Don

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - DROTT­NING­HOLMS SLOTTSTE­A­TER • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FO­TO: MATS BÄCKER

Don Gio­van­ni är den frans­ke di­ri­gen­ten Marc Min­kowskis and­ra gäst­spel på Drott­ning­holm till­sam­mans med re­gis­sö­ren Ivan Alex­an­dre i en tänkt tri­lo­gi av Mo­zarts da Pon­te-ope­ror. För­ra året gavs Fi­garos bröl­lop (se OPE­RA 4/15).

Den kvin­no­to­ki­ge Che­ru­bin i Fi­garos bröl­lop har nu för­vand­lats till för­fö­ra­ren och psy­ko­pa­ten Don Gio­van­ni. Den­ne är i sin tur näs­ta år äm­nad att dy­ka upp som den lis­ti­ge gub­ben Don Al­fon­so i Così fan tut­te.

Fi­garo har bli­vit Le­po­rel­lo och Bar­ba­ri­na, som le­tar ef­ter sin nål i Fi­garos bröl­lop, är nu den hy­ste­ris­ka Don­na El­vi­ra. In­te så li­te krys­tat. Hur många i publi­ken upp­fat­tar den­na dif­fu­sa och svår­be­grip­li­ga me­ta­ni­vå när ope­ror­na sprids ut på tre sä­song­er och var­ken sång­a­re, kön och röst­fack över­ens­stäm­mer? Och var­för över­hu­vud­ta­get kon­stru­e­ra nå­gon slags bryg­ga ope­ror­na emel­lan när de var för sig i högs­ta grad le­ver sitt eget liv?

Ivan Alex­an­dres och sce­no­gra­fen An­to­i­ne Fon­tai­nes iscen­sätt­ning av Don Gio­van­ni lik­nar ock­så i allt vä­sent­ligt fjol­å­rets Fi­garos bröl­lop. De med­ver­kan­de in­går då som nu i ett re­san­de te­a­ter­säll­skap och hand­ling­en, där en ope­ra (Don Gio­van­ni) ska fram­fö­ras i ope­ran, tar även här sin bör­jan vid de med­ver­kan­des smink­bord och ut­spe­lar sig på och kring den ima­gi­närt mo­bi­la te­a­ter­scen som vi an­tag­li­gen kom­mer att få skå­da igen även näs­ta år i Così fan tut­te.

Därav ock­så den vad man kan tyc­ka snöp­li­ga bloc­ke­ring­en av Drott­ning­holms­tea­terns sce­nis­ka djup­per­spek­tiv och det ute­bliv­na ut­nytt­jan­de av dess po­ten­ti­al. Det re­san­de te­a­ter­säll­ska­pet är ock­så äm­nat att be­ge sig ut på en rik­tig tur­né. Fi­garos bröl­lop har re­dan spe­lats i Ver­sa­il­les och Don Gio­van­ni är in­pla­ne­rad vå­ren 2017.

Det lig­ger nä­ra till hands att miss­tän­ka att re­gi­kon­cep­tet är tänkt att hål­la idéer om even­tu­ell an­nan re­per­to­ar på arms­längds av­stånd. Mo­zarts mäs­ter­verk är na­tur­ligt­vis all­tid gång­ba­ra, men en scen som Drott­ning­holms­tea­tern bor­de ha en mer am­bi­tiös och ut­fors­kan­de re­per­toar­po­li­tik, nå­got som fle­ra gång­er ti­di­ga­re har på­ta­lats i des­sa spal­ter. Vill man loc­ka en in­ter­na­tio­nellt kva­li­fi­ce­rad ope­ra­publik till den­na uni­ka 1700-talste­a­ter, bor­de man ock­så för­sö­ka le­va upp till dess ti­di­ga­re ryk­te och tän­ka i nya ba­nor. Men till det fordras na­tur­ligt­vis bå­de peng­ar, kre­a­tiv fund­ra­i­sing och konst­när­li­ga vi­sio­ner.

Des­sa in­vänd­ning­ar till trots går det in­te att kom­ma ifrån att Don Gio­van­ni är en full­träff mu­si­ka­liskt och sång­ligt.

Här finns ock­så re­gi­mäs­sigt star­ka sce­ner, un­der­lät­ta­de av det fi­nur­li­ga an­vän­dan­det av sce­nen på sce­nen med dra­pe­ri­er och ri­då­er, som till ex­em­pel Don Gio­van­nis döds­kamp med Sten­gäs­ten up­pe på det till mid­dags­bord för­vand­la­de te­a­ter­gol­vet.

Sång­a­ren­semb­len be­står av unga be­gå­va­de ope­ras­ång­a­re från run­tom i Eu­ro­pa, in­te minst Frank­ri­ke, hand­ploc­ka­de av Min­kowski själv.

Den ru­mänsk-schwei­zis­ka so­pra­nen Ana Ma­ria La­bin som Don­na An­na gör en tra­ge­di­en­ne med per­son­ligt stänk i sin vack­ra, kon­ci­li­an­ta so­pran. Hen­nes sce­ner och öde ger histo­ri­en vär­dig­het och res­ning.

Fran­sys­kan Ma­rie-ade­li­ne Hen­ry ger med sin, in­te minst i mel­lan­re­gist­ret, mer kom­pak­ta och kraft­ful­la so­pran nerv­vra­ket Don­na El­vi­ra en far­lig strid­bar­het. In­te kons­tigt att Don Gio­van­ni mås­te fly hen­nes fa­na­tiskt på­flug­na be­kräf­tel­se­be­hov.

Je­an-sé­basti­en Bou är su­ve­rän som Don Gio­van­ni. En no­to­risk på­sät­ta­re och livsnju­ta­re, en amo­ra­lisk ma­ro­dör som hell­re går in för en fron­talkrock med en va­rel­se från hin­si­des än vi­ker ner sig till ett an­stän­digt le­ver­ne. Säl­lan har man hört en ba­ry­ton med en sån in­ten­si­tet och flott vo­kal täck­ning i det­ta krä­van­de par­ti med sin då­nan­de cham­pagne­a­ria och fjäs­ki­ga se­re­nad. I sce­nen med Sten­gäs­ten är han mäs­ter­lig. Men även de öv­ri­ga sång­ar­na hål­ler ut­märkt klass, som den pols­ke ba­sen Krzysztof Baczyk som bå­de sjung­er bond­poj­ken Ma­set­to och den kus­li­ge Sten­gäs­ten, tilli­ka Don­na An­nas mör­da­de far. Och den ly­ris­ka schwei­zisk-bel­gis­ka so­pra­nen Chia­ra Ske­rath som den av Don Gio­van­ni snabbt bort­koll­ra­de, men med sin bond­poj­ke trots allt lo­ja­la Zer­li­na.

Den en­de sång­a­re som finns med från i fjol är den sce­niskt hy­per­spral­li­ge ka­na­den­sa­ren Ro­bert Gleadow som Don Gio­van­nis be­tjänt och allt i al­lo, Le­po­rel­lo – en in­kar­na­tion av hans ti­di­ga­re Fi­garo. Han far fram över sce­nen som ett je­hu, vi­sar rum­pan un­der ka­ta­lo­ga­ri­an, lik­som på res­ten av sin väl­bygg­da fy­si­o­no­mi, Don Gio­van­nis många ota­li­ga er­öv­ring­ar finns in­ta­tu­e­ra­de. Publik­mäs­sigt tack­samt, men re­gi­mäs­sigt över­dri­vet.

Min­kowski hål­ler or­kes­tern i ro­bus­ta tyg­lar, bras­sar på så det då­nar och sö­lar ingalun­da med var­ken tem­pi el­ler över­gång­ar till och från re­ci­ta­ti­ven. Kanske att han nå­gon gång skul­le in­vän­ta sång­ar­nas and­hämt­ning. Men sum­ma sum­ma­rum är det­ta en ena­stå­en­de vi­tal och kraft­full upp­sätt­ning.

Som un­der­lag har man an­vänt sig av den så kal­la­de Prag­ver­sio­nen från urupp­fö­ran­det i Prag 1787. (Det van­li­ga nu­me­ra är an­nars att man bru­kar an­vän­da en bland­ning av Prag- och Wi­en­ver­sio­ner­na.)

Där­för har Don Otta­vi­os aria ”Dal­la sua pa­ce”, som kom­po­ne­ra­des för Wi­en 1788, bytts ut mot ”Il mio te­so­ro”, som in­går i Prag­ver­sio­nen, med vac­ker so­nor te­nor och fi­na pi­a­nis­si­mon fram­förd av den unge frans­man­nen Sta­nislas de Bar­bey­rac.

Ett tips till gagn för de många ut­länds­ka tu­ris­ter som be­sö­ker te­a­tern: lägg till en eng­elsk tex­trem­sa ut­ö­ver den svens­ka på text­ma­ski­nen. Två­språ­ki­ga tex­trem­sor fun­ge­rar ut­märkt och är in­te ovan­li­ga på sce­ner run­tom i Eu­ro­pa.

MOZART: DON GIO­VAN­NI

Pre­miär 13 au­gusti 2016. Di­ri­gent: Marc Min­kowski Re­gi: Ivan Alex­an­dre Sce­no­gra­fi och ko­stym: An­to­i­ne Fon­tai­ne Ko­re­o­gra­fi: Na­ta­lie van Pa­rys Ljus: To­bi­as Hag­ström Ståhl So­lis­ter: Je­an-sé­basti­en Bou, Krzysztof Baczyk, Ana Ma­ria La­bin, Sta­nislas de Bar­bey­rac, Ma­rie-ade­li­ne Hen­ry, Ro­bert Gleadow, Chia­ra Ske­rath.

Lik­som ti­di­ga­re år av­vi­ker Kam­ra­ter­nas ope­ra­pro­duk­tion från den ka­non som svens­ka ope­ra­hus an­nars så ängs­ligt hål­ler sig in­om. Gi­acomo Puc­ci­nis de­but­verk Le vil­li – Häx­or­na i den­na upp­sätt­ning – är för­vis­so in­te ett verk som man kanske sak­nar på re­per­to­a­ren, men med tan­ke på hur myc­ket av den mog­ne Puc­ci­ni som spe­las, så är det in­tres­sant att hö­ra hur det he­la bör­ja­de.

Vad Puc­ci­ni än­nu in­te ha­de lärt sig var att skä­ra bort. Den dra­ma­tur­gis­ka ef­fek­ti­vi­tet som vi kän­ner från hans mog­na verk finns än­nu in­te i Häx­or­na, del­vis möj­li­gen be­ro­en­de på li­bret­tot (Fer­di­nan­do Fon­ta­na) och dansin­sla­gen – Le vil­li har gen­re­be­teck­ning­en ope­ra­ba­lett. Ton­språ­ket vitt­nar om vad Puc­ci­ni lyss­na­de på. Här finns en an­stryk­ning av Ver­di (Ar­ri­go Bo­i­to fi­nan­si­e­ra­de urupp­sätt­ning­en i Mi­la­no 1884) och ett slags trä­ning i att ska­pa mu­si­ka­lisk dra­ma­tik.

Hand­ling­en är kon­ven­tio­nell. Ro­ber­to och An­na äls­kar varand­ra och det fi­ras bröl­lop. Ro­ber­to far i väg för att kvit­te­ra ut ett arv och läm­nar kvar en grå­tan­de An­na, som tviv­lar på hans käns­lor. Men An­na har fog för si­na tvi­vel. Ro­ber­to för­förs av en si­ren och An­na dör av sorg un­der sin frukt­lö­sa vän­tan. Men hämn­den är ljuv. An­nas far, i Kam­ra­ter­nas ver­sion hen­nes mor, åkal­lar vil­li­er­na (de är mer kän­da för sin när­va­ro i ba­let­ten Gi­selle) som ser till att häm­nas. Han blir ihjäl­dan­sad.

Det är allt­så in­te all­de­les lätt att i dag ska­pa dra­ma­tik av det­ta dry­ga tims­långa verk. Mal­mö Ope­ra gav det kon­ser­tant 2013 och i Års­ta har re­gis­sör Au­re­lia Le Huche an­lagt ett fe­mi­nis­tiskt per­spek­tiv. Vi mö­ter en tyd­lig gräns mel­lan kvin­nor och män. Be­rät­ta­ren (en aning för me­lo­dra­ma­tisk Han­na Edh) är här en av vil­li­er­na, som re­dan från bör­jan kän­ner till sa­ker­nas till­stånd. Pro­gram­bla­dets text om en­semb­lens ana­lys är väl i öv­rigt in­te fullt ge­nom­förd.

Ar­range­mang­et för den lil­la en­semb­len, sju mu­si­ker, av An­na Chris­tens­son är im­po­ne­ran­de, och fram­förs med bå­de nerv och pre­ci­sion. De tre so­lis­ter­na gör ett fint ar­be­te, först och främst Ka­ro­li­na Blixt som Ca­ro­li­na, An­nas mor, som med sin im­po­ne­ran­de mez­zo­so­pran ger rol­len bå­de auk­to­ri­tet och käns­la. Hed­die Fär­dig som hen­nes dot­ter är aning­en ojämn, men hen­nes röst er­öv­rar par­ti­et ef­ter­hand. Sam­ma sak kan sä­gas om Da­ni­el Ralp­hs­son, som kanske in­te rik­tigt hit­tar rätt lä­ge för­rän halv­vägs in i ope­ran. Å and­ra si­dan är han då myc­ket bra, dess­utom är han sce­niskt myc­ket över­ty­gan­de.

PUC­CI­NI: HÄX­OR­NA

Pre­miär 18 ju­ni, be­sökt fö­re­ställ­ning 21 ju­ni 2016. Mu­si­ka­lisk led­ning: An­na Chris­tens­son Re­gi: Au­re­lia Le Huche Sce­no­gra­fi: Eri­ka Sjö­din Ko­stym: Ma­rie Mo­berg och Ma­ria Pe­ter­son Ljus: Wil­li­am Wen­ner Pro­jek­tio­ner: Ta­nya Byr­ne So­lis­ter: Hed­die Fär­dig, Ka­ro­li­na Blixt, Da­ni­el Ralp­hs­son, Han­na Edh.

Je­an-sé­basti­en Bou och Chia­ra Ske­rath

Da­ni­el Ralp­hs­son

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.