Onizetti

Om man försökte sig på att ringa in den mest representativa operasituationen, skulle antagligen den i slutet döende hjältinnan framstå som den mest typiska för genren, självaste inbegreppet av operakonsten. Dramatiska och känslofyllda hjältinnedödar tillhör ju operans oundgängliga standardmotiv. Kvinnor som blir knivmördade (Carmen, Gilda, Leonora i Ödets makt), giftmördade, eller självmedicinerade (än en gång Leonora, denna gång i Trubaduren eller den för Stockholmspubliken aktuella Fedora som ur sitt ryskortodoxa kors förser sin tekopp med gift), kvinnor som sticker kniven i sig av sviken kärlek (Butterfly) eller lungsjuka (Violetta, Mimì).

Alla varianter finns i Gaetano Donizettis sjuttiotal operor, men i Rosmonda d'inghilterra till libretto av Felice Romani kan man finna en variant som, förutom Medea, är mycket sällsynt bland operans alla döende och mördade kvinnor – hjältinnemord förorsakad av en annan kvinna. I Rosmonda har vi, som nästan alltid i den italienska 1800-talsmelodramen, en historisk miljö med dramatiskt romantiserade men ändå historiskt verifierbara rollgestalter. Rosmonda d'inghilterra är visserligen en i raden av den snabbskrivande Donizettis produkter. Men som alltid håller han här en hög genomsnittskvalitet, faller sällan ner i trött banalitet utan matar hela tiden lyssnaren med nytt infallsrikt material som aldrig förlorar i spänning.

Handlingen utspelar sig i England på 1100-talet och Rosmonda, dotter till Clifford, kungens förtrogne, hålls gömd av kung Henrik II, som älskar henne. Hon besvarar kärleken utan att veta att hennes tillbedjare är den engelske kungen. Kungens gemål Leonora, ingen mindre än den sedermera legendariska drottningen Eleonora av Akvitanien, får reda på detta och anar här en komplott som hotar hennes position som Englands drottning, vilket inte är obefogat. Kungen är fast besluten att skilja sig för att kunna äkta Rosmonda. När hon får reda på vem hennes älskade är går hon med på faderns beslut som – för att rädda sin dotters heder – vill tvinga henne till äktenskap med den djupt förälskade pagen Arturo (för övrigt en av italiensk operas sista byxroller), som här blir ett villigt medel för den intrigerande drottningen. För att behålla sin position uppsöker drottningen Rosmonda och knivdödar henne för öppen ridå.

Alltså en typiskt högexpressiv Donizettistory full av överdrifter, våldsamheter och brutalitet – och förvånansvärt nutida. Här blir den av det brutala manssamhället trängda och oskyldiga hjältinnan brutalt dödad av en annan kvinna. Och detta inte i första hand av traditionellt operamässiga orsaker som passion, rivalitet och svartsjuka utan av politiska skäl –

I Bergamo eldade Sebastiano Rolli på Orchestra Donizetti Opera med frenesi och profilerad orkesterklang. Det tände till ordentligt i de ledande kvinnogestalternas vokala konfrontationer. Jessica Pratt (Rosmonda), som nu är den flitigast använda belcantosopranen på de italienska operascenerna, har en kristallisk, briljant röst med stark genomslagskraft och fenomenal koloratur. Pratt kontrasterar perfekt mot Eva Mei – som efter några års bortovaro gör en framgångsrik come back – med en ny svärta och djup som beräknande ränksmidaren Leonora.

Tenoren Dario Schmunck, expert på ovanliga Donizettiroller, är vokalt kompetent utan att erbjuda dramatiskt motstånd och Nicola Ulivieri gjorde en intensiv och trovärdig baspappa, pendlande mellan kärleksfull omsorg och faderlig vrede. Tyvärr var det endast i musiken som den riktiga dramatiken utvecklades. Paola Rotas försök till intressanta scenlösningar stannade allt som oftast i ofullgångna schabloner. Nicolas Boveys scenografi, i den arkaiskt stiliserade medeltid som är legio i italienska belcantouppsättningar, gav inte mer än en smakfull till intet förpliktigande inramning.

Donizettifestivalen, som varje höst betar sig igenom två av mästarens rikhaltiga alster, har i år fått en ansiktslyftning under namnet Fondazione Donizetti. Det innebär ett utökat program under två veckor med konserter, utställningar, föreläsningar och andra evenemang med anknytning till Bergamos store son. Bland annat har den nyrenoverade 1800-talsteatern Teatro Sociale, Bergamos äldsta teater, som legat oanvänd under många år, fått en raffinerad restaurering i kombination med bevarande av gammal italiensk design och arkitektur.

Här framfördes Olivo e Pasquale, en tidig Donizettibuffa, som visade sig vara en riktig komisk pärla. Handlingen är buffastandard, ett ungt förälskat par vars kärlekslycka hotas av den tyranniske fadern. Här är den rudimentära intrigen utarbetad som en borgerlig komedi med två bröder, den gode joviale Pasquale och den misantropiske Olivo, fader till dotter Isabella. Handlingen kryddas med sentimentala inslag. Bland annat måste hjältinnan gå så långt som till ett fingerat självmord för att beveka den tyranniske fadern.

Olivo e Pasquale skrevs för Rom 1827 men reviderades året därpå i Neapel och anpassades till den lokala traditionen med talad neapolitansk dialog. I Bergamo bjöds vi på vital komik mellan de kontrasterande bröderna Olivo (Bruno Taddia) och Pasquale (Filippo Morace). Laura Giordano var en koloratursäker Isabella. Två fräscha lyriska tenorer: Pietro Adaini och Matteo Macchioni ledda av Federico Maria Sardelli och ungdomsorkestern Accademia Teatro alla Scala kompletterar denna frustande Donizetti. Erik Graune