Sta­den MAHAGONNYS upp­ga°ng och fa

Tidskriften OPERA - - News - NORR­LANDSO­PE­RAN, UMEÅ • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG • FO­TO: MATS BÄC­KER

Norr­landso­pe­ran för en in­tres­sant re­per­toar­po­li­tik trots att man ba­ra sät­ter upp två-tre ope­ra­pro­duk­tio­ner per säsong. I hös­tas spe­la­de man Ber­tolt Brechts och Kurt Weills ope­ra Sta­den Mahagonnys upp­gång och fall från 1930. Med det här ver­ket vil­le Brecht ska­pa en episk ope­ra med di­dak­tiskt in­ne­håll. Det­ta i form av pro­ji­ce­ra­de tex­ter, yt­ter­li­ga­re för­tyd­li­ga­de av en upp­lä­sa­re (här i form av en slis­kig Björn Gra­nath på film­duk) och 21 kor­ta fri­ståen­de dra­ma­tis­ka sce­ner om den uto­pis­ka sta­den Mahagonnys grun­dan­de, blomst­ring och un­der­gång.

Vad sä­ger oss ver­ket i dag? 1930 speg­la­de det sin sam­tid i mel­lan­k­rigs­ti­dens Wei­mar­re­pu­blik som präg­la­des av Wall Stre­et-kra­schen, hy­perin­fla­tion, so­ci­al oro, strej­ker, ga­tu­upp­lopp och na­tio­nal­so­ci­a­lis­ter­na på fram­marsch, men som ock­så ha­de en konst­när­lig kre­a­ti­vi­tet av säl­lan skå­dat slag. Då var Ma­ha­gon­ny ett slag­kraf­tigt in­lägg i 20-ta­lets tys­ka idéde­batt. Men sam­ma po­li­tis­ka kon­text har in­te ver­ket läng­re, fast kri­ti­ken mot kon­sum­tions­sam­häl­let kvar­står. Det­ta har ra­dar­pa­ret Ca­ri­na Reich och Bog­dan Szy­ber ta­git fas­ta på – de ef­ter­lik­nar Brechts in­ten­tio­ner med pro­jek­tio­ner och har här för­lagt hand­ling­en till ett glitt­ran­de Las Ve­gas à la 60-tal.

Den kri­mi­nel­la tri­on – än­kan Le­o­kad­ja Beg­bick, Tre­e­nig­hets­mo­ses och Fat­ty – blir strand­sat­ta i ök­nen och grun­dar sta­den Ma­ha­gon­ny, lyck­sö­kar­nas pa­ra­dis som le­ver på bor­dell­verk­sam­het, sprit och ha­sard­spel. Hit kom­mer fy­ra skogs­ar­be­ta­re från Alas­ka med sitt spar­ka­pi­tal. Beg­bick bju­der ut flic­kor­na till dem, och Jim Ma­ho­ney väl­jer Jen­ny, som trött­nat på al­la för­bud som rå­der. En ho­tan­de ty­fon när­mar sig sta­den, men den tar en an­nan ba­na. Jim an­vän­der sig av an­ar­ki för att eta­ble­ra nya la­gar, där allt ska va­ra fritt. Så slu­tar förs­ta ak­ten.

Det är ock­så här som Reich och Szy­ber hål­ler sig till Brechts in­ten­tio­ner me­dan de två på­föl­jan­de ak­ter­na bju­der på bur­les­ke­ri­er. I spe­lin­fer­not är allt tillå­tet. Män­nen be­ta­lar bor­dell­mam­man Beg­bick för att få dy­ka ner i mun­nen på en väl­vil­lig knull­doc­ka. Den mest an­slå­en­de sce­nen är när Jack O´bri­en (Fredrik af Klint) äter ihjäl sig på kalv­kött, sit­tan­de på en upp­blås­bar kalv, där luf­ten py­ser ut när fros­sa­ren dör.

Pro­ble­met är att få ihop de ta­blå­ar­ta­de sce­ner­na och sy ihop dem till en en­het. Ty­värr spre­tar den plasti­ga upp­sätt­ning­en li­te väl myc­ket. I en an­nan upp­sätt­ning som jag sett var den vind­driv­na tri­on livs­far­li­ga psy­ko­pa­ter ut­an att för den skull va­ra ka­ri­ka­ty­rer. Här blev de be­tyd­ligt va­ga­re i si­na ka­rak­tä­rer.

Den mest sam­man­sat­ta roll­fi­gu­ren är Jim Ma­ho­ney, ja, egent­li­gen den en­da re­a­lis­tis­ka per­so­nen i pjä­sen. Han som får plik­ta för sitt ut­svä­van­de liv, ef­tersom döds­syn­den num­mer ett i Ma­ha­gon­ny är

att in­te kun­na be­ta­la för sig. Följakt­li­gen döms han till dö­den, då ing­en av hans vän­ner vill stäl­la upp för ho­nom. Vil­ken cy­nism!

Mu­si­ka­liskt är Weills mu­sik snå­rig med fle­ra oli­ka stilar­ter i form av stor ope­ra, ka­barévi­sor, jazzin­slag och ren un­der­håll­nings­mu­sik plus ta­lad di­a­log. Det­ta stäl­ler sto­ra krav på de med­ver­kan­de. Helt lyc­kat var in­te grep­pet att lå­ta en hand­mik­ro­fon gå runt bland ak­tö­rer­na, av vil­ka någ­ra kla­ra­de av att nå ut i sa­long­en ut­an för­stärk­ning.

Lars Cle­ve­man ( Jim Ma­ho­ney) har en te­nor som pas­sar per­fekt för det­ta vo­kalt tunga par­ti, som bå­de krä­ver en Wag­ner­röst och mer finstil­ta ny­an­ser. San­na Gibbs vo­ka­la in­sats imponerade med fram­för allt fin lätt­het på höj­den i Ala­ba­mas­ång­en. Men hon sak­nar den kätt­ja som mu­si­ken må­lar upp, nå­got som får las­tas bris­ter­na i per­son­re­gin. Sam­ma sak gäl­ler för Su­san­na Le­vo­nen (Beg­bick) som var för tamt ut­for­mad, men rol­len lyf­tes av hen­nes sen­su­ellt mörk­fär­ga­de röst, Fredrik Zet­ter­ströms god­mo­di­ge (Tre­e­nig­hets-mo­ses) och Jonas Duráns ble­ke Fat­ty.

Di­ri­gen­ten Da­mi­an Io­rio och Norr­landso­pe­rans Sym­fo­nior­kes­ter lyf­ter fram Weills mu­sik, som in­ne­hål­ler li­te ovan­li­ga in­stru­ment som ban­jo och sax­o­fon, på ett för­tä­tat sätt. Dock li­te väl starkt vid någ­ra till­fäl­len.

Ty­värr fast­nar upp­sätt­ning­en i en glät­tig yta och pej­lar in­te på dju­pet i det nä­rings­ri­ka li­bret­tot, ut­an slut­re­sul­ta­tet lik­nar en num­mer­re­vy som in­te rik­tigt be­rör, förutom ett par en­skil­da sce­ner.

WEILL: STA­DEN MAHAGONNYS UPP­GÅNG OCH FALL

Pre­miär 6 ok­to­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 15 ok­to­ber 2016. Di­ri­gent: Da­mi­an Io­rio Re­gi, sce­no­gra­fi, ko­stym­de­sign: Ca­ri­na Reich och Bog­dan Szy­ber Ljus­de­sign: Ro­nald Sa­las Vi­de­o­de­sign: MURK: An­nie Tåd­ne, Carl-jo­nat­han Szy­ber och Una Bosko­vic Ko­re­o­gra­fi: Di­sa Krossnes So­lis­ter: Lars Cle­ve­man, Su­san­na Le­vo­nen, San­na Gibbs, Fredrik Zetterström, Jonas Durán, Fredrik af Klint, Kos­ma Ra­nu­er, Michael Sch­mid­ber­ger.

Su­san­na Le­vo­nen, Fredrik Zetterström och Jonas Durán

Scen ur Sta­den Mahagonnys upp­gång och fall

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.