Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nytta Pa Dvd - Lennart Bro­man­der

MONTEVERDI/KATS-CHERNIN: ORP­HEUS / ODYS­SEUS / POP­PEA Orp­heus: Kö­ning­er, No­vi­ko­va, Renz, Kront­ha­ler, An­to­nov, Se­ve­nich. Odys­seus: Pa­pen­dell, Kut­lu, Ak­zey­bek, Renz, Wag­ner, Stroo­per, Oer­tel, Al­len, Lar­sen, Späth, Lie, Gu­mos, Mül­ler. Pop­pea: Gel­ler, Sme­ets, Sch­nei­der­man, Kront­ha­ler, Gie­bel, Lar­sen, Ak­zey­bek, Strahl, Al­len, Lie, Renz, Mül­ler, Stroo­per. Or­chest­ra of the Komische Oper Ber­lin/de Rid­der Re­gi: Bar­rie Ko­sky Sce­no­gra­fi: Katrin Lea Tag Art­haus Mu­sik 109078 [5 DVD] För­mod­li­gen är det tre­ta­let som gör att man så gär­na fram­för Clau­dio Mon­te­ver­dis be­va­ra­de ope­ror som ett slags tri­lo­gi. Trots att de tre ver­ken kom­po­ne­ra­des med gans­ka långa mel­lan­rum och dess­utom vä­sent­ligt skil­jer sig åt, så är fres­tel­sen att fram­fö­ra en kom­po­si­törs samt­li­ga (be­va­ra­de) verk svår att mot­stå, än mer då det i fö­re­lig­gan­de fall hand­lar om oper­a­kons­tens själ­va fun­da­ment.

Fem dvd:er i en box med en in­for­ma­tiv pro­gram­bok är gi­vet­vis loc­kan­de. Det konst­när­li­ga tea­met ba­kom det­ta pro­jekt gör bå­de nå­got nytt och nå­got gam­malt. Ele­na Kats-chernin fick av Komische Oper upp­dra­get att gö­ra en ny or­kest­re­ring, vil­ket re­sul­te­rat i att hon har lagt till ett an­tal ori­en­ta­lis­ka in­stru­ment, men be­hål­lit bas­so con­ti­nuo; par­ti­tu­ren till des­sa verk är ju in­te full­stän­di­ga, ut­an krä­ver tolk­ning och en rad val av oli­ka slag. Det­ta är mot bak­grund av de se­nas­te de­cen­ni­er­nas fram­fö­ran­de av ti­dig ope­ra en av­vi­kel­se (di­ri­gen­ter som Rous­set, Min­kowski, Christie, Haïm, Har­non­court, Jacobs, m.fl.). Men om man ser läng­re till­ba­ka i ti­den, så har en rad kom­po­si­tö­rer omel­ler be­ar­be­tat Mon­te­ver­dis ope­ror: Re­spig­hi, Dal­la­pic­co­la, Na­dia Bou­lang­er, Be­rio, Hen­ze m.fl.

Syf­tet ba­kom Komische Opers pro­jekt är dock ett: att väc­ka in­tres­se (läs: ny, helst ung publik) för des­sa verk ge­nom att, ja, hot­ta upp dem. Mu­si­ka­liskt blir det ock­så of­ta en drag­ning mot jazz el­ler pop, för­vis­so snyggt ex­e­kve­rat av or­kes­tern un­der André de Rid­ders led­ning. Bar­rie Ko­skys re­gi för­sö­ker ock­så sät­ta ihop de tre ope­ror­na till ett slags tri­lo­gi, vil­ket nu in­te är helt lätt. Visst, det finns ett slags rö­rel­se från myt till jor­disk makt, från Or­feus pa­ra­di­sis­ka (tra­gis­ka) kär­lek över Odys­seus och Pe­ne­lo­pes my­tis­ka, dyg­di­ga kär­lek till den mer de­pra­ve­ra­de mel­lan Ne­ro och Pop­pea. Struk­tu­rellt rör sig ope­ror­na från ett kär­lekspar till fle­ra. Ari­or blir du­et­ter och Mon­te­ver­dis vo­ka­la par­ti­er blir allt­mer sam­man­håll­na ge­nom par­lar (el­ler re­ci­tar) can­tan­do.

Sce­no­gra­fin an­ty­der in­ne­hålls­mäs­sigt ett slags ut­veck­lingspes­si­mism. Från Orp­heus prun­kan­de djung­el över av­lö­va­de träd i Odys­seus till sprid­da sten­block i Pop­pea (de ur­sprung­li­ga tit­lar­na är för­kor­ta­de till per­son­nam­nen). Or­feus lev­de i pa­ra­di­set, och den un­der­jord han fick be­vis­ta är nog myc­ket trev­li­ga­re än den över­jord som Ne­ro och hans an­hang tram­par. Det är ock­så Orp­heus som fun­ge­rar bäst. Dö­den lu­rar i form av en doc­ka, Styx en li­ten pöl med en pap­pers­båt. Att ope­ran är den kor­tas­te av de tre, och in­te be­står av li­ka långa par­ti­er som de se­na­re, gör ock­så att re­gin pas­sar ver­kets ko­stym.

I Odys­seus, men fram­för allt i Pop­pea, räc­ker in­te Ko­skys re­gi. Han tving­as dra ut och skru­va upp si­na tricks så att de emel­lanåt blir rent be­svä­ran­de. Ne­ros hov må byg­ga på skräck och våld, men mås­te Se­neca, med fle­ra, våld­tas? Och om nu mu­si­ken är ar­ran­ge­rad för att upp­fat­tas som mind­re omo­dern (vad nu det är), var­för så rädd för stil­lastå­en­det på sce­nen el­ler för att mu­si­ken in­te skul­le bä­ra?

Upp­sätt­ning­en är tysk så det för­slår – man sjung­er dess­utom på tys­ka – och gro­tes­ken som ki­kar fram allt­mer från ope­ra till ope­ra har den en­da för­de­len att skå­de­spe­le­ri­et över lag är myc­ket gott. Om Mon­te­ver­dis Or­feo ha­de gen­re­be­teck­ning­en ”fa­vo­la in mu­si­ca”, så är Bar­ri­es kon­cept i bäs­ta fall ”fa­vo­la con mu­si­ca”.

En rad go­da so­lis­ter med­ver­kar. Do­mi­nik Kö­ning­er som Orp­heus har styr­ka och ett slags smär­ta i sin vack­ra ba­ry­ton, Ju­lia No­vi­ko­va som Eu­ry­di­ke sjung­er mjukt och med god fra­se­ring. Pe­ter Renz, som i al­la tre ope­ror­na gör Amor (även om rol­len är stum i Pop­pea, där han dock finns på sce­nen he­la ti­den: tys­tad), är kanske den mest ka­ris­ma­tis­ke. Som en själv­sä­ker och god­mo­dig put­to med god röst far han om­kring bland de äls­kan­de.

Ti­tel­rol­len i Odys­seus, Gün­ter Pa­pen­dells dju­pa ba­ry­ton är vac­ker,

och Ez­gi Kut­lus mez­zo­so­pran ger Pe­ne­lo­pe bå­de sorg och styr­ka av rang. Näm­nas mås­te ock­så Adri­an Stroo­pers Eu­ry­machos och Jens Lar­sens An­ti­noos. I Pop­pea glän­ser He­le­ne Sch­nei­der­man som Octa­via, den av Ne­ro (Ro­ger Sme­ets säk­ra ba­ry­ton) för­småd­da till för­mån för Pop­pea, Bri­git­te Gel­ler.

Ja, al­la kan in­te näm­nas, fle­ra av sång­ar­na fö­re­kom­mer i mer än en av ope­ror­na. Men få bris­ter, bå­de vad det gäl­ler mu­si­ka­lisk in­sats och i skå­de­spe­le­ri. Frå­gan kvar­står dock om den­na ver­sion av Mon­te­ver­dis ope­ror till­för så myc­ket. Jag har svårt att in­te se idén som ett slags ef­ter­gift åt den publik man tror be­hö­ver un­der­hål­las i mer mo­der­na ko­sty­mer. Li­ka väl kun­de den mot­sat­ta, in­te säl­lan fö­re­kom­man­de, vägen be­trä­das, den som li­tar fullt ut på mu­si­ken och till den ska­pa en este­tiskt mer till­ta­lan­de ram. Claes Wah­lin HÄN­DEL: SAUL Pur­ves, Da­vi­es, Cro­we, Be­van, Apple­by, Hu­lett. The Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment/bol­ton Re­gi: Bar­rie Ko­sky Sce­no­gra­fi: Katrin Lea Tag Opus Ar­te OA 1216 D [1 DVD]

Den sto­ra re­näs­san­sen för Hän­dels ope­ror har lett till att även fle­ra av hans ora­to­ri­er prö­vats på sce­nen och be­fun­nits ope­radug­li­ga (ett för­sök att gö­ra ope­ra av Mes­si­as på Det Konge­li­ge i Kö­pen­hamn härom året får dock an­ses som miss­lyc­kat). Av al­la ora­to­ri­er mest läm­pad för sce­nen är nog Saul, och den har ock­så satts upp på många håll – till och med i Sve­ri­ge, se­nast i Vadste­na 2007. Saul har fle­ra di­stink­ta rol­ler, som ut­märkt går att ge psy­ko­lo­gisk pro­fil, och även om kö­ren har stör­re roll än i nå­gon av Hän­dels ope­ror är den in­te så do­mi­ne­ran­de som i and­ra ora­to­ri­er.

I Glyn­de­bour­ne spe­la­des Saul 2015, och den upp­sätt­ning­en finns nu att till­gå på dvd. Re­gis­sör är au­stra­li­en­sis­ke Bar­rie Ko­sky, till var­dags konst­när­lig chef för Komische Oper i Ber­lin. I en in­ter­vju de­kla­re­rar han att det vis­ser­li­gen är sant att det näs­tan all­tid fanns po­li­tis­ka un­der­tex­ter hos Hän­del och hans li­bret­tis­ter, men att det in­te är nå­got att fäs­ta sig vid. Den po­li­tis­ka di­men­sio­nen i Hän­dels ope­ror är helt ir­re­le­vant för publi­ken i dag, me­nar Ko­sky. Dä­ri har han fel. Na­tur­ligt­vis finns det ing­en an­led­ning att i dag för­sö­ka lyf­ta fram mot­sätt­ning­ar mel­lan stu­ar­ti­a­ner och han­no­ve­ri­a­ner el­ler an­nan eng­elsk 1700-tals­po­li­tik, men man kan hel­ler in­te neg­li­ge­ra po­li­ti­ken såsom Ko­sky gör.

I Saul hand­lar det kon­kret om vå­dan av en­väl­de, sär­skilt drab­ban­de om re­gen­ten är så till den grad opå­lit­lig och ri­den av de­mo­ner som Saul. Och spän­ning­en mel­lan sty­ran­de och styr­da är en ladd­ning som mås­te fin­nas där på ett helt an­nat sätt än i Ko­skys allt­för showi­ga Saul-re­gi. Han gör kö­ren tand­lös när den får be­te sig som ett bro­kigt fars­säll­skap. Saul är in­te ett verk där grän­ser­na mel­lan ko­me­di och dra­ma upp­lö­ses på sam­ma sätt som i Ri­nal­do, Par­te­no­pe el­ler Xerx­es, och det finns ock­så psy­ko­lo­gis­ka ladd­ning­ar som Ko­sky blun­dar för. Han för­yt­li­gar Saul.

Allt är dock in­te yt­ligt i Glyn­de­bour­ne. Christop­her Pur­ves tar sin roll på all­var och ska­par ett preg­nant por­trätt av den pa­ra­noi­de Saul

i skarp kon­trast mot kö­rens ta­fat­ta fjan­tan­de. Go­da vo­ka­la in­sat­ser ock­så av Ie­styn Da­vi­es som Da­vid, Lu­cy Cro­we som Me­rab och Sop­hie Be­van som Mi­chal. Ivor Bol­ton le­der Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment med nerv och ele­gans, men jag kun­de öns­ka en mer ro­bust klang och mer schwung i ryt­mi­ken. Lennart Bro­man­der MOZART: TROLL­FLÖJ­TEN Zep­pen­feld, Fre­drich, Rich­ter, Klei­ter, Wer­ba, Sch­warz, Tratt­nigg, Schlos­ser, Lehm­kuhl, Schasching. Con­cen­tus Mu­sicus Wi­en/har­non­court Re­gi: Jens-da­ni­el Her­zog Sce­no­gra­fi: Mat­his Neid­hardt So­ny Clas­si­cal 88843005729 [2 DVD] Mo­zarts Troll­flöj­ten är en av de mest fram­för­da ope­ror­na al­la ka­te­go­ri­er ef­ter and­ra världs­kri­get. Ope­ran har en så sta­bil plats i ka­non att det är lätt att be­trak­ta den som ett ge­ni­a­liskt verk ut­an någ­ra fö­re­gång­a­re. Men, som be­kant, konst ska­pas av konst. En fö­re­gång­a­re var Ra­meaus Les Fê­tes de l’hy­men et de l´amour ou Les Di­eux d’égyp­te (1747) som har en rad an­ti­ka, egyp­tis­ka ingre­di­en­ser i hand­ling­en. Än när­ma­re Mo­zarts ope­ra lig­ger To­bi­as Philipps, ba­ron von Ge­blers, Tha­mos, Kö­nig in Ägyp­ten, som in­ne­hål­ler ett egyp­tiskt tem­pel där överste­präs­ten Set­hos fi­gu­re­rar och en prins Tha­mos har att be­vi­sa sin styr­ka och lo­ja­li­tet. Mozart skrev ock­så mu­sik till det­ta styc­ke – fem or­kes­ter­num­mer, fy­ra mel­lan­spel samt ett post­lu­di­um – som upp­för­des i Wi­en kring 1776 och i Salz­burg någ­ra år se­na­re.

Histo­ri­en har en rad folk­sa­gor ba­kom sig, främst kanske den av Christoph Mar­tin Wi­e­land vi­da sprid­da Dschin­nistan oder Au­ser­le­se­ne Feen- und Geis­ter­mär­chen, te­ils neu er­fun­den, te­ils neu über­setzt und um­gear­bei­tet (Dschin­nistan el­ler val­da älv- och an­de­sa­gor, någ­ra ny­skriv­na, någ­ra nyö­ver­sat­ta och om­ar­be­ta­de). Fri­mu­raror­dens ri­ter kan ha spe­lat en viss roll och ge­stal­ter som Pa­pa­ge­no sak­nar in­te fö­re­bil­der; det fanns gott om få­gel­fäng­a­re på sce­ner­na i Wi­en un­der sek­let.

Troll­flöj­ten fick ock­så en upp­föl­ja­re. Go­et­he ha­de gjort ett för­sök men in­såg att ing­en kun­de ska­pa mu­sik av Mo­zarts halt. Det hind­ra­de in­te Pe­ter von Win­ter, som av Schi­ka­ne­der fick upp­dra­get att kom­po- ne­ra en fort­sätt­ning på Troll­flöj­ten. Be­ställ­ning­en for­mu­le­ra­des som en sann­skyl­dig ut­ma­ning, att skri­va ”så som Mozart skul­le ha gjort”. Ti­teln blev Das La­by­rinth oder Der Kampf mit den Ele­men­ten (La­by­rin­ten el­ler kam­pen mot ele­men­ten) – ”a grand he­ro­ic-comic ope­ra” – med text av Schi­ka­ne­der, som bland an­nat an­vän­de sig av sa­gan ”Das La­by­rinth”, skri­ven av den Wi­e­land som var en av in­spi­ra­tions­käl­lor­na till histo­ri­en i Troll­flöj­ten. Das La­by­rinth fick ett en­tu­si­as­tiskt mot­ta­gan­de vid pre­miä­ren 1798, men den föll se­dan i väl­för­tjänt glöms­ka. En av de få mo­der­na upp­sätt­ning­ar sked­de un­der fest­spe­len i Salz­burg 2012, sam­ma år som fö­re­lig­gan­de Troll­flöj­ten.

Den­na Troll­flöj­ten är en täm­li­gen kon­ven­tio­nell upp­sätt­ning. Sa­gan finns där men har in­gått en le­ge­ring med en mo­der­ni­tet som hål­ler på att ha­ve­re­ra. En renod­lad vär­deska­la där Nat­tens drott­ning är ond och Sa­rastro den go­de vi­sar sig va­ra falsk. Sa­rastros sol­dyr­ka­re, al­la ikläd­da vi­ta roc­kar och glas­ö­gon, till­hör en världs­från­vänd ide­o­lo­gi, Nat­tens drott­ning så­le­des en upp­rorsma­ka­re som det är svårt att in­te del­vis sym­pa­ti­se­ra med. De bå­da unga tu, Ta­mi­no och Pa­mi­na, flyr i slut­sce­nen bå­da läg­ren och bil­dar fa­milj, lik­som Pa­pa­ge­no och Pa­pa­ge­na. Många barn­vag­nar fyl­ler slut­sce­nen.

Möj­li­gen är det­ta den sis­ta ope­ra­in­spel­ning­en på dvd med Nikol­aus Har­non­court, som gick bort ti­di­ga­re i år. Han får sin be­röm­da Con­cen­tus Mu­sicus Wi­en att lå­ta för­träff­ligt. Det är pre­cist och lik­som åter­hål­let, men så att de­tal­jer­na i mu­si­ken hörs. So­lis­ter­na är över­lag go­da, om än in­te all­tid fan­tas­tis­ka. Man­dy Fre­drichs Nat­tens drott­ning har vis­ser­li­gen en sä­ker ko­lo­ra­tur men kan lå­ta li­te väl vass i öv­rigt. Ge­org Zep­pen­feld som Sa­rastro är möj­li­gen en sång­a­re vars röst in­te lå­ter sig åter­ges rätt­vist i in­spel­ning­ar. Fra­se­ring­en är tvek­löst myc­ket vac­ker, men jag ha­de öns­kat en kraft­ful­la­re stäm­ma.

Pa­pa­ge­no spe­las i Hanswurst-tra­di­tio­nen, det blir li­te tysk bond­ko­mik som det kanske finns skäl för men som sak­nar den ele­gans som rol­len kan ges. Mar­kus Wer­ba sjung­er dock myc­ket bra, men han över­träf­fas av Ber­nard Rich­ters Ta­mi­no, en tät, djup och ka­rak­tärs­rik te­nor. Ju­lia Klei­ters Pa­mi­na må va­ra aning­en stel i Her­zogs re­gi, men hon har en vac­ker röst, det se­na­re gäl­ler ock­så Eli­sa­beth Sch­warz (Pa­pa­ge­na).

I öv­rigt kan man kon­sta­te­ra att i Salz­burg finns det inga häm­ning­ar i att lå­ta Ma­nosta­tos (som man ef­ter Mo­zarts hand­skrift valt att sta­va ho­nom här) sjung­as av en vit sång­a­re med svär­tat an­sik­te, Ru­dolf Schasching; verk­tro­het som väc­ker fun­de­ring­ar. Claes Wah­lin

MOZART: DON GIO­VAN­NI Mat­tei, Ter­fel, Netre­b­ko, Frit­to­li, Youn, Fi­li­a­no­ti, Pro­has­ka, Kocán. Or­chest­ra and Cho­rus of Te­atro al­la Sca­la/ba­ren­bo­im Re­gi: Ro­bert Car­sen Sce­no­gra­fi: Mi­chael Le­vi­ne DG 0044007352212 [1 DVD]

Re­dan un­der uver­ty­rens förs­ta ac­kord ba­nar Don Ju­an sig väg från par­ket­ten upp på sce­nen och ri­ver ner vad som ser ut att va­ra La Sca­las ri­då och av­täc­ker en stor böl­jan­de spe­gel som upp­tar he­la prosce­ni­e­ra­men. I skif­tan­de för­vräng­da for­mer åter­ges Don Ju­an, Pe­ter Mat­tei, di­ri­gen­ten Da­ni­el Ba­ren­bo­im och publi­ken i sa­long­en. Don Ju­an skå­dar in i spe­gel­bil­den och för­svin­ner sen in i den.

Mi­chael Le­vi­nes sce­no­gra­fi är på fle­ra sätt spe­ci­al­de­sig­nad för La Sca­la. Den be­står en­dast av oli­ka va­ri­an­ter av ope­ra­hu­sets ri­då i prakt­fullt tungt rött och guld och har i Ro­bert Car­sens ver­sion en egen själv­stän­dig roll i dra­mat. Skär­mar och rul­lan­de sätt­styc­ken av­lö­ser snabbt varand­ra i raf­fi­ne­ra­de pro­jek­tio­ner. Ibland som en per­spek­tiv­te­a­ter à la Drott­ning­holm, el­ler som i slut­sce­nen då en mag­ni­fik pro­jek­tion av La Sca­las tom­ma enor­ma sa­long blir en ovän­tat sko­nings­lös bak­grund till kom­men­dö­rens be­sök och väl­lus­ting­ens slut­gil­ti­ga dom. Ri­dån går även igen i Bri­git­te Reif­fenstu­els ko­sty­mer, som väx­lar mel­lan tunga byl­si­ga ko­sty­mer i röd sam­met och i svart-vit nu­tidsö­ver­klass, smo­king­ar, raf­fi­ne­ra­de af­ton­dräk­ter och si­denun­der­klän­ning­ar. Car­sens upp­sätt­ning är ett des­il­lu­sio­ne­rat av­klä­dan­de av en so­ci­e­tet med in­slag av me­ta­te­a­tra­li­tet och gam­mal he­der­lig Ver­frem­dung. Don Ju­an är ing­en, en­dast en spe­gel, en ero­tisk fan­tom mot vil­ken per­so­ner­nas be­gär pro­ji­ce­ras. Han ge­nom­skå­dar och spe­lar med kall käns­lo­lös­het el­ler med väl­vil­lig cy­nism. Al­la en­tré­er fö­re­gås av scen­ar­be­ta­re som rul­lar fram en gar­de­rob, där Don Ju­an väl­jer näs­ta ko­stym. Han går ut och in i sin egen te­a­ter­fö­re­ställ­ning, i and­ra ak­ten föl­jer han de öv­ri­gas age­ran­de från en par­kett­plats. In­led­nings­sce­nen mel­lan Don Ju­an och Don­na An­na på­min­ner om av­ske­det mel­lan Ro­meo och Ju­lia, men här som ett sa­do­ma­sochis­tiskt roll­spel.

Car­sens kon­cept är väl in­te di­rekt nytt men fun­ge­rar bra med Pe­ter Mat­tei, som su­ve­ränt för­sva­rar sin ställ­ning som en av da­gens främs­ta Don Ju­an-ut­tol­ka­re. Han har allt: en kraft­full ba­ry­ton med ho­nungs­len och raf­fi­ne­rad fra­se­ring och han ge­stal­tar le­digt och ele­gant upp­sätt­ning­ens idé om ti­tel­rol­len. Vil­ket in­te kan sä­gas om Bryn Ter­fel (Le­po­rel­lo) som ver­kar va­ra wag­nerskt över­di­men­sio­ne­rad och klum­pig bå­de i röst och ak­tion.

Den stjärn­be­sätt­ning som La Sca­la bul­lat upp sak­nar mot­styc­ke i frå­ga om in­ter­na­tio­nell sprid­ning: i ti­tel­rol­len en svensk, vi­da­re en rys­ka, en syd­ko­re­an, en wa­le­sa­re, två ita­li­e­na­re, en slo­vak och en

BE­ET­HO­VEN: FI­DE­LIO Pieczon­ka, Kauf­mann, Ko­ni­eczny, Kö­nig, Bez­s­mert­na, Ernst. Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­ker, Kon­zert­ve­re­i­ni­gung Wi­e­ner Staatso­pernchor/ Wel­ser-möst Re­gi: Claus Guth Sce­no­gra­fi: Christi­an Sch­midt So­ny 88875193519 [1 DVD] Den ta­la­de di­a­lo­gen i Lud­wig van Be­et­ho­vens Fi­de­lio är in­te så hög­klas­sigt lit­te­rärt och har all­tid vål­lat be­kym­mer. Hur myc­ket ska man ta med? I de fles­ta fall blir det åt­minsto­ne så myc­ket att hand­ling­en går att föl­ja, men Fur­twäng­ler och Klem­pe­rer var på sin tid ra­di­ka­la nog att stry­ka di­a­lo­gen helt och gö­ra Fi­de­lio till ett slags sce­nisk kan­tat. Vid 2015-års Salz­burg­fest­spel prö­va­de ock­så re­gis­sö­ren Claus Guth att ute­slu­ta di­a­lo­gen.

Sceng­e­stal­ter­na rör sig i en dröm­värld om­giv­na av sky­höga vi­ta väg­gar, som ser ut som gi­gan­tis­ka dörr­speg­lar, nå­got som får även de res­li­gas­te sång­a­re att lik­na dvär­gar. En stor svart kub rör sig på oli­ka sätt i cent­rum av sce­nen. I stäl­let för di­a­log hör vi dif­fu­sa at­mo­sfä­ris­ka stör­ning­ar och mys­tis­ka an­de­tag. Hand­ling­en gäl­ler det att kän­na till ti­di­ga­re, för den fram­går in­te av vad som sker på sce­nen. Le­o­no­ra och Don Pi­zar­ro, men ba­ra de två, är för­sed­da med dub­bel­gång­a­re, varav Le­o­no­ras iv­rigt äg­nar sig åt att kom­mu­ni­ce­ra med tec­ken­språk me­dan Don Pi­zar­ros ide­li­gen hem­fal­ler åt sti­li­se­rat skurk­ak­ti­ga åt­bör­der. Fång­ar­na är en rad her­rar i pryd­li­ga vi­ta ko­sty­mer.

Claus Guth är en tän­kan­de och ex­pe­ri­men­te­ran­de re­gis­sör som man ald­rig kan va­ra sä­ker på. Jag har sett fle­ra helt ly­san­de Gut­hupp­sätt­ning­ar men ock­så ett par som va­rit to­talt miss­lyc­ka­de. Den­na Fi­de­lio hör till den se­na­re ka­te­go­rin. Jag är in­te klar över hur Guth har tänkt, ba­ra att det in­te fun­ge­rar. Med ett un­dan­tag som i prin­cip bor­de va­ra starkt. Flo­res­tan är så till den grad ska­dad av sin fäng­el­se­vis­tel­se att han i den jub­lan­de slut­sce­nen bry­ter sam­man. Nå­got lik­nan­de sked­de ock­så i Hans Neu­en­fels upp­sätt­ning i Ham­burg 2004 men med myc­ket mer ska­kan­de ef­fekt, ef­tersom det där var en på­tag­lig del av ett ge­nom­tänkt kon­cept. Här re­a­ge­rar man ba­ra med ett ”oj då!”

Mu­si­ka­liskt står det bätt­re till. Adri­an­ne Pieczon­kas so­pran är den all­de­les rät­ta för Le­o­no­ra, och hen­nes ”Ab­s­cheu­li­cher … ” är mag­ni­fik, ba­ra man blun­dar så att man slip­per se hen­nes hy­ste­riskt vif­tan­de dub­bel­gång­a­re. Att Jo­nas Kauf­mann är blän­dan­de som Flo­res­tan vi­sa­de han re­dan i cd-in­spel­ning­en med Ni­na Stem­me, och Han­spe­ter Kö­nig är en trygg och sä­ker Roc­co. To­masz Ko­ni­eczny som Don Pi­zar­ro tving­as age­ra som en lätt lö­je­väc­kan­de te­a­ter­bov men sjung­er bra. Att Wi­e­ner­fil­har­mo­ni­ker­nas Be­et­ho­ven­spel är i världs­klass vet al­la re­dan, och Franz Wel­ser-möst fra­se­rar med skär­pa. Det är där­för ett plus att vi ock­så får tred­je Le­o­no­rau­ver­ty­ren fö­re sis­ta ak­ten, men jag sak­nar pa­tos och fri­hets­li­del­se hos den nykt­re Wel­ser-möst.

Christop­her Pur­ves som Saul och Ben­ja­min Hu­lett som Jo­nat­han

Pe­ter Mat­tei som Don Ju­an

Adri­an­ne Pieczon­ka som Le­o­no­ra och Jo­nas Kauf­mann som Flo­res­tan

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.