Ido­me­neo

Tidskriften OPERA - - News - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: HENRY LARS­SON • FO­TO: MATS BÄC­KER

Ido­me­neo, Mo­zarts förs­ta mog­na ope­ra, kom­po­ne­ra­des för ho­vet i Mün­chen 1781. Den blan­dar den ita­li­ens­ka ope­ra se­ri­ans vir­tu­o­sa sång­stil med den frans­ka ope­rans för­kär­lek för kör och ba­lett, även om ba­lett­mu­si­ken här som så of­ta ut­går. Men bravu­ren får ock­så stå till­ba­ka för den typ av dju­pa­re ka­rak­tärs­teck­ning man kän­ner igen från Mo­zarts se­na­re ope­ror.

Hand­ling­en skild­rar den från tro­jans­ka kri­get hem­vän­dan­de kung­en av Kre­ta, Ido­me­neo, som i en nödsi­tu­a­tion på ha­vet lo­vat havs­gu­den Nep­tu­nus att off­ra förs­ta bäs­ta per­son han mö­ter vid sin land­stig­ning.

Till Ido­me­ne­os vån­da vi­sar det sig bli den eg­ne so­nen Ida­man­te och där­med fö­re­lig­ger för­ut­sätt­ning­ar­na för styc­kets mo­ra­lis­ka kon­flikt. Men Mo­zart och hans li­bret­tist Gio­van­ni Bat­tis­ta Va­re­sco har även in­gju­tit en sensmo­ral i den då fram­bry­tan­de upp­lys­nings­ti­dens an­da. En kung kan ab­di­ke­ra, skip­pa grym­ma ri­ter av an­no da­zu­mal och for­ma nå­got som lik­nar folk­sty­re och to­le­rans. Ida­man­te in­går en äk­ten­skap­lig al­li­ans med den till­fång­a­tag­na tro­jans­ka prin­ses­san Ilia och tar till fol­kets ju­bel över lan­dets sty­re.

Det dröj­de än­da till 1957 in­nan Ido­me­neo upp­för­des förs­ta gång­en i Sve­ri­ge. Se­dan dess har ope­ran spe­lats i två upp­sätt­ning­ar på Drott­ning­holm och kon­ser­tant i Mal­mö för två år se­dan, men ald­rig sce­niskt ut­an­för Stock­holm för­rän nu.

Ty­värr är re­gis­sö­ren Gra­ham Vicks och sce­no­gra­fen Paul Browns upp­sätt­ning av Ido­me­neo på Gö­te­borgso­pe­ran – en sampro­duk­tion med ope­ran i Vil­ni­us – in­te alls på sam­ma ni­vå som de­ras ti­di­ga­re pro­duk­tion av Sjosta­ko­vitjs La­dy Mac­beth från Mt­sensk för någ­ra år se­dan. Hand­ling­en är för­lagd i nå­gon slags ospe­ci­fik nu­tid och till­ta­let in­fan­ti­li­se­rat i vad som fram­står som en miss­lyc­kad am­bi­tion att va­ra re­le­vant för vår tid. Ned­klud­da­de för­nums­tig­he­ter, knap­past tan­ke­in­no­va­tio­ner i den hög­re sko­lan, i stil med ”Vil­ken är vår skuld” och lik­nan­de blan­das med hjär­tan och bröl­lops­bil­der, lik­som pjoll­ri­ga god­hets­mar­kö­rer i ti­dens an­da som freds­du­vor, an­ti­a­tom­va­pen­s­mär­ken och regn­bågs­fär­ger. Som häm­ta­de från god­hets­mi­ni­s­te­ri­ets depå för vär­de­grunds­in­dokt­ri­ne­ring el­ler SVT:S barn­pro­gram­re­dak­tion. El­ler är det tänkt att va­ra igen­kän­nings­fak­to­rer för en publik man in­te har sär­skilt höga in­tel­lek­tu­el­la för­vänt­ning­ar på?

Som kro­nan på ver­ket en över­tyd­lig Guds hand i jät­te­lik pa­pi­er­maché ifall publi­ken in­te fat­tat att det i Ido­me­ne­os värld är gu­dar­na som be­stäm­mer var skå­pet ska stå.

Uver­ty­ren är så be­lam­rad med mu­si­ka­liskt av­le­dan­de re­gi­mäs­sig brå­te att jag knappt minns att jag hört den när den väl är slut. Kulspru­te­be­väp­na­de kom­man­do­sol­da­ter på språng fram och till­ba­ka och fjätt­ra­de våld­täktsof­fer med slö­jor, till­fång­a­tag­na tro­jans­kor, som när de in­te slä­par på si­na eg­na sjuk­hus­säng­ar över scen­gol­vet, slä­pas åt sidan för att ut­sät­tas för an­tyd­da sex­u­el­la över­grepp. En ka­val­kad med non­sens och skri­va-på-nä­san-rek­vi­si­ta som in­te ba­ra känns igen från dus­sin­tals upp­sätt­ning­ar där re­gis­sö­rer ”vill så myc­ket”, ut­an som med sin vi­su­el­la påträngd­het ock­så ef­fek­tivt bloc­ke­rar allt vad mu­si­ka­lisk upp­le­vel­se he­ter.

Jag led med te­no­ren Paul Ni­lons Ido­me­neo, som i en hap­pe­ning med vat­ten­hin­kar bok­stav­li­gen käm­pa­de mot vat­ten­kas­ka­der­na i sin käns­ligt och vac­kert sjung­na sto­ra aria ”Fu­or del mar” i and­ra

ak­ten, sam­ti­digt som ett par da­mer på bänkra­den fram­för skrat­ta­de hög­ljutt.

Det är en him­mels­vid dis­kre­pans mel­lan det sce­niskt in­fan­ti­li­se­ra­de och stil­lö­sa i den­na upp­sätt­ning och den mu­si­ka­lis­ka ful­lö­dig­het som sång­a­re och or­kes­ter ut­veck­lar un­der den brit­tis­ke di­ri­gen­ten Lau­rence Cum­mings led­ning.

Ida­man­te, en käck li­ten grek i blå t-shirt och vit freds­du­va på brös­tet, sjungs här av den unge bra­si­li­ans­ke te­no­ren (rol­len görs of­ta av en mez­zo) Lu­ci­a­no Bo­tel­ho med stor sce­nisk espri. Kanske rös­ten ibland är nå­got num­mer för li­ten, men stil­sä­ker­he­ten, ko­lo­ra­tur­fär­dig­he­ten och den vack­ra timb­ren över­väl­di­gar. En över­rask­ning var att få hö­ra Ida­man­tes vack­ra, men säl­lan hör­da aria med vi­o­lin­so­lo, kom­po­ne­rad för ett fram­fö­ran­de av Ido­me­neo i Wi­en 1786.

Ida Falk Win­land sjung­er Ili­as kän­da ari­or med ovän­ta­de vänd­ning­ar och med en klangs­kön­het så man his­nar. Ping på höj­den och just den kom­bi­na­tio­nen av tek­nisk skick­lig­het, me­tal­lisk­het och vär­me i rös­ten som bäd­dar för stor sång­konst.

Även Ing­e­la Brim­berg ut­veck­lar en dra­ma­tisk och klang­ligt ful­lö­dig Elett­ra i si­na två fu­ri­ö­sa ari­or och blän­dan­de vac­ker le­ga­to­sång i and­ra ak­tens hän­fö­ran­de körscen. Hen­nes da­mer à la Nat­tens drott­ning är emel­ler­tid pin­sam­ma med si­na ko­re­o­gra­fe­ra­de spas­mer och in­ti­ma um­gänge med fu­ri­er­na ge­nom en svart pre­sen­ning. En slags klo­na­de mi­ni­e­lektror be­sat­ta av on­da de­mo­ner. Jag vän­ta­de ba­ra på att hu­vu­de­na skul­le bör­ja snur­ra.

MO­ZART: IDO­ME­NEO

Pre­miär 24 sep­tem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 28 sep­tem­ber 2016. Di­ri­gent: Lau­rence Cum­mings Re­gi: Gra­ham Vick Sce­no­gra­fi och ko­stym: Paul Brown Ljus: Gi­u­sep­pe di Io­rio Ko­re­o­gra­fi: Ron Ho­well So­lis­ter: Paul Ni­lon, Lu­ci­a­no Bo­tel­ho, Ida Falk Win­land, Ing­e­la Brim­berg, Inge­mar An­der­son, To­mas Lind, Mats Almgren.

Paul Ni­lon och Lu­ci­a­no Bo­tel­ho

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.