Staden MAHAGONNYS uppga°ng och fa
Norrlandsoperan för en intressant repertoarpolitik trots att man bara sätter upp två-tre operaproduktioner per säsong. I höstas spelade man Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Staden Mahagonnys uppgång och fall från 1930. Med det här verket ville Brecht skapa en episk opera med didaktiskt innehåll. Detta i form av projicerade texter, ytterligare förtydligade av en uppläsare (här i form av en sliskig Björn Granath på filmduk) och 21 korta fristående dramatiska scener om den utopiska staden Mahagonnys grundande, blomstring och undergång.
Vad säger oss verket i dag? 1930 speglade det sin samtid i mellankrigstidens Weimarrepublik som präglades av Wall Street-kraschen, hyperinflation, social oro, strejker, gatuupplopp och nationalsocialisterna på frammarsch, men som också hade en konstnärlig kreativitet av sällan skådat slag. Då var Mahagonny ett slagkraftigt inlägg i 20-talets tyska idédebatt. Men samma politiska kontext har inte verket längre, fast kritiken mot konsumtionssamhället kvarstår. Detta har radarparet Carina Reich och Bogdan Szyber tagit fasta på – de efterliknar Brechts intentioner med projektioner och har här förlagt handlingen till ett glittrande Las Vegas à la 60-tal.
Den kriminella trion – änkan Leokadja Begbick, Treenighetsmoses och Fatty – blir strandsatta i öknen och grundar staden Mahagonny, lycksökarnas paradis som lever på bordellverksamhet, sprit och hasardspel. Hit kommer fyra skogsarbetare från Alaska med sitt sparkapital. Begbick bjuder ut flickorna till dem, och Jim Mahoney väljer Jenny, som tröttnat på alla förbud som råder. En hotande tyfon närmar sig staden, men den tar en annan bana. Jim använder sig av anarki för att etablera nya lagar, där allt ska vara fritt. Så slutar första akten.
Det är också här som Reich och Szyber håller sig till Brechts intentioner medan de två påföljande akterna bjuder på burleskerier. I spelinfernot är allt tillåtet. Männen betalar bordellmamman Begbick för att få dyka ner i munnen på en välvillig knulldocka. Den mest anslående scenen är när Jack O´brien (Fredrik af Klint) äter ihjäl sig på kalvkött, sittande på en uppblåsbar kalv, där luften pyser ut när frossaren dör.
Problemet är att få ihop de tablåartade scenerna och sy ihop dem till en enhet. Tyvärr spretar den plastiga uppsättningen lite väl mycket. I en annan uppsättning som jag sett var den vinddrivna trion livsfarliga psykopater utan att för den skull vara karikatyrer. Här blev de betydligt vagare i sina karaktärer.
Den mest sammansatta rollfiguren är Jim Mahoney, ja, egentligen den enda realistiska personen i pjäsen. Han som får plikta för sitt utsvävande liv, eftersom dödssynden nummer ett i Mahagonny är
att inte kunna betala för sig. Följaktligen döms han till döden, då ingen av hans vänner vill ställa upp för honom. Vilken cynism!
Musikaliskt är Weills musik snårig med flera olika stilarter i form av stor opera, kabarévisor, jazzinslag och ren underhållningsmusik plus talad dialog. Detta ställer stora krav på de medverkande. Helt lyckat var inte greppet att låta en handmikrofon gå runt bland aktörerna, av vilka några klarade av att nå ut i salongen utan förstärkning.
Lars Cleveman ( Jim Mahoney) har en tenor som passar perfekt för detta vokalt tunga parti, som både kräver en Wagnerröst och mer finstilta nyanser. Sanna Gibbs vokala insats imponerade med framför allt fin lätthet på höjden i Alabamasången. Men hon saknar den kättja som musiken målar upp, något som får lastas bristerna i personregin. Samma sak gäller för Susanna Levonen (Begbick) som var för tamt utformad, men rollen lyftes av hennes sensuellt mörkfärgade röst, Fredrik Zetterströms godmodige (Treenighets-moses) och Jonas Duráns bleke Fatty.
Dirigenten Damian Iorio och Norrlandsoperans Symfoniorkester lyfter fram Weills musik, som innehåller lite ovanliga instrument som banjo och saxofon, på ett förtätat sätt. Dock lite väl starkt vid några tillfällen.
Tyvärr fastnar uppsättningen i en glättig yta och pejlar inte på djupet i det näringsrika librettot, utan slutresultatet liknar en nummerrevy som inte riktigt berör, förutom ett par enskilda scener.
WEILL: STADEN MAHAGONNYS UPPGÅNG OCH FALL
Premiär 6 oktober, besökt föreställning 15 oktober 2016. Dirigent: Damian Iorio Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich och Bogdan Szyber Ljusdesign: Ronald Salas Videodesign: MURK: Annie Tådne, Carl-jonathan Szyber och Una Boskovic Koreografi: Disa Krossnes Solister: Lars Cleveman, Susanna Levonen, Sanna Gibbs, Fredrik Zetterström, Jonas Durán, Fredrik af Klint, Kosma Ranuer, Michael Schmidberger.