Kär

OCH GALEN

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - VADSTE­NA-AKA­DE­MI­EN • RE­CEN­SENT: ER­IK GRAU­NE • FO­TO: MAR­KUS GÅRDER

Det har sagts många gång­er ti­di­ga­re men för­tjä­nar att sä­gas igen – det som Vadste­na-aka­de­mi­en har gjort för oper­a­kons­ten un­der al­la år går in­te att över­skat­ta. Det­ta oupp­hör­li­ga le­tan­de, ex­pe­ri­men­te­ran­de, fors­kan­de och ny­ska­pan­de ifrå­ga­sät­tan­de kring al­la oper­a­kons­tens aspek­ter är san­ner­li­gen helt unikt. Vadste­na-aka­de­mi­ens kul­tur- och konst­mo­ra­lis­ka håll­ning är be­und­rans­värd, vil­ket än en gång fram­går av som­ma­rens re­per­to­ar.

Upp­sätt­ning­en Kär och galen be­står av två ope­ror: Gio­van­ni Pai­si­el­los Ni­na och Pi­etro Mo­ran­dis Co­ma­la och är re­sul­ta­tet av ett stort an­lagt femå­rigt forsk­nings­pro­jekt, Per­for­ming pre­mo­der­ni­ty. Ge­nom att kom­bi­ne­ra aka­de­misk och konst­när­lig forsk­ning un­der­sö­ker man den för­ro­man­tis­ka ope­ran un­der and­ra hälf­ten av 1700-ta­let och där­i­ge­nom bi­drar man till en vi­ta­li­se­ring av da­gens hi­sto­ris­ka upp­fö­ran­de­prax­is. I år sam­man­fal­ler det ock­så med 200-års­ju­bi­le­et av Pai­si­el­los död.

I bå­da ope­ror­na är central­ge­stal­ten en kvin­na som får ett psy­kiskt sam­man­brott. Ni­na blir ”galen” när hon tror att hen­nes äls­ka­de Lin­do­ro har dött i en du­ell med en man som Ni­nas far har valt ut åt hen­ne. Men när det vi­sar sig att Lin­do­ro en­dast blev så­rad och åter­vän­der ge­nom­går Ni­na en snabb re­ha­bi­li­te­ring med lyck­lig åter­för­e­ning som hap­py end. Co­ma­las slut är dä­re­mot bok­stav­li­gen tra­gi­ko­miskt, hon dör av gläd­je. Det är som all­tid i Vadste­na en ung men re­dan myc­ket dri­ven en­semb­le som tar sig an des­sa för­ro­man­tis­ka 1700-tals­ra­ri­te­ter. Nå­ja, ra­ri­tet är väl in­te Ni­na. I en ut­vid­gad två­akts­ver­sion har ope­ran till­sam­mans med Pai­si­el­los mest kän­da ope­ra Bar­be­ra­ren i Se­vil­la (tret­tio år fö­re Ros­si­nis) fun­nits med i ut­kan­ten av re­per­to­a­ren, in­te minst har den vun­nit sprid­ning ge­nom en på­kostad dvd från Züricho­pe­ran, där Ce­ci­lia Bar­to­li ex­cel­le­rar i ut­trycks­fullt van­sin­ne.

I Vadste­na spe­las den ur­sprung­li­ga en­akts­ver­sio­nen be­stå­en­de av fram­för allt so­lo­a­ri­or. Saa­ra Rau­va­la i ti­tel­rol­len är ide­a­lisk med en re­dan ful­lö­dig och rik timb­re, sam­ti­digt smi­dig och väle­ga­li­se­rad. Hen­nes ga­len­skap ge­stal­tad som en lek med ett par rö­da skor blir ett rö­ran­de sorglus­tigt dra­ma i sig. Den ång­est­fyll­da fa­dern har en stor aria som san­ner­li­gen in­te kan gö­ras med stör­re vo­kal och dra­ma­tisk kraft än den som Han­nes Öberg ut­veck­lar. Nils Gus­téns läc­kert och sme­kan­de bas gör att man öns­kar att Ni­nas vän­li­ge över­va­ka­re Gi­or­gio ha­de till­de­lats fle­ra so­lo­num­mer för att ba­ra näm­na ett par i en full­fjäd­rad en­semb­le.

Re­gis­sö­ren De­da Cristi­na Co­lon­na ut­fors­kar och ge­stal­tar ti­dens skå­de­pe­lar­mäs­si­ga tra­di­tio­ner. Den snyg­ga och enk­la scen­bil­den av Ann-mar­g­ret Fy­re­gård be­står av ring­lan­de trä­gång­ar, vil­ket ger ett dy­na­miskt in­tryck. Dock blir den lätt ko­re­o­gra­fe­ra­de

gesti­ken nå­got ena­han­da i Ni­na, me­dan den i Co­ma­la fun­ge­rar be­tyd­ligt bätt­re. Det he­la blir stil­lastå­en­de och från­va­ron av den ut­vid­ga­de ver­sio­nens en­semb­ler gör Ni­na dra­ma­tur­giskt pas­sivt. Jag und­rar om man än­då in­te kan få ut mer av dess dra­ma­tis­ka och psy­ko­lo­gis­ka po­ten­ti­al ut­an att fal­la ur den av­sed­da tids­trog­na upp­fö­ran­de­s­ti­len.

En ve­ri­ta­bel ra­ri­tet är dä­re­mot den märk­li­ga kor­ta två­aktso­pe­ran Co­ma­la av Pi­etro Mo­ran­di, en kom­po­si­tör vars kar­riär var be­tyd­ligt mer blyg­sam än världs­kän­di­sen Pai­si­el­los. Co­ma­la vi­sar sig i sin an­språks­lös­het va­ra ett ori­gi­nellt verk där de för­ro­man­tis­ka vin­dar­na blå­ser fris­ka­re och bist­ra­re än i den bor­ger­ligt idyl­lis­ka mil­jö där Ni­nas kär­leks­psy­kos ut­spe­las. Li­bret­tot är av ing­en mind­re än Ra­ni­e­ri de´ Cal­za­bi­gi, som ti­di­ga­re för­sett Gluck med tex­ter till re­formo­pe­ror som Or­feus och Eu­ry­di­ke.

Hand­ling­en, som kom­mer från Os­si­ans sång­er, ut­spe­las un­der en en­da mån­be­lyst natt i de vil­da skots­ka hög­län­der­na. Den får must och färg av Mo­ran­dis för ti­den avan­ce­ra­de sång­lin­jer och en ori­gi­nell och dra­ma­tisk or­kest­re­ring. Co­ma­la vän­tar på att hen­nes äls­ka­de Fingal­lo ska åter­vän­da från slag­fäl­tet i ett krig mot ro­mar­na. Hon har on­da aning­ar om att han har stu­pat, vil­ket fals­ke­li­gen be­kräf­tas av Idal­la­no som äls­kar Co­ma­la. När Fingal­lo lyck­ligt åter­vän­der från kri­get blir gläd­je­choc­ken så stor att Co­ma­la dör.

Ope­ran är ett mo­nodra­ma som i sin kon­cent­ra­tion kring Co­ma­las psy­ko­lo­gis­ka ut­veck­ling kan lik­nas vid en nu­ti­da de­pres­sions­di­a­gnos. Han­na Fritz­son, som gjort en min­nesvärd tolk­ning av en mo­dern hög­ex­pres­siv vän­tan, näm­li­gen Schön­bergs Er­war­tung, gör även här en en­ga­ge­ran­de tolk­ning av Co­ma­la. De långa vir­tu­o­sa dra­ma­tis­ka sång­mo­no­lo­ger­na fram­ställs med su­ve­rän sä­ker­het. Även om Fingal­lo upp­trä­der sent i hand­ling­en gjor­de Si­grid Vet­le­se­ter Bøe med en varm och in­ten­siv mez­zo en över­ty­gan­de tolk­ning av en roll skri­ven för en av sin tids sto­ra kastra­ter. Jens Pal­mqvist gör med fräsch och smi­dig te­nor full rätt­vi­sa åt ri­va­len Idal­la­no.

Vadste­nas ex­pe­ri­ment­verk­stad pas­sar di­ri­gen­ten Mark Tat­low per­fekt. Det finns få i svenskt mu­sik­liv som med sam­ma en­tu­si­asm och kun­skap kan för­e­na sö­kan­det ef­ter stil­tro­gen­het med frisk re­spekt­lös­het. Här sit­ter mu­si­ker­na i två rund­lar och di­ri­gen­ten sit­ter vid si­dan om ut­an att ta del i mu­si­ce­ran­det, ett i san­ning ovan­ligt men kon­se­kvent ex­pe­ri­ment – de mu­si­ker som på 1700ta­let spe­la­de t.ex. Mo­zarts ope­ror skul­le tro­li­gen in­te kun­na föl­ja en nu­ti­da stil­tro­gen­hets­di­ri­gent över­hu­vud­ta­get. Det man even­tu­ellt för­lo­rar i ka­da­ver­di­sci­pli­när pre­ci­sion tar man igen med rå­ge med de­mo­kra­tisk och vi­tal spel­gläd­je.

KÄR OCH GALEN PAI­SI­EL­LO: NI­NA MO­RAN­DI: CO­MA­LA

Pre­miär 22 ju­li, be­sökt fö­re­ställ­ning 25 ju­li 2016. Di­ri­gent: Mark Tat­low Re­gi: De­da Cristi­na Co­lon­na Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ann-mar­g­ret Fy­re­gård Ljus­de­sign: An­na Wem­mert So­lis­ter i Ni­na: Saa­ra Rau­va­la, Jens Pal­mqvist, Han­nes Öberg, Han­na Fritz­son, Nils Gus­tén, Gustav Ågren. So­lis­ter i Co­ma­la: Han­na Fritz­son, Elí­sa­bet Ei­nars­dót­tir, Jens Pal­mqvist, Si­grid Vet­le­se­ter Bøe, Gustav Ågren.

Elí­sa­bet Ei­nars­dót­tir och Han­na Fritz­son i Co­ma­la

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.