Oni­zet­ti

Tidskriften OPERA - - Festival -

Om man för­sök­te sig på att ringa in den mest re­pre­sen­ta­ti­va ope­ra­si­tu­a­tio­nen, skul­le an­tag­li­gen den i slu­tet dö­en­de hjäl­tin­nan fram­stå som den mest ty­pis­ka för gen­ren, själ­vas­te in­be­grep­pet av oper­a­kons­ten. Dra­ma­tis­ka och käns­lo­fyll­da hjäl­tin­nedö­dar till­hör ju ope­rans ound­gäng­li­ga stan­dard­mo­tiv. Kvin­nor som blir kniv­mör­da­de (Car­men, Gil­da, Le­o­no­ra i Ödets makt), gift­mör­da­de, el­ler själv­me­di­ci­ne­ra­de (än en gång Le­o­no­ra, den­na gång i Tru­ba­du­ren el­ler den för Stock­holmspubli­ken ak­tu­el­la Fe­do­ra som ur sitt rys­kor­to­doxa kors för­ser sin te­kopp med gift), kvin­nor som stic­ker kni­ven i sig av svi­ken kär­lek (But­ter­fly) el­ler lung­sju­ka (Vi­o­let­ta, Mimì).

Al­la va­ri­an­ter finns i Gae­ta­no Do­ni­zet­tis sjut­ti­o­tal ope­ror, men i Ros­mon­da d'ing­hil­ter­ra till li­bret­to av Fe­lice Ro­ma­ni kan man fin­na en va­ri­ant som, för­u­tom Me­dea, är myc­ket säll­synt bland ope­rans al­la dö­en­de och mör­da­de kvin­nor – hjäl­tin­ne­mord för­or­sa­kad av en an­nan kvin­na. I Ros­mon­da har vi, som näs­tan all­tid i den ita­li­ens­ka 1800-tals­me­lo­dra­men, en hi­sto­risk mil­jö med dra­ma­tiskt ro­man­ti­se­ra­de men än­då hi­sto­riskt ve­ri­fi­er­ba­ra roll­ge­stal­ter. Ros­mon­da d'ing­hil­ter­ra är vis­ser­li­gen en i ra­den av den snabb­skri­van­de Do­ni­zet­tis pro­duk­ter. Men som all­tid hål­ler han här en hög ge­nom­snitts­kva­li­tet, fal­ler säl­lan ner i trött ba­na­li­tet ut­an ma­tar he­la ti­den lyss­na­ren med nytt in­falls­rikt ma­te­ri­al som ald­rig för­lo­rar i spän­ning.

Hand­ling­en ut­spe­lar sig i Eng­land på 1100-ta­let och Ros­mon­da, dot­ter till Clif­ford, kung­ens för­trog­ne, hålls gömd av kung Henrik II, som äls­kar hen­ne. Hon be­sva­rar kär­le­ken ut­an att ve­ta att hen­nes till­bed­ja­re är den eng­els­ke kung­en. Kung­ens ge­mål Le­o­no­ra, ing­en mind­re än den se­der­me­ra le­gen­da­ris­ka drott­ning­en Ele­o­no­ra av Akvi­ta­ni­en, får re­da på det­ta och anar här en kom­plott som ho­tar hen­nes po­si­tion som Eng­lands drott­ning, vil­ket in­te är obe­fo­gat. Kung­en är fast be­slu­ten att skil­ja sig för att kun­na äk­ta Ros­mon­da. När hon får re­da på vem hen­nes äls­ka­de är går hon med på fa­derns be­slut som – för att räd­da sin dot­ters he­der – vill tvinga hen­ne till äk­ten­skap med den djupt för­äls­ka­de pa­gen Ar­tu­ro (för öv­rigt en av ita­li­ensk operas sista byx­rol­ler), som här blir ett vil­ligt me­del för den in­tri­ge­ran­de drott­ning­en. För att be­hål­la sin po­si­tion upp­sö­ker drott­ning­en Ros­mon­da och kniv­dö­dar hen­ne för öp­pen ri­då.

Allt­så en ty­piskt hög­ex­pres­siv Do­ni­zet­tisto­ry full av över­drif­ter, våld­sam­he­ter och bru­ta­li­tet – och för­vå­nans­värt nu­ti­da. Här blir den av det bru­ta­la mans­sam­häl­let träng­da och oskyl­di­ga hjäl­tin­nan bru­talt dö­dad av en an­nan kvin­na. Och det­ta in­te i förs­ta hand av tra­di­tio­nellt ope­ra­mäs­si­ga or­sa­ker som pas­sion, ri­va­li­tet och svart­sju­ka ut­an av po­li­tis­ka skäl –

I Ber­ga­mo el­da­de Se­basti­a­no Rol­li på Or­chest­ra Do­ni­zet­ti Ope­ra med fre­ne­si och pro­fi­le­rad or­kes­ter­klang. Det tän­de till or­dent­ligt i de le­dan­de kvin­no­ge­stal­ter­nas vo­ka­la kon­fron­ta­tio­ner. Jessica Pratt (Ros­mon­da), som nu är den fli­ti­gast an­vän­da bel­can­to­so­pra­nen på de ita­li­ens­ka ope­ra­sce­ner­na, har en kristal­lisk, bril­jant röst med stark ge­nom­slags­kraft och fe­no­me­nal ko­lo­ra­tur. Pratt kon­tras­te­rar per­fekt mot Eva Mei – som ef­ter någ­ra års bor­to­va­ro gör en fram­gångs­rik come back – med en ny svär­ta och djup som be­räk­nan­de ränksmi­da­ren Le­o­no­ra.

Te­no­ren Da­rio Schmunck, ex­pert på ovan­li­ga Do­ni­zet­ti­rol­ler, är vo­kalt kom­pe­tent ut­an att er­bju­da dra­ma­tiskt mot­stånd och Ni­co­la Uli­vi­e­ri gjor­de en in­ten­siv och tro­vär­dig bas­pap­pa, pend­lan­de mel­lan kär­leks­full om­sorg och fa­der­lig vre­de. Ty­värr var det en­dast i mu­si­ken som den rik­ti­ga dra­ma­ti­ken ut­veck­la­des. Pa­o­la Ro­tas för­sök till in­tres­san­ta scen­lös­ning­ar stan­na­de allt som of­tast i ofull­gång­na scha­blo­ner. Ni­co­las Bo­veys sce­no­gra­fi, i den ar­ka­iskt sti­li­se­ra­de me­del­tid som är le­gio i ita­li­ens­ka bel­can­toupp­sätt­ning­ar, gav in­te mer än en smak­full till in­tet för­plik­ti­gan­de in­ram­ning.

Do­ni­zet­ti­festi­va­len, som var­je höst be­tar sig ige­nom två av mäs­ta­rens rik­hal­ti­ga als­ter, har i år fått en an­sikts­lyft­ning un­der nam­net Fon­da­zio­ne Do­ni­zet­ti. Det in­ne­bär ett ut­ö­kat pro­gram un­der två vec­kor med kon­ser­ter, ut­ställ­ning­ar, fö­re­läs­ning­ar och and­ra eve­ne­mang med an­knyt­ning till Ber­ga­mos sto­re son. Bland an­nat har den ny­re­no­ve­ra­de 1800-talste­a­tern Te­atro So­ci­a­le, Ber­ga­mos älds­ta te­a­ter, som le­gat oan­vänd un­der många år, fått en raf­fi­ne­rad re­stau­re­ring i kom­bi­na­tion med be­va­ran­de av gam­mal ita­li­ensk de­sign och ar­ki­tek­tur.

Här fram­för­des Olivo e Pasqua­le, en ti­dig Do­ni­zet­ti­buf­fa, som vi­sa­de sig va­ra en rik­tig ko­misk pär­la. Hand­ling­en är buf­fas­tan­dard, ett ungt för­äls­kat par vars kär­lek­slyc­ka ho­tas av den ty­ran­niske fa­dern. Här är den ru­di­men­tä­ra in­tri­gen ut­ar­be­tad som en bor­ger­lig ko­me­di med två brö­der, den go­de jo­vi­a­le Pasqua­le och den mi­san­tro­pis­ke Olivo, fa­der till dot­ter Isa­bel­la. Hand­ling­en kryd­das med sen­ti­men­ta­la in­slag. Bland an­nat mås­te hjäl­tin­nan gå så långt som till ett fin­ge­rat själv­mord för att be­ve­ka den ty­ran­niske fa­dern.

Olivo e Pasqua­le skrevs för Rom 1827 men re­vi­de­ra­des året där­på i Ne­a­pel och an­pas­sa­des till den lo­ka­la tra­di­tio­nen med ta­lad ne­a­po­li­tansk di­a­log. I Ber­ga­mo bjöds vi på vi­tal ko­mik mel­lan de kon­tras­te­ran­de brö­der­na Olivo (Bru­no Tad­dia) och Pasqua­le (Filip­po Mo­ra­ce). Lau­ra Gi­or­da­no var en ko­lo­ra­tur­sä­ker Isa­bel­la. Två frä­scha ly­ris­ka te­no­rer: Pi­etro Adai­ni och Mat­teo Mac­chio­ni led­da av Fe­de­ri­co Ma­ria Sar­del­li och ung­dom­sor­kes­tern Ac­ca­de­mia Te­atro al­la Sca­la kom­plet­te­rar den­na frus­tan­de Do­ni­zet­ti. Erik Grau­ne

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.