Ri­en­zi­par­ti­tu­ret

Be­rät­tel­sen om hur ham­na­de i Stock­holm

Tidskriften OPERA - - News -

Ef­ter att Ri­chard Wag­ners ope­ra Ri­en­zi, den sis­te folk­tri­bu­nen, haft sin suc­céar­ta­de pre­miär på ho­vo­pe­ran i Dres­den 1842 dröj­de det in­te länge in­nan den svens­ka mu­sik­in­tres­se­ra­de all­män­he­ten tog del av ope­ran på oli­ka sätt. Wag­ners liv och verk kom­men­te­ra­des i tid­ning­ar och böc­ker, pi­a­nout­drag tryck­tes och vis­sa verk var kän­da i Sve­ri­ge re­dan in­nan de haft sin in­ter­na­tio­nel­la pre­miär.

En av de förs­ta som hör­de Ri­en­zi var sång­ers­kan Jen­ny Lind som be­sök­te Dres­de­no­pe­ran till­sam­mans med vän­nen Jacob Ax­el Jo­sep­h­son. De fick även till­fäl­le att hälsa på den unge ton­sät­ta­ren. Den kän­de mu­sik­skri­ben­ten och re­cen­sen­ten Wilhelm Bauck hör­de ope­ran när den sat­tes upp i Ham­burg ett par år se­na­re. Wag­ner spe­la­des de förs­ta de­cen­ni­er­na en­bart i den tysk­ta­lan­de de­len av Eu­ro­pa, så när Ri­en­zi sat­tes upp i Stock­holm 1865 var fram­fö­ran­det det förs­ta som in­te var på tys­ka. (Se­dan följ­de fram­fö­ran­de i Rot­ter­dam 1868, Pa­ris 1869, Ghent 1872, Bud­a­pest 1874 osv.) Dess­utom var fram­fö­ran­det det and­ra över hu­vud ta­get av en Wag­ne­ro­pe­ra ut­an­för det tys­ka kul­tur­om­rå­det.

Ri­en­zi med dess re­vo­lu­tio­nä­ra te­ma­tik, so­ci­a­la mot­sätt­ning­ar, makt­kamp, folk­le­da­re och folk­li­ga upp­ror, an­kny­ter i lik­het med många and­ra grands opé­ras tyd­ligt till den dags­ak­tu­el­la po­li­tis­ka och so­ci­a­la dis­kus­sio­nen. Ti­den mel­lan ur­pre­miä­ren 1842 och det svens­ka första­gångs­fram­fö­ran­det 1865 var en av de mest dra­ma­tis­ka och kri­gis­ka i eu­ro­pe­isk histo­ria. Ef­ter re­vo­lu­tions- och Na­po­le­on­kri­gens våld­sam­ma ur­ladd­ning ha­de det kon­flikt­tröt­ta Eu­ro­pa haft en lång pe­ri­od av re­la­tiv fred. Men nu flam­ma­de na­tio­na­lis­tis­ka, li­be­ra­la och so­ci­a­lis­tis­ka idéer sam­man i så­väl tid­ning­ar som på bar­ri­ka­der och slag­fält (och även på ope­ra­sce­nen). De­bat­tö­rer och re­vo­lu­tio­nä­rer som Saint-si­mon, Com­te, Mazzi­ni, Ba­ku­nin, Marx, Kra­pot­kin men ock­så stats­män som Met­ter­nich, Ca­vour, Lin­coln och Bis­marck käm­pa­de med oli­ka me­del för för­verk­li­gan­det av si­na ide­al.

RI­EN­ZI ETT TEC­KEN PÅ MOBILITET

Ri­en­zi är ett tyd­ligt ex­em­pel på den mobilitet som ut­märk­te ti­dens sam­häl­le och opera­värld: en tysk, el­ler mer pre­cist sach­sisk, ton­sät­ta­re i Pa­ris, kom­po­ne­ra­de en ope­ra i den transna­tio­nel­la eklek­tis­ka grand opé­ra-sti­len, med ett tyskt li­bret­to ba­se­rat på en eng­elsk ro­man. Ope­ran kom i Stock­holm att fram­fö­ras på svens­ka, fast med en tjec­kisk (Jo­sef Tichá­cek) al­ter­na­tivt böh­misk (Jo­seph Ti­chatschek) te­nor, sjung­an­des på tys­ka, med en svensk di­ri­gent, Lud­vig Nor­man, ut­bil­dad i Wag­ners fö­del­sestad Leip­zig, le­dan­de en kos­mo­po­li­tiskt sam­man­satt or­kes­ter, me­dan Stock­holmspubli­ken rim­li­gen be­grun­da­de den re­vo­lu­tio­nä­ra hand­ling­en ut­i­från si­na kun­ska­per om det på­gåen­de ita­li­ens­ka Risor­gi­men­to.

Äm­net till Ri­en­zi ha­de Wag­ner – som ju var sin egen li­bret­tist – ta­git från Ed­ward Bulwer-lyt­tons ro­man Ri­en­zi, the last of the Ro­man Tri­bu­nes vil­ken pub­li­ce­ra­des 1835. Re­dan året där­på kom den ut i svensk över­sätt­ning. Ro­ma­nen i sin tur bygg­de på ett av­snitt ur tred­je de­len av Ed­ward Gib­bons välkända The Histo­ry of the Decli­ne and Fall of the Ro­man Em­pi­re.

1860-ta­let var en myc­ket dy­na­misk pe­ri­od i Stock­holmso­pe­rans histo­ria och präg­la­des av en am­bi­tiös pro­gram­sätt­ning, stor­slag­na pro­duk­tio­ner och en lång rad vik­ti­ga pre­miä­rer. Det var en ny ung ge­ne­ra­tion som drev på för­ny­el­se­ar­be­tet, med namn som Lud­vig Jo­sep­h­son, Fritz Arl­berg, Lud­vig Nor­man, Au­gust Sö­der­man, och in­te minst den mål­med­vet­na wag­ne­ri­a­nen Fred­ri­ka Sten­ham­mar. Pla­ne­ring­en, för­be­re­del­se- och pro­duk­tions­pro­ces­sen av Ri­en­zi kan kart­läg­gas ut­i­från Stock­hol­mo­pe­rans väl­be­va­ra­de, fyl­li­ga och väl­ord­na­de ar­kiv­ma­te­ri­al. Ut­i­från par­ti­tu­ret pro­du­ce­ra­des sång­stäm­mor till so­lis­ter och kör, och or­kes­ter­stäm­mor. Fritz Arl­berg över­sat­te Wag­ners li­bret­to, vil­ket pub­li­ce­ra­des på Al­bert Bon­ni­ers för­lag. De om­fat­tan­de de­tal­je­ra­de an­vis­ning­ar­na till den tek­nis­ka per­so­na­len an­gå­en­de sce­no­gra­fi och de­ko­ra­tio­ner, be­lys­ning, klä­der och and­ra at­ti­ral­jer finns be­va­ra­de, lik­som även re­gis­sö­rens an­vis­ning­ar och an­teck­ning­ar.

Ti­chatschek var in­te ba­ra sång­a­re ut­an kom att djupt präg­la he­la en­semb­len i Stock­holm och han ut­gjor­de en di­rekt länk till mäs­ta­ren och den­nes in­ten­tio­ner. Stock­holmso­pe­ran kan ses som en stor lä­ran­de­in­sti­tu­tion, som vil­le va­ra à jour med ti­dens tren­der och idéer, es­te­tik, mu­si­ka­lis­ka verk, fram­fö­ran­de­prax­is, vo­ka­la och in­stru­men­ta­la tek­ni­ker och nya in­stru­ment­kon­struk­tio­ner. Även vad gäl­ler ut­veck­ling av nya prak­ti­ker vad gäl­ler di­ri­ge­ring, skå­de­spe­le­ri, re­gi och scen­tek­nik var Wag­ner minst sagt ny­ska­pan­de och Stock­holmso­pe­ran fick med Ti­chatschek en au­ten­tisk fö­re­bild och in­struk­tör. Ef­tersom många av ar­tis­ter­na fort­sat­te att sjunga och spe­la med i de kom­man­de Wag­ner­pro­duk­tio­ner­na be­va­ra­des och ut­veck­la­des fram­fö­ran­de­tra­di­tio­nen un­der de­cen­ni­er. Man kan ut­an över­drift se den stock­holms­ka Wag­nertra­di­tio­nen som en av värl­dens älds­ta och mest kon­ti­nu­er­li­ga.

Jo­seph Ti­chatschek ha­de med sitt eget par­ti­tur till Stock­holm och av okänd an­led­ning kom det att för­bli i Ope­rans ägo. Det an­vän­des i al­la pro­duk­tio­ner av Ri­en­zi mel­lan 1865 och 1905. Par­ti­tu­ret är det tryck som Wag­ner lät gö­ra 1844 på egen be­kost­nad i en myc­ket be­grän­sad upp­la­ga, 25 ex­em­plar. Det har bå­de Ti­chatscheks namn­teck­ning och hans Ad li­bris. I par­ti­tu­ret finns hund­ra­tals hand­skriv­na änd­ring­ar, gjor­da med oli­ka pen­nor och i oli­ka färg. De fles­ta, de i röd färg, på­min­ner starkt om Wag­ners egen hand­stil.

Språ­ket är näs­tan ge­nom­gå­en­de tys­ka – ett le­van­de käll­ma­te­ri­al som vitt­nar om re­vi­de­ring­ar ba­se­ra­de på er­fa­ren­he­ter­na av oli­ka fram­fö­ran­den. Det är en lång rad frå­gor som åter­står att be­sva­ra vad gäl­ler par­ti­tu­ret, som när och hur och var­för det pro­du­ce­ra­des

† Wag­ner­te­no­ren Jo­han Bot­ha har ef­ter en läng­re tids sjuk­dom av­li­dit en­dast 51 år gam­mal. Han var född i Rus­ten­burg i Syd­af­ri­ka. I hem­lan­det de­bu­te­ra­de han som Max i Fris­kyt­ten 1989. Hans in­ter­na­tio­nel­la ge­nom­brott äg­de rum på Bas­til­jo­pe­ran i Pa­ris som Pin­ker­ton i Ma­da­me But­ter­fly 1993. Se­dan 1996 var Bot­has fas­ta punkt Wi­e­ner Staatso­per. Här fram­träd­de han i 222 fö­re­ställ­ning­ar i 22 oli­ka rol­ler och vid åt­ta pre­miä­rer. I ti­tel­rol­ler som Tann­häu­ser, Par­si­fal, Otel­lo, Andrea Ché­ni­er, men även som Flo­res­tan i Fi­de­lio och Cara­va­dos­si i Tosca. Så sent som i ju­ni sjöng Bot­ha Si­eg­mund i Val­ky­ri­an i Bud­a­pest – en suc­céar­tad come­back ef­ter sju må­na­ders bor­to­va­ro från sce­nen. Han fick stäl­la in sin med­ver­kan vid årets Påsk­fest­spel i Salz­burg, där han skul­le ha ge­stal­tat Otel­lo i Ver­dis ope­ra.

Se­dan 1997 var ock­så Jo­han Bot­ha en stän­digt åter­kom­man­de gäst på Metro­po­li­tan i New York. Han sjöng re­gel­bun­det på stats­o­pe­ror­na i Dres­den, Ham­burg och Mün­chen, Deutsche Oper och Staatso­per i Ber­lin, Volkso­per i Wi­en, Gran Teatre del Liceu i Bar­ce­lo­na, Opé­ra Bastil­le och på Théât­re du Châ­te­let i Pa­ris, Co­vent Gar­den i Lon­don, La Sca­la i Mi­la­no och på ope­ra­hu­sen i Chi­ca­go, Los Ang­e­les och San Fran­ci­sco.

Roll­gal­le­ri­et var brett och här fanns ock­så par­ti­er som t.ex. Bac­chus i Ari­ad­ne på Nax­os, kej­sa­ren i Die Frau oh­ne Schat­ten, Apol­lo i Daph­ne, Ca­nio i Pa­jaz­zo, ti­tel­rol­len i Don Car­los, Ra­damès i Ai­da, Lo­hengrin, Stol­zing i Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg, Erik i Den fly­gan­de hol­län­da­ren och Calàf i Tu­ran­dot. Som­ma­ren 2010 de­bu­te­ra­de Bot­ha vid Bay­reut­h­fest­spe­len som Si­eg­mund i Val­ky­ri­an un­der Christi­an Thi­e­le­manns led­ning. Tre år se­na­re gjor­de han sam­ma roll i Frank Cas­torfs nyupp­sätt­ning av Ring­en i Bay­reuth med di­ri­gen­ten Ki­rill Petren­ko. Bot­ha äg­de en av sin ge­ne­ra­tions mest be­ty­dan­de dra­ma­tis­ka te­nor­rös­ter. Jag skrev föl­jan­de om sång­a­ren i min Bay­reut­h­rap­port 2013: ”Jo­han Bot­ha är röst­ligt när­mast ett Si­eg­mund-ide­al, men sce­niskt en ka­ta­strof i all sin oform­lig­het”.

För fy­ra år se­dan sjöng han Si­eg­mund mot Ni­na Stem­mes Si­eglin­de i Val­ky­ri­an i ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de av ope­rans förs­ta akt i Ber­wald­hal­len.

På många kom­plet­ta dvd- och cd-in­spel­ning­ar åter­finns han. När des­sa ra­der skrivs lyss­nar jag på Se­myon Bych­kovs Lo­hengrin med Bot­ha, en in­spel­ning som är myc­ket hör­värd. Med sam­me di­ri­gent sjöng han mot Renée Fle­ming i Daph­ne på en Dec­ca­in­spel­ning.

Vid sidan om si­na ope­ra­rol­ler ha­de Bot­ha en myc­ket om­fat­tan­de kon­ser­tre­per­to­ar och han fram­träd­de med vår tids be­ty­dan­de di­ri­gen­ter runt he­la värl­den. Nu i sep­tem­ber var det me­ning­en att Bot­ha skul­le ha fått sin ut­näm­ning ”Eh­ren­mit­gli­ed der Wi­e­ner Staatso­per” i sam­band med en Tu­ran­dot-fö­re­ställ­ning. Se­dan 1998 var han ös­ter­ri­kisk med­bor­ga­re och han ef­ter­läm­nar hust­ru och två sö­ner i Wi­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.