Fe­do­ra

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG • FOTO: MATTHIAS HORN

När jag fick hö­ra att Kung­li­ga Ope­ran skul­le spe­la Um­ber­to Gi­or­da­nos säl­lan fram­för­da Fe­do­ra und­ra­de jag ge­nast hur man löser pro­ble­met med de enor­ma in­for­ma­ti­va text­mas­sor­na i förs­ta ak­ten. Vid ge­nom­lyss­ning­ar av ver­ket slås man in­led­nings­vis av den de­talj­ri­ka och snå­ri­ga in­tri­gen. Det har all­tid känts som mu­si­ken in­te tillåts att ta ett eget ut­rym­me ut­an i förs­ta hand styrs av tex­ten.

När det se­dan stod klart att Christof Loy skul­le re­gis­se­ra steg mi­na för­vänt­ning­ar ge­nast. Han har vi­sat prov på att lyf­ta sva­ga opera­verk till oa­na­de höj­der, som t.ex. Puc­ci­nis Flic­kan från Väs­tern med Ni­na Stem­me. Även Gi­or­da­nos Fe­do­ra (1898) är ett så­dant verk. Ton­sät­ta­ren ha­de in­te Puc­ci­nis be­röm­de li­bret­tist Lui­gi Il­li­ca till hands ut­an fick nöja sig med den okän­de Ar­tu­ro Col­aut­ti, som ut­gick från ett dra­ma av den sam­ti­da po­pu­lä­re Victo­ri­en Sar­dou. Den­ne skrev thril­ler­ar­ta­de me­lo­dra­mer för ak­tri­sen Sa­rah Bern­hardt i Pa­ris – ett av dem var Tosca.

Det är det thril­ler­ar­ta­de som Christof Loy har lyft fram och byg­ger sin upp­sätt­ning på. Det är näs­tan som en film no­ir el­ler me­ta­te­a­ter. De fil­mis­ka in­sla­gen är om­fat­tan­de i förs­ta ak­ten och vi får se när­bil­der på As­mik Gri­go­ri­an (Fe­do­ra) och föl­ja med ut i ku­lis­sen. Vad som är roll­ka­rak­tär och pri­vat sud­das ut sam­ti­digt som hand­lings­för­lop­pet görs be­grip­ligt. De tre ak­ter­na ut­spe­lar sig i sin sam­tid i en chic hög­re­stånds­mil­jö i St. Pe­ters­burg, Pa­ris och i en lant­lig schwei­zisk by – ett dra­ma med bå­de svart­sju­ke- och kär­leks­mo­tiv. Fe­do­ra ska gif­ta sig, men den till­tänk­te ma­ken skjuts ihjäl av Lo­ris Ipa­nov (Andrea Carè). Först miss­tänks ni­hi­lis­ter­na, som är ute ef­ter tsa­ren, för då­det. Fe­do­ra vill häm­nas, men för­äls­kar sig i Lo­ris och det vi­sar sig se­na­re att Fe­do­ras bli­van­de ma­ke be­drog hen­ne med Lo­ris hust­ru. Fe­do­ra är ock­så spi­on och likt en kvinn­lig Scar­pia har hon eli­mi­ne­rat Lo­ris fa­milj i Ryss­land. När han kom­mer på det tar hon gift.

Allt in­ra­mas av Loys och sce­no­gra­fen Her­bert Mu­rau­ers es­te­tik – en stil som känns igen från de­ras ti­di­ga­re upp­sätt­ning­ar. Den grun­da sce­nen med höga väg­gar ta­pet­se­ra­de med do­va me­dal­jong­fär­ga­de möns­ter. Det tiss­las och tass­las i hör­nen som i Loys upp­sätt­ning av Ro­sen­ka­val­je­ren i Stock­holm. And­ra ak­tens ele­gan­ta Pa­ris­sa­long i fon­den sedd ge­nom en ta­vel­ram kän­ner jag igen från de­ras La don­na del la­go-upp­sätt­ning i Wi­en. I pa­rets kor­ta kär­lek­slyc­ka mö­ter vi ett kom­bi­ne­rat all- och sov­rum i so­ber 60-tals­de­sign.

Pre­miär­publi­ken bjöds på en sång­konst av ab­so­lut högs­ta ka­rat. As­mik Gri­go­ri­an – väl­be­kant för Stock­holmspubli­ken från Ma­da­ma But­ter­fly – är all­de­les över­då­dig som Fe­do­ra. Hon äger stor ka­ris­ma. Det­ta pa­rat med en stor dy­na­mik och där­till ett all­de­les ut­sökt le­ga­to som bin­der ihop fra­ser­na gör att hon in­te har någ­ra pro­blem med de dra­ma­tis­ka steg­ring­ar­na. Ta­la om världs­klass! Även Andrea Carè hål­ler högs­ta klass och han fram­för sin kor­ta aria ”Amor ti vi­e­ta” – ope­rans en­da showstop­per – med fi­nas­te vo­kal ac­ku­ra­tess.

Per­son­gal­le­ri­et är om­fat­tan­de i Fe­do­ra. Re­gis­sö­ren ska­par le­van­de ka­rak­tä­rer även av bi­rol­ler­na som in­te får myc­ket tid på sig för att kun­na ut­veck­la si­na ka­rak­tä­rer. Näm­nas mås­te So­fie Asplund, som sjung­er ut­sökt snab­ba ko­lo­ra­tu­rer li­ka flyk­ti­ga som cham­pagne­bubb­lor. Hon gör Fe­do­ras anings­lö­sa vä­nin­na Ol­ga. Även Ola Eli­as­son (di­plo­ma­ten de Si­ri­ex) och John Erik Ele­by (Ci­ril­lo) gör skar­pa pro­fi­ler. Al­la på scen gör si­na rol­ler för förs­ta gång­en.

Di­ri­gen­ten To­bi­as Ring­borg får ut det mesta ur Hov­ka­pel­let, som spe­lar med en in­ten­si­tet och ett me­lo­diskt flö­de som lyf­ter Gi­or­da­nos mu­sik till oa­na­de höj­der. Ring­borg fri­läg­ger ock­så un­der­stäm­mor, vil­ket gör att vis­sa in­stru­ment­grup­per blir starkt pro­fi­le­ra­de som t.ex. någ­ra fi­na cel­los­ling­or. Sam­spe­let mel­lan di­ri­gen­ten och so­lis­ter­na på scen är myc­ket tajt och fint av­vägt he­la ti­den.

Nu bor­de Kung­li­ga Ope­ran lå­ta Christof Loy få chan­sen att sät­ta upp en an­nan ve­ris­tisk ope­ra med li­bret­to av Ar­tu­ro Col­aut­ti, näm­li­gen Fran­ce­sco Ci­le­as Adri­a­na Le­couvreur. As­mik Gri­go­ri­an och Andrea Carè är själv­skriv­na i hu­vud­rol­ler­na, men då gäl­ler det att hit­ta en dra­ma­tisk maf­fig mez­zo­so­pran som mat­char dem. Suc­cén vo­re gi­ven!

GI­OR­DA­NO: FE­DO­RA

Nor­den­pre­miär 10 de­cem­ber 2016. Di­ri­gent: To­bi­as Ring­borg Re­gi: Christof Loy Sce­no­gra­fi, ko­stym och mask: Her­bert Mu­rau­er Ljus: Olaf Win­ter Vi­de­o­de­sign: Ve­lour­film Ab/ho­bi Jar­ne, Emil Gott­hardt So­lis­ter: As­mik Gri­go­ri­an, Andrea Carè, Ola Eli­as­son, So­fie Asplund, Kristi­an Flor, Jo­han­na Rud­ström, Niklas Björ­ling Ry­gert, Jon Nils­son, John Erik Ele­by.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.