Ham­let

Tidskriften OPERA - - News - THEA­TER AN DER WI­EN • RE­CEN­SENT: BO­DIL MARONI JEN­SEN • FO­TO: MO­NI­KA RITTERSHAUS

En snabb glis­san­do­rö­rel­se ner­åt, till mörk­ret. Hu­vud­per­so­ner­na lig­ger och står orör­li­ga på scen­gol­vet, om­giv­na av höga föns­ter­lö­sa väg­gar. En mot­sva­ran­de fryst bild av­slu­tar ope­ran. Då vet vi att den unge man­nen i jeans och t-shirt är död, i ett fa­mil­jedra­ma som vi har sett och hört ut­spe­la sig med per­so­ner som vi kän­ner från Sha­kespe­a­res Ham­let. Kär­nan har be­hål­lits: Clau­di­us dö­dar sin bror, gif­ter sig med än­kan Ger­trud, och den dö­des son får upp­dra­get att häm­nas sin far.

Ope­ran har be­ställts av Thea­ter an der Wi­en med an­led­ning av 400-års­min­net av Sha­kespe­a­res död. An­no Sch­rei­er är en er­fa­ren mu­sik­dra­ma­ti­ker och Thomas Jo­nigk en be­läst li­bret­tist, som ock­så ba­se­rar hand­ling­en på det som man an­tar är Sha­kespe­a­res eg­na käl­lor till Ham­let. De gam­la för­la­gor­na bi­drar med ram och in­ne­håll till en hand­ling som fram­står som en sam­tidskri­tik av oan­sva­ri­ga in­fan­ti­la vux­na, som in­te vill se var grän­ser­na går.

En ma­ni­pu­le­ran­de mor, en ohy­ra till far­bror och en far som li­ka myc­ket nu som i le­van­de li­vet plå­gar sin son. Vil­ken möj­lig­het har en ung män­ni­ska att kun­na över­le­va det­ta? För att munt­ra upp Ham­let till­kal­las Ofelia, en pro­sti­tu­e­rad som snart blir igen­känd bå­de av Clau­di­us och den dö­de fa­dern (Jochen Ko­wal­ski), som i sin tal­roll be­kla­gar sig över att bro­dern har ta­git li­vet av ho­nom, han som är kung! Det är orätt­fär­digt!!

De två unga för­äls­kar sig i varand­ra, men Ofelia kla­rar in­te att hål­la fast tron på kär­le­ken, öde­lagd som hon är av det liv hon le­ver. En pas­tor de­mon­stre­rar vil­ligt si­na tvi­vel och sitt hyck­le­ri. Det­ta är än­då ing­en fars. Mu­si­ken, re­gin, pre­sta­tio­ner­na och de­lar av histo­ri­en gör det till ett ödes­dra­ma. Det mås­te fin­nas en ut­väg, sä­ger Ham­let. Ing­et för­änd­rar sig, sä­ger Clau­di­us. Det­ta il­lu­stre­ras i mu­si­ken ge­nom att ka­rak­tä­rer­na sjung­er si­na re­pli­ker till or­kestra­la lin­jer som fort­sät­ter som att ing­et var sagt. And­ra gång­er tryc­ker sig or­kes­ter­sat­sen till­ba­ka un­der sång­en, som ett av­vak­tan­de djur, gläf­san­de ef­ter sista sta­vel­sen, för att se­dan slunga ut för­ned­ring och de­spe­ra­tion i rum­met, i sto­ra ex­pres­si­va ges­ter. Kär­leks­stun­den som Ham­let och Ofelia får upp­le­va är njut­bar, för­tviv­lan­de kort och an­norlun­da gente­mot res­ten av mu­si­ken i ope­ran. Ge­nom det­ta slags an­vän­dan­de av mu­si­ken vi­sar Sch­rei­er sig som en äk­ta mu­sik­dra­ma­ti­ker.

Men han är in­te en kom­po­si­tör som läm­nar ef­ter sig en per­son­lig prä­gel på mu­si­ken. Det är tro­li­gen in­te hel­ler am­bi­tio­nen. Mu­si­ken är il­lu­stre­ran­de, den stry­ker un­der, för­stör och skräm­mer. Re­gin av Christof Loy ar­be­tar på sam­ma sätt: den be­rät­tar hand­ling­en där ord kan ute­läm­nas.

An­vän­dan­det av kö­ren är sär­skilt lyc­kat. Kör­sång­ar­na sti­ger in på sce­nen med en an­nan ener­gi­ni­vå än det drama som ut­spe­lar sig mel­lan so­lis­ter­na. Kö­ren kom­men­te­rar – kla­gar, an­kla­gar, över­va­kar. Det är mar­dröm­men som be­rät­tar för Ham­let att Clau­di­us dö­da­de hans far. Och de del­tar sti­li­se­rat i oli­ka ex­ces­ser – ge­nom allt från fu­ge­rad a cap­pel­la-sång till ton­må­lan­de dis­so­nan­ser. ”Att va­ra el­ler in­te va­ra” lyfts upp till en all­mängil­tig frå­ge­ställ­ning i en stor­ar­tad fu­ge­rad kör­sats.

Ofelia, mez­zo­so­pra­nen The­re­sa Kront­ha­ler, be­hål­ler fär­ger­na och ut­tryc­ket i rös­ten ge­nom al­la fa­ser av själv­de­struk­tion, hopp och ögon­blick av sår­bar­het. Ham­let, Andrè Schu­en, är helt in­ne i rol­len och har sto­ra mar­gi­na­ler i sin sång, me­dan Ger­trud, so­pra­nen Mar­lis Pe­ter­sen, ger oss kal­la kå­rar ut­med ryg­gen med si­na ex­tre­ma vo­kal­språng till full vo­lym. Bo Skov­hus är pas­san­de som en mot­bju­dan­de Clau­di­us, men han sak­nar nå­got av flex­i­bi­li­te­ten i rös­ten som ska­par tro­vär­dig­het för hans skru­pel­lös­het. Den slis­ki­ge pas­torn, Kurt Streit, får falsk­he­ten att ly­sa i rös­ten.

Ope­ran bor­de ha slu­tat vid pa­u­sen. Där är tra­ge­din up­pen­bar; hop­pet bris­ter och Ham­let och Ofelia för­lo­rar varand­ra. I den and­ra de­len to­nar Sha­kespe­a­re ut, och ope­ran slu­tar som en en­di­men­sio­nell un­der­gångs­fö­re­ställ­ning när Clau­di­us dö­dar de unga. De­ge­ne­re­ring­en är full­stän­dig. Var­för an­vän­da Ham­let till att be­rät­ta den histo­ri­en? Ös­ter­ri­kis­ka ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter, Wi­en, och Ar­nold Schön­berg­kö­ren leds av Michael Bo­der med ett myc­ket va­ket öra för de mu­si­ka­lis­ka skik­ten i ope­ran. Ur­pre­miär 14 sep­tem­ber 2016. Di­ri­gent: Michael Bo­der Re­gi: Christof Loy Sce­no­gra­fi: Jo­han­nes Lei­ac­ker Ljus: Re­in­hard Traub So­lis­ter: Andrè Schu­en, Jochen Ko­wal­ski, Mar­lis Pe­ter­sen, Bo Skov­hus, The­re­sa Kront­ha­ler, Kurt Streit.

The­re­sa Kront­ha­ler och Mar­lis Pe­ter­sen

Andrè Schu­en och The­re­sa Kront­ha­ler

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.