Hamlet

En snabb glissandorörelse neråt, till mörkret. Huvudpersonerna ligger och står orörliga på scengolvet, omgivna av höga fönsterlösa väggar. En motsvarande fryst bild avslutar operan. Då vet vi att den unge mannen i jeans och t-shirt är död, i ett familjedrama som vi har sett och hört utspela sig med personer som vi känner från Shakespeares Hamlet. Kärnan har behållits: Claudius dödar sin bror, gifter sig med änkan Gertrud, och den dödes son får uppdraget att hämnas sin far.

Operan har beställts av Theater an der Wien med anledning av 400-årsminnet av Shakespeares död. Anno Schreier är en erfaren musikdramatiker och Thomas Jonigk en beläst librettist, som också baserar handlingen på det som man antar är Shakespeares egna källor till Hamlet. De gamla förlagorna bidrar med ram och innehåll till en handling som framstår som en samtidskritik av oansvariga infantila vuxna, som inte vill se var gränserna går.

En manipulerande mor, en ohyra till farbror och en far som lika mycket nu som i levande livet plågar sin son. Vilken möjlighet har en ung människa att kunna överleva detta? För att muntra upp Hamlet tillkallas Ofelia, en prostituerad som snart blir igenkänd både av Claudius och den döde fadern (Jochen Kowalski), som i sin talroll beklagar sig över att brodern har tagit livet av honom, han som är kung! Det är orättfärdigt!!

De två unga förälskar sig i varandra, men Ofelia klarar inte att hålla fast tron på kärleken, ödelagd som hon är av det liv hon lever. En pastor demonstrerar villigt sina tvivel och sitt hyckleri. Detta är ändå ingen fars. Musiken, regin, prestationerna och delar av historien gör det till ett ödesdrama. Det måste finnas en utväg, säger Hamlet. Inget förändrar sig, säger Claudius. Detta illustreras i musiken genom att karaktärerna sjunger sina repliker till orkestrala linjer som fortsätter som att inget var sagt. Andra gånger trycker sig orkestersatsen tillbaka under sången, som ett avvaktande djur, gläfsande efter sista stavelsen, för att sedan slunga ut förnedring och desperation i rummet, i stora expressiva gester. Kärleksstunden som Hamlet och Ofelia får uppleva är njutbar, förtvivlande kort och annorlunda gentemot resten av musiken i operan. Genom detta slags användande av musiken visar Schreier sig som en äkta musikdramatiker.

Men han är inte en kompositör som lämnar efter sig en personlig prägel på musiken. Det är troligen inte heller ambitionen. Musiken är illustrerande, den stryker under, förstör och skrämmer. Regin av Christof Loy arbetar på samma sätt: den berättar handlingen där ord kan utelämnas.

Användandet av kören är särskilt lyckat. Körsångarna stiger in på scenen med en annan energinivå än det drama som utspelar sig mellan solisterna. Kören kommenterar – klagar, anklagar, övervakar. Det är mardrömmen som berättar för Hamlet att Claudius dödade hans far. Och de deltar stiliserat i olika excesser – genom allt från fugerad a cappella-sång till tonmålande dissonanser. ”Att vara eller inte vara” lyfts upp till en allmängiltig frågeställning i en storartad fugerad körsats.

Ofelia, mezzosopranen Theresa Kronthaler, behåller färgerna och uttrycket i rösten genom alla faser av självdestruktion, hopp och ögonblick av sårbarhet. Hamlet, Andrè Schuen, är helt inne i rollen och har stora marginaler i sin sång, medan Gertrud, sopranen Marlis Petersen, ger oss kalla kårar utmed ryggen med sina extrema vokalsprång till full volym. Bo Skovhus är passande som en motbjudande Claudius, men han saknar något av flexibiliteten i rösten som skapar trovärdighet för hans skrupellöshet. Den sliskige pastorn, Kurt Streit, får falskheten att lysa i rösten.

Operan borde ha slutat vid pausen. Där är tragedin uppenbar; hoppet brister och Hamlet och Ofelia förlorar varandra. I den andra delen tonar Shakespeare ut, och operan slutar som en endimensionell undergångsföreställning när Claudius dödar de unga. Degenereringen är fullständig. Varför använda Hamlet till att berätta den historien? Österrikiska radions symfoniorkester, Wien, och Arnold Schönbergkören leds av Michael Boder med ett mycket vaket öra för de musikaliska skikten i operan. Urpremiär 14 september 2016. Dirigent: Michael Boder Regi: Christof Loy Scenografi: Johannes Leiacker Ljus: Reinhard Traub Solister: Andrè Schuen, Jochen Kowalski, Marlis Petersen, Bo Skovhus, Theresa Kronthaler, Kurt Streit.