Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - News - Henry Lars­son

MO­ZART: TI­TUS MILD­HET Al­le­ma­no, Bernste­i­ner, Aldrich, Sol­vang, Mar­bach, Ba­ko­nyi. Chor und Or­ches­ter der Aca­de­mia Mon­tis Re­ga­lis Or­chest­ras & Cho­ir/de Mar­chi cpo 777 870-2 [2 CD] Distr: Eu­ro­ton

Det finns många in­spel­ning­ar av Mo­zarts näst sista ope­ra Ti­tus mild­het, men den­na gjord vid ba­rock­mu­sik­fes­ti­va­len i Inns­bruck är klart an­norlun­da än kon­kur­ren­ter­na. Den byg­ger näm­li­gen in­te på ori­gi­na­let ut­an på den ver­sion av Ti­tus som ha­de pre­miär i Wi­en 1804, vid en tid då Ti­tus bör­jat bli Mo­zarts mest po­pu­lä­ra ope­ra vid sidan av Troll­flöj­ten.

I Wi­en 1804 ha­de kla­ver­in­stru­ment i re­ci­ta­ti­ven kom­mit ur bruk, och i stäl­let an­vän­des cel­lo och kontra­bas. Så görs ock­så här, och det känns li­tet ovant att hö­ra re­ci­ta­ti­ven be­led­sa­gas av mörk stråk­klang. Re­ci­ta­ti­ven i Ti­tus skrevs dock in­te av Mo­zart själv, så det får be­teck­nas som fritt fram att ex­pe­ri­men­te­ra med dem. Men stråk­mu­si­ker­na här bry­ter upp ac­kor­den li­tet för säl­lan och når inga spe­ci­el­la ef­fek­ter med den nya klang­en. Det blir många tor­ra, mur­ri­ga såg­drag med cel­lo- och bas­strå­kar­na. Det känns myc­ket frä­scha­re med de fan­ta­si­ful­la ut­flyk­ter på ham­mar­kla­ver som man fö­re­tar sig i René Jacobs in­spel­ning.

En mar­kant skill­nad är ock­så att i Wi­en 1804 gil­la­de man up­pen­bar­li­gen in­te ut­form­ning­en av ti­tel­rol­len. I bå­de förs­ta och and­ra ak­ten har Ti­tus ari­or er­satts med nya, kom­po­ne­ra­de av Jo­seph Weigl och Si­mon Mayr. Dess­utom har man lagt till en du­ett mel­lan Ti­tus och Sex­tus i akt ett. Bå­de Weigl och Mayr var driv­na ton­sät­ta­re. De kän­de Mo­zarts stil ut­an och in­nan och kun­de fing­er­fär­digt imi­te­ra den. De nya ari­or­na är ska­pa­de med smak och för­stånd, och det är ba­ra li­tet un­der­ligt att de över­hu­vud­ta­get gjor­des, ef­tersom för­änd­ring­ar­na är så små. Fast jag sak­nar Ti­tus bäs­ta aria, and­ra ak­tens ”Se all´im­pe­ro”, där Mo­zart pej­lar li­tet dju­pa­re än vad Weigl och Mayr för­måd­de.

Ales­sandro De Mar­chi, som 2010 ef­ter­träd­de René Jacobs som konst­när­lig le­da­re för ba­rock­fes­ti­va­len i Inns­bruck, har det mu­si­ka­lis­ka an­sva­ret. Där­för känns det än­då re­le­vant att jäm­fö­ra just med Jacobs in­spel­ning av Mo­zarts ori­gi­nal­ver­sion. Förutom det pig­ga ham­mar­kla­ve­ret har Jacobs den så su­ve­rä­na Frei­burgs Ba­rock- or­ches­ter som ett klart plus i sin in­spel­ning, men det finns ock­så åt­skil­ligt av ener­gi och spänst hos Aca­de­mia Mon­tis Re­ga­lis. De Mar­chis tem­pi är dock li­tet lyn­ni­ga­re, och kon­tras­ter­na mel­lan lång­samt och snabbt kan va­ra väl sto­ra, som i Sex­tus sto­ra aria ”Par­to, par­to”. So­lis­ter­na är ge­nom­gå­en­de li­tet bätt­re hos Jacobs.

Oav­sett vad ope­rans ti­tel anger är in­te Ti­tus hu­vud­rol­len. Den till­fal­ler i stäl­let hans vän Sex­tus som lu­ras att för­sö­ka mör­da Ti­tus av den hämnd­lyst­na och tem­pe­ra­ments­ful­la Vi­tel­lia, ock­så en vik­ti­ga­re roll än Ti­tus. Det är på­tag­ligt att det var Sex­tus och Vi­tel­lia som Mo­zart i förs­ta hand in­tres­se­ra­de sig för. Att skri­va mu­sik som hyl­la­de en ädel själv­härs­ka­re var ing­et som trig­ga­de igång Mo­zarts in­spi­ra­tion. Ka­te Aldrich är all­de­les ut­sökt, varm, in­ner­lig, li­del­se­full och ock­så vid be­hov myc­ket vir­tu­os som Sex­tus. Vis­ser­li­gen har rol­len sjung­its än­nu bätt­re förr, av Ber­nar­da Fink hos Jacobs el­ler An­ne So­fie von Ot­ter hos Gar­di­ner, men Aldrich är trots det­ta den här in­spel­ning­ens främs­ta till­gång.

Den täm­li­gen osym­pa­tis­ka ma­ni­pu­la­tö­ren Vi­tel­lia görs med liv och lust av Ni­na Bernste­i­ner, och nors­ka Ann-beth Sol­vang med sin dju­pa, klang­ful­la mez­zo är en ut­märkt An­ni­us. Car­lo Al­le­ma­no som Ti­tus har ing­en sed­van­lig Mo­zart­tenor, den är be­tyd­ligt mer ba­ry­to­nal, men det är en för­del i de nya ari­or­na. Lennart Bromander

SMETANA: DA­LI­BOR Bu­rašová, Kus­njer, Polácˇková, Sa­mek, Sem, Vorácˇek, Sta­va. BBC Symp­ho­ny Or­chest­ra and Sing­ers/beˇlohlá­vek Onyx 4158 [2 CD] Distr: Nax­os Bedrˇich Smetana kom­po­ne­ra­de sin ope­ra Da­li­bor ome­del­bart ef­ter Brud­kö­pet, som ju är den av hans åt­ta ope­ror som gett upp­hov till in­ter­na­tio­nell rykt­bar­het. Da­li­bor ha­de pre­miär i Prag 1868 och kan sä­gas va­ra Brud­kö­pets tra­gis­ka mot­sva­rig­het, men ope­ran föll in­te alls väl ut var­ken hos publik el­ler kri­tik. Man tyck­te den var för Wag­nerin­flu­e­rad och för li­te tjec­kisk, nå­got som na­tur­ligt­vis kan tyc­kas märk­ligt i dag.

Själv sat­te ton­sät­ta­ren Da­li­bor hög­re än Brud­kö­pet, som han när­mast med en fnys­ning be­trak­ta­de som en lätt­vik­tig ef­ter­gift åt en fö­ga

ut­veck­lad pu­blik­smak. Nu­me­ra an­ses ope­ran med rät­ta som ett mäs­ter­verk och det är en gå­ta att den in­te spe­las mer ut­an­för Tjec­ki­en. Själv har jag fle­ra star­ka upp­le­vel­ser av ver­ket i Prag på 1980-ta­let och se­na­re.

Det är för­mod­li­gen det na­tio­nellt hi­sto­ris­ka äm­net som lig­ger ope­ran i fa­tet, en rid­darsa­ga med pat­ri­o­tis­ka un­der­to­ner. Me­dan en in­ter­na­tio­nell ope­ra­publik ut­an att blin­ka sväl­jer en tysk el­ler ita­li­ensk va­ri­ant av det­sam­ma, ver­kar den ha svå­ra­re för en böh­misk el­ler an­nan di­to.

Hand­ling­en ba­se­rar sig på en verk­lig hi­sto­risk per­son som satt fängs­lad i Prag­bor­gen. Men det är in­te pat­ri­o­tis­men som står i för­grund för hän­del­se­för­lop­pet, ut­an en märk­lig mé­nage à tro­is mel­lan ope­rans ti­tel­per­son, dess hjäl­tin­na Mi­la­da och en död vän till Da­li­bor, kal­lad Zdenˇek.

Som Jan Smaczny skri­ver i text­häf­tet: ”Det finns pro­blem med hand­ling och dra­ma­tur­gi i Da­li­bor. Den enk­la dy­na­mi­ken där poj­ke mö­ter flic­ka och se­dan blir de kä­ra kompliceras av det fak­tum att en an­nan poj­ke står i vägen, även om han är död”.

Den­na ho­mo­e­ro­tis­ka ten­dens i Da­li­bor för­bryl­la­de och ställ­de även till med skan­dal på 1890-ta­let med krav på att li­bret­tot skul­le er­sät­ta den så för­arg­ligt of­ta apo­stro­fe­ra­de dö­de vän­nens namn med en fi­ol (som fi­gu­re­rar i hand­ling­en) el­ler nam­net på Da­li­bors far.

Sme­ta­nas ope­ra för även tan­kar­na till Be­et­ho­vens Fi­de­lio och dess ka­rak­tär av ”rädd­nings­o­pe­ra”. Ope­ran, som sak­nar uver­tyr, in­leds med en rät­te­gångs­scen där Da­li­bor döms för mord och kas­tas i fäng­el­se. Den per­son han bragt om li­vet har i sin tur mör­dat Da­li­bors vän Zdenˇek. Den mör­da­des sys­ter, Mi­la­da, vitt­nar först mot Da­li­bor i någ­ra häf­tigt kraft­ful­la ut­brott, men hon gör se­dan en helom­vänd­ning ef­ter att så att sä­ga ha ta­git del av Da­li­bors syn på sa­ken. Till­sam­mans med ett par vän­ner till den­ne be­slu­tar hon sig för att be­fria ho­nom ur fäng­el­set. Men det he­la går om in­tet, tra­ge­din full­bor­das och i döds­ö­gon­blic­ket ut­ta­lar Da­li­bor bå­de Mi­la­das och Zdenˇeks namn.

Nu­me­ra finns åt­skil­li­ga in­spel­ning­ar av Da­li­bor. Själv har jag tolv styc­ken, de fles­ta tjec­kis­ka, där i syn­ner­het de med Be­no Blachut/ Ma­rie Pod­va­lová (1950) och Vi­lém Prˇi­byl/na­deˇž­da Kniplová (1967) på Suprap­hon är att re­kom­men­de­ra.

Ett par li­veut­gå­vor på tys­ka från sent 60-tal med San­dor Ko­nya/ Felicia We­at­hers re­spek­ti­ve Lu­do­vi­co Spi­ess/le­o­nie Ry­sanek från Mün­chen och Wi­en är ock­så vär­da att stif­ta be­kant­skap med, i syn­ner­het den för­ra är en rik­tig pär­la. En li­ve­in­spel­ning från Car­ne­gie Hall 1977 med Ni­co­lai Ged­da och Te­re­sa Ku­bi­ak finns ock­så ut­gi­ven på cd. Ged­da sjöng ba­ra Da­li­bor vid det­ta en­sta­ka till­fäl­le. Kanske att par­ti­et var för tungt för ho­nom, men det kan å and­ra sidan in­te hel­ler ha getts så många erbjudanden om att sjunga den­na roll ut­an­för det då­va­ran­de Tjec­ko­slo­va­ki­en.

Det­ta är allt­så den förs­ta kom­mer­si­el­la in­spel­ning­en på tjec­kis­ka i Väs­teu­ro­pa av den­na mag­ni­fi­ka ope­ra. Och det är en strå­lan­de ut­gå­va där i syn­ner­het BBC:S ra­di­oor­kes­ter och dess tjec­kis­ke chefs­di­ri­gent, Jirˇí Beˇlohlá­vek, ut­ver­kar ett frap­pe­ran­de fint ut­mejs­lat och klang­fullt or­kes­ter­spel ur Sme­ta­nas par­ti­tur.

Beˇlohlá­vek har gjort myc­ket för att pro­mo­ta tjec­kisk mu­sik i Stor­bri­tan­ni­en, där det ju se­dan ett halv­se­kel till­ba­ka finns en liv­lig tjec­kisk mu­siktra­di­tion som di­ri­gen­ten Char­les Mac­ker­ras, mu­sik­fors­ka­ren John Tyr­rell och and­ra ba­nat vägen för.

Sångar­la­get i den­na upp­tag­ning från en kon­sert på Bar­bi­can Con­cert Hall i Lon­don i maj 2015 är helt ige­nom tjec­kiskt. Som Da­li­bor hör man den unge ly­ris­ke te­no­ren Ri­chard Sa­mek med vac­ker dik­tion och färg­rik stäm­ma ax­la man­teln i den sto­re Da­li­bor-ut­tol­ka­ren Be­no Blachuts an­da.

Mi­la­das krä­van­de par­ti med dess dra­ma­tis­ka ut­brott och kne­pi­ga in­ter­vall­språng skul­le kun­na krä­va en spin­to­so­pran, men tol­kas fint av den mer ly­ris­ka Da­na Bu­rašová som ti­di­ga­re sjung­it Maˇren­ka i Bbc-or­kes­terns och Beˇlohlá­veks in­spel­ning av Brud­kö­pet häromå­ret.

Ut­märk­ta är även Alž­beˇ­ta Polácˇková och Aleš Vorácˇek som de till Mi­la­da medsvur­na Jit­ka och Ví­tek i rädd­nings­ak­tio­nen, den på tjec­kis­ka ope­ra­in­spel­ning­ar al­le­stä­des när­va­ran­de fi­ne ba­ry­to­nen Ivan Kus­njer som kung Vla­dislav och ba­sen Jan Sta­va som fäng­el­se­vak­ten Be­neš. In­te att för­glöm­ma BBC Sing­ers i de folk­ligt stun­si­ga sce­ner­na i bör­jan av akt två.

Det tun­na cd-häf­tet in­ne­hål­ler inga bi­o­gra­fis­ka upp­gif­ter, men väl en text­kom­men­tar av Smaczny. Li­bret­tot finns på skiv­bo­la­gets hem­si­da, men ba­ra i eng­elsk och tysk över­sätt­ning ut­an tjec­kiskt ori­gi­nal. Henry Lars­son

MAR­JUK­KA TEP­PO­NEN: SWEET RAPTURE AND HEARTACHE. BELOVED OPE­RA ARIAS FOR SOPRANO Ku­o­pio Symp­ho­ny Or­chest­ra/hold-gar­ri­do Al­ba ABCD 377 [1 CD] Distr: Nax­os

Den fin­länds­ka kon­sert- och ope­ras­ång­ers­kan Mar­juk­ka Tep­po­nen är väl värd att upp­täc­ka. Det­ta är hen­nes and­ra ski­va ef­ter en cd med ro­man­ser av Rach­ma­ni­nov, To­i­vo Ku­u­la och Pou­lenc.

Tep­po­nen, som bland an­nat stu­de­rat på mu­sik­kon­ser­va­to­ri­et i hemsta­den Ku­o­pio och för Hil­de Za­dek i Wi­en, de­bu­te­ra­de 2010. Hon har sjung­it Zer­li­na, Co­rin­na i Ros­si­nis Re­san till Reims och Mimì i Helsing­fors (mot Da­ni­el Jo­hans­son), sam­ma roll i Graz, Zer­li­na och Pa­mi­na i Sa­von­lin­na, Don­na An­na i Ri­je­ka i Kro­a­ti­en och Liù i Tu­ran­dot på fest­spe­len i Bre­genz.

Tep­po­nen har en rikt ny­an­se­rad och ex­pan­siv hög so­pran med ko­lo­ra­tur­fär­dig­het och lätt in­stru­men­tell klang. Ski­van blan­dar sed­van­lig re­per­to­ar för so­pran med någ­ra mind­re van­ligt fö­re­kom­man­de styc­ken. Det är Don­na An­nas ”Cru­de­le! – non mi dir” ur Don Gio­van­ni och gre­vin­nans ari­or ur Fi­garos bröl­lop, No­ri­nas ur Don Pasqua­le, El­vi­ras po­lo­näs ur Pu­ri­ta­ner­na, Gi­u­li­et­tas aria ur I Ca­pu­le­ti e i Mon­tec­chi, Ju­li­as val­sa­ria ur Ro­meo och Ju­lia, An­to­ni­as ur Hoff­manns även­tyr och en all­de­les un­der­bart fram­förd ”De­pu­is le jour” ur Char­pen­ti­ers Lou­i­se lik­som ”Ru­he sanft” ur Mo­zarts Zai­de.

Att in­le­da ski­van med Blon­chens sprud­lan­de ”Wel­che Won­ne, wel­che Lust” ur En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen är ori­gi­nellt. Hur of­ta hör man den ari­an i re­ci­tal­sam­man­hang?

Ski­van, med hög­klas­sigt or­kes­ter­spel av Ku­o­pi­os Sym­fo­nior­kes­ter, av­slu­tas med två sång­er av Strauss; den förs­ta ”Al­ler­se­e­len” från 1885 ur sam­ling­en Acht Li­e­der aus letz­te Blät­ter till text av den ös­ter­ri­kis­ke po­e­ten Her­mann von Gilm. Sång­en or­kest­re­ra­des av di­ri­gen­ten Ro­bert He­ger 1932.

”Amor” in­går i Bren­ta­no-li­e­der (text Cle­mens von Bren­ta­no) op. 68 och kom­po­ne­ra­des av Strauss 1918, men or­kest­re­ra­des in­te för­rän 1940. Det är en li­ten ko­lo­ra­tur­mi­ni­a­tyr à la Zer­bi­net­ta som Tep­po­nen gör stor konst i det lil­la av. Ski­van in­ne­hål­ler bi­o­gra­fisk in­for­ma­tion om de med­ver­kan­de, in­klu­si­ve den spansk-dans­ke di­ri­gen­ten Al­ber­to Hold-gar­ri­do, som var mu­sik­chef och chefs­di­ri­gent på Stock­holmso­pe­ran 2001–03, men ty­värr ing­et om ver­ken. Det finns hel­ler inga tex­ter till styc­ke­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.