Car­men

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - DAL­HAL­LA OPE­RA • RE­CEN­SENT: YE­HYA ALA­ZEM • FO­TO: MAR­TIN HELL­STRÖM www.dal­hal­la­o­pe­ra.se

En Car­men för al­la och för ing­en. Som­ma­rens upp­sätt­ning av Bi­zets fe­no­men från 1875, som i dag är en av de mest spe­la­de och nästin­till ut­tja­ta­de ope­ror­na, har höga top­par, men ock­så dju­pa da­lar. En upp­sätt­ning som väc­ker nå­got hos bå­de en er­fa­ren publik och den som för förs­ta gång­en sät­ter sig för att se på ope­ra. Så många upp­sätt­ning­ar som har gjorts av Car­men de se­nas­te de­cen­ni­er­na får mig att tro att man ald­rig kom­mer att få nå­gon ”Oj”- el­ler ”Wow”-upp­le­vel­se mer, men det lyc­kas Dal­hal­la åstad­kom­ma tack va­re sin at­mo­sfär.

Ul­rik Qva­les iscen­sätt­ning ut­spe­lar sig i nu­tid ut­an stör­re spe­ci­fi­ka­tio­ner vad gäl­ler plats. De fles­ta är kläd­da i van­li­ga färg­gla­da var­dags­klä­der, för­u­tom of­fi­ce­rar­na som bär uni­for­mer. Ka­rin Sund­valls sce­no­gra­fi är in­te så märk­vär­dig. Sce­nen känns mest ofär­dig, som en bygg­plats med en stor plast­skärm längst bak och med bygg­nads­ställ­ning­ar här och var. En rund plat­ta i mit­ten som i förs­ta ak­ten är en mi­ni­scen för dan­sar­na och i and­ra ak­ten en krog samt ett par plast­tält och ett fal­lan­de nät från ta­ket i tred­je ak­ten. Car­men bor i ett li­tet kon­serv­burkslik­nan­de hus på en halvö vid si­dan om sce­nen.

Bris­ter­na i per­son­re­gin är så på­tag­li­ga att man knappt kan för­stå vad som på­går om man in­te re­dan kan hand­ling­en. Upp­sätt­ning­en räd­das i stäl­let av dan­sen, ut­an den skul­le det kän­nas helt dött på sce­nen. Am­b­ra Suc­cis ko­re­o­gra­fi är fan­tas­tisk och myc­ket väl syn­kad med Bi­zets par­ti­tur.

Höjd­punk­ten är tred­je ak­ten när he­la kalk­brot­tet ut­nytt­jas. Sång­ar­na seg­lar på små trä­bå­tar fram till sce­nen där den, med hjälp av lju­sef­fek­ter, blir en del av he­la gru­van och allt ut­spe­lar sig där och då. Även publi­ken kän­ner sig när­va­ran­de och en del av det he­la. Den­na var den mest in­spi­re­ran­de tred­je akt av Car­men som jag har upp­levt på länge. I ope­rans slut­scen dö­dar van­ligt­vis Don José Car­men ge­nom att kniv­mör­da hen­ne, här drän­ker han hen­ne i vatt­net.

Som Car­men gör An­na Lars­son sin roll­de­but. Det är ing­en tve­kan om att hen­nes röst­ma­te­ri­al är ex­cep­tio­nellt och hål­ler en otro­ligt hög ni­vå, men hon är ab­so­lut in­te gjord för rol­len. Bå­de sång­mäs­sigt och sce­niskt sak­nar hon den dy­na­mik och uni­ka gnis­ta som Car­men ska ha. John Das­zak bör­jar in­tres­sant men går se­dan vil­se. Han häng­er in­te med i Don Josés per­son­lig­hets­ut­veck­ling och sjung­er säm­re och säm­re un­der spe­lets gång. Slut­sce­nen blir ba­ra re­na skri­kan­det, vil­ket är plåg­samt att hö­ra. Kris­ter St. Hill gör in­te hel­ler nå­gon bra in­sats. Han för­sö­ker ska­pa en El­vis Pres­ley­in­spi­re­rad Esca­mil­lo, och det blir ba­ra lar­vigt. An­ne Wik Lars­sen, som gör Mi­caë­la, är den mest över­ty­gan­de bland sång­ar­na.

Lyck­ligt­vis räd­dar Da­las­in­fo­ni­et­tan un­der sin chefs­di­ri­gent Da­ni­el Blen­dulf den mu­si­ka­lis­ka upp­le­vel­sen. En kam­mar­mu­si­ka­lisk och – trots det re­du­ce­ra­de an­ta­let mu­si­ker – ef­fekt­full in­sats som lyf­ter fram al­la ele­ment i ope­rans vil­da an­da­lu­sis­ka par­ti­tur.

Det är or­kes­terin­sat­sen som gör Dal­hal­las Car­men min­nesvärd. Men sång­mäs­sigt är det nå­got man vill glöm­ma sna­rast.

BIZET: CAR­MEN

Pre­miär 13 au­gusti, be­sökt fö­re­ställ­ning 20 au­gusti 2016. Di­ri­gent: Da­ni­el Blen­dulf Re­gi: Ul­rik Qva­le Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ka­rin Sund­vall Ljus: Sven Park Ko­re­o­gra­fi: Am­b­ra Suc­ci So­lis­ter: An­na Lars­son, John Das­zak, Kris­ter St. Hill, An­ne Wik Lars­sen, San­na Gibbs, Ca­ro­li­na Bengts­dot­ter Ljung, Gö­ran Eli­as­son, Niklas Björ­ling Ry­gert, Jo­han Schink­ler, Lars Ar­vid­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.