te­ter­na bör­jar re­dan un­der för­spe­let, då vi mö­ter en grupp flyk­ting­ar som körs bort av en grupp tungt be­väp­na­de kom­man­do­sol­da­ter (ame­ri­ka­ner?) som se­dan åter­kom­mer på sin mis­sion un­der spe­lets gång. I slu­tet be­vitt­nar vi en eku­me­nisk hap­pe­ning, där re­pre­sen­tan­ter för nämn­da re­li­gi­o­ner släng­er sym­bo­ler­na på hög för att be­fri­a­de från si­na ok gå ut i värl­den (Kund­ry forslas ut i en rull­stol).

Där­e­mel­lan har and­ra ak­ten pre­sen­te­rat Kling­s­or som stor­sam­la­re av kors. En vå­ning ner tas Par­si­fal emot i ett ha­mam med slöj­för­sed­da kvin­nor, straxt de­mas­ke­ra­de som bad­flic­kor som glatt plur­rar runt i bas­säng­en med vår hjäl­te.

Vi­de­oin­stal­la­tio­ner­na in­te att för­glöm­ma – vi kas­tas ut i världs­rym­den un­der förs­ta ak­tens mel­lan­spel, med ba­ra stjär­nor­na som säll­skap. Sis­ta ak­tens vi­deo ex­po­ne­rar upp­lös­ta an­sik­ten av roll­fi­gu­rer – och Wag­ner själv som sänks ner i vat­ten­bad. Det hän­der in­te of­ta (men så är fal­let här) att man öns­kar att en an­nars ut­märkt sce­no­gra­fi av Gis­bert Jä­kel ha­de fått här­bär­ge­ra en helt an­nan re­gi. Lau­fen­berg be­fin­ner sig på mils av­stånd från den för­ra upp­sätt­ning­en på grö­na kul­len, där Ste­fan Her­heim tol­ka­de hand­ling­en ge­nom tysk mo­dern histo­ria, el­ler Christoph Sch­ling­en­si­efs ti­di­ga­re mer konst­när­li­ga in­stal­la­tion.

2 Pre­miär 25 ju­li, be­sökt fö­re­ställ­ning 24 au­gusti 2016. Di­ri­gent: Hart­mut Haen­chen Re­gi: Uwe Eric Lau­fen­berg Sce­no­gra­fi: Gis­bert Jä­kel Ko­stym: Jes­si­ca Kar­ges Ljus: Re­in­hard Traub Vi­deo: Gé­rard Na­za­ri So­lis­ter: Klaus Flo­ri­an Vogt, Ge­org Zep­pen­feld, Ry­an Mc­kin­ny, Gerd Grochowski, Ele­na Pank­ra­to­va, Karl-he­inz Leh­ner. www.bay­reut­her-fest­spie­le.de

Rädd­ning­en – die Er­lös­ung – kom bok­stav­li­gen ta­lat från or­kes­ter­di­ket, kö­ren och sång­ar­na. Hart­mut Haen­chen tog med sig ett yr­kes­liv av ge­di­get mu­si­ce­ran­de och vid den be­sök­ta fö­re­ställ­ning­en ha­de sam­spe­let med or­kes­tern hun­nit sät­ta sig. Trans­pa­rens och en nog­grant upp­byggd dy­na­mik påmin­de in­te så li­te om den ti­di­ga­re men­torn Pi­er­re Bou­lez.

På sce­nen do­mi­ne­ra­de Ge­org Zep­pen­felds Gur­ne­manz. Det är säl­lan man hör tex­ten så tyd­ligt. Hans de­kla­ma­tion och var­ma, helt ega­li­se­ra­de bas­klang gjor­de roll­tolk­ning­en till en sce­nisk fri­zon. Klaus Flo­ri­an Vogt är in­te ide­a­lisk för ti­tel­rol­len. Hans egen­ar­ta­de te­nor, som pas­sar så bra i and­ra Wag­ner­rol­ler fick in­te tag i mel­lan­re­gist­ret, med otyd­lig text­ning och en del falsk­sång som re­sul­tat. Ele­na Pank­ra­to­va gjor­de roll­de­but i Bay­reuth, sång­ligt tvär­sä­ker och med stark när­va­ro, vil­ket be­höv­des då hon långa de­lar läm­na­des en­sam på sce­nen i and­ra ak­ten, allt­me­dan Par­si­fal äg­na­de sig åt kläd­by­ten. Mot bak­grund av den su­ve­rä­na kö­ren gjor­de Ry­an Mc­kin­ny och Karl-he­inz Leh­ner so­li­da

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.