Pu­ri­ta­ner­na

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - DEN JYSKE OPE­RA, ÅR­HUS • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: KÅRE VIEMOSE

An­ni­le­se Miskim­mon är i dag chef för Den Jyske Ope­ra i År­hus och från hös­ten 2017 över­tar hon sam­ma po­si­tion vid ope­ran i Oslo. Hon är dock född och upp­vux­en på Nor­dir­land, och med den bak­grun­den kan ing­et va­ra mer na­tur­ligt än att hon vil­le få chans att sät­ta upp Vin­cen­zo Bel­li­nis Pu­ri­ta­ner­na. Den ut­spe­las i Eng­land på Cromwells tid, och den po­li­tis­ka bak­grun­den till ope­rans hand­ling är den oför­son­li­ga makt­stri­den mel­lan pro­te­stan­ter och ka­to­li­ker, nå­got som ock­så präg­lat re­gis­sö­rens fa­mil­je­histo­ria. Hon minns själv från barn­do­men skräc­ken in­för oran­ge­or­dens hot­ful­la mar­scher, och in­om den­na än­nu ak­ti­va or­den hyl­lar som­li­ga fort­fa­ran­de Cromwell, som för tre­hund­ra år se­dan be­ord­ra­de mass­mord på ir­länds­ka ka­to­li­ker. På Nor­dir­land av i dag är det re­li­gi­ons­in­fek­te­ra­de in­bör­des­kri­get i Eng­land på 1600-ta­let in­te i förs­ta hand histo­ria ut­an ett le­van­de min­ne.

Helt lo­giskt är ut­gångs­punk­ten för Miskim­mons upp­sätt­ning 1973, ett år från den värs­ta ti­den av stri­der mel­lan IRA och den eng­elsk­pro­te­stan­tis­ka över­hög­he­ten på Nor­dir­land. Då ut­spe­lar sig upp­tak­ten till hen­nes upp­sätt­ning, och det är egent­li­gen ba­ra klä­de­dräk­ter­na som be­hö­ver mo­der­ni­se­ras li­tet, allt an­nat är sig likt från Cromwells tid. Les­lie Tra­vers sce­no­gra­fi är av det mer dis­kre­ta sla­get och för­hål­ler sig ne­utralt till bå­de 1653 och 1973.

1973 års El­vi­ra, som vi ser re­dan un­der för­spe­let, är dot­ter till en av pro­te­stan­ter­nas le­da­re, me­dan den hon äls­kar, Ar­tu­ro, är ka­to­lik. Snabbt gli­der vi dock till­ba­ka till 1653, och klä­de­dräk­ter­na blir snabbt tre­hund­ra år äld­re. Den mo­der­na El­vi­ra, som ju in­te tar ton i ope­rans in­led­ning, blir kvar som stum men en­ga­ge­rad iakt­ta­ga­re av ske­en­det. I sis­ta ak­ten kas­tas vi fram till 1973 igen, var­vid den hi­sto­ris­ka och den mo­der­na El­vi­ra gli­der sam­man. Miskim­mons slut är mer pes­si­mis­tiskt än Bel­li­nis. Pu­ri­ta­ner­na hin­ner skä­ra hal­sen av Ar­tu­ro, och man får an­ta att den ar­ma El­vi­ra kom­mer att för­lo­ra för­stån­det yt­ter­li­ga­re en gång ef­ter ri­dåns fall.

Det här är ett högst re­le­vant och tänk­värt sätt att ak­tu­a­li­se­ra en ope­ra som Pu­ri­ta­ner­na. Miskim­mons tolk­ning får dess­utom tyngd ge­nom att hon så på­tag­ligt vet vad hon ta­lar om.

Upp­sätt­ning­en har gjorts i sam­ar­be­te med Welsh Na­tio­nal Ope­ra, där den ha­de pre­miär hös­ten 2015. I År­hus vi­sa­des den dock en­dast tre gång­er.

El­vi­ra är ope­rans ab­so­lu­ta central­ge­stalt och en roll en­bart för ex­tremt avan­ce­ra­de so­pra­ner. Hen­ri­et­te Bon­de-han­sen har bland an­nat i Lu­cia di Lam­mer­mo­or och Se­mi­ra­mis vi­sat att hon har den rät­ta ka­pa­ci­te­ten. En li­tet seg start­sträc­ka gör mig först oro­lig, men i den vik­ti­ga and­ra ak­ten är allt un­der kon­troll. Ope­rans hjärt­punkt är den långa van­sin­nes­sce­nen, där Bon­de-han­sen ex­cel­le­rar i sub­til mes­sa di vo­ce, un­der­ba­ra långa lin­jer i pi­a­nis­si­mo och and­ra fi­nes­ser, allt i käns­lans tjänst. Det är för­fö­riskt vac­kert.

Ar­tu­ro är gi­vet­vis te­nor, och Bellini har lagt det­ta par­ti svår­be­mäst­rat högt och bland an­nat fo­gat in ett orim­ligt högt f. Le­o­nar­do Fer­ran­do, som var gre­ve Ory på Mal­möo­pe­ran härom året, gör mer än väl ifrån sig, även om hans höjd­to­ner knap­past kan gäl­la som vack­ra. El­vi­ras far­bror Gi­or­gio Val­ton har en rätt stor roll och sjungs mäs­ter­ligt av Woj­tek Gi­er­lach med de skö­nas­te bel­can­tis­ka bas­so can­tan­te-lin­jer. Med mäk­tig men mer gry­nig klang är Da­vid Kemp­s­ters Ric­car­do ri­val och fi­en­de num­mer ett till Ar­tu­ro. I det lil­la men mar­kan­ta par­ti­et som än­kedrott­ning­en Hen­ri­et­ta fram­trä­der Ma­til­da Pauls­son.

To­bi­as Ring­borg ar­be­tar hårt för att bi­bringa År­hus Sym­fo­nior­kes­ter den rät­ta pul­sen för Bel­li­nis oänd­ligt böl­jan­de me­lo­dik. Det går i prin­cip ut­märkt, men det hörs att det­ta in­te är var­dags­to­ner för mu­si­ker­na. Pre­miär 17 au­gusti 2016. Di­ri­gent: To­bi­as Ring­borg Re­gi: An­ni­le­se Miskim­mon Sce­no­gra­fi: Les­lie Tra­vers Ljus­de­sign: Mark Jo­nat­han Ko­re­o­gra­fi: Kal­ly Lloyd-jo­nes So­lis­ter: Hen­ri­et­te Bon­de-han­sen, Le­o­nar­do Fer­ran­do, Da­vid Kemp­s­ter, Woj­tek Gi­er­lach, Ma­til­da Pauls­son.

Hen­ri­et­te Bon­de-han­sen som El­vi­ra

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.