GLA­DA an­kan

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARSSON • FOTO: MAR­KUS GÅRDER

Hur när­mar man sig ope­ret­ten som gen­re i dag? Det är bå­de frå­gan, in­ne­hål­let och del­vis sva­ret när Kung­li­ga Ope­ran an­li­tar en folk­kär ko­mi­ker som drag­plås­ter för att ta sig an Franz Le­hárs evi­ga suc­cé Gla­da än­kan från 1905.

En lik­nan­de frå­ga ställ­des ock­så vid för­ra se­kel­skif­tet. Hur skul­le ope­rett­kons­ten kun­na le­va vi­da­re ef­ter att den blomst­ran­de Sup­péstrauss-millöc­ker-epo­ken gått i gra­ven med si­na upp­hovs­män på 1890-ta­let? Gla­da än­kan blev sva­ret och nytänd­ning­en som ock­så kom att läg­ga grun­den för den fort­sätt­nings­vis mer sen­ti­men­ta­la och jäm­fört med fö­re­gång­ar­na mind­re folk­li­ga ope­rett­ra­di­tion, vars främs­ta ex­po­nen­ter skul­le kom­ma att ut­gö­ras av Le­hárs och Em­me­rich Kál­máns tal­ri­ka suc­cé­er.

I Ole An­ders Tand­bergs och Henrik Dorsins full­stän­digt tex­tre­vi­de­ra­de ver­sion tycks sva­ret ock­så del­vis ha bli­vit en an­knyt­ning till det frans­ka 1800-ta­lets po­li­tiskt dags­ak­tu­el­la och crazy­be­to­na­de of­fen­bachi­ad.

Det finns en tra­di­tion nu­me­ra att lå­ta en ope­ret­tupp­sätt­ning få drag av re­vy och lå­ta den dras av ett ko­mi­ker­lok som får fart på skratt­musk­ler­na och gör oss mer be­red­vil­li­ga att sväl­ja ori­gi­nal­tex­tens otidsen­lig­he­ter. Hand­ling­en i Tand­bergs/dorsins ver­sion ut­spe­lar sig på Kung­li­ga Ope­ran i just det­ta nu. Hu­set är i eko­no­misk kris. En på­bör­jad Si­eg­fri­ed-fö­re­ställ­ning drab­bas av for­ce ma­jeur och mås­te stäl­las in. Nå­got som är synd för en skö­na­re bild av so­van­de val­ky­ri­or på klip­por och bland fluf­fi­ga moln har väl säl­lan skå­dats än i Er­lend Bir­ke­lands scen­bild.

Ma­ri­an­ne Hell­gren Stay­kovs Ve­ro­ni­ca (Va­len­ci­en­ne) får som hoj­tan­de och ils­ket be­svi­ken Brünn­hil­de tras­ka ner­för klip­por­na och läm­na Wag­ne­ro­pe­ran som allt­så re­dan går med brak­för­lust. Man trak­tar ef­ter nå­got mer publik­dra­gan­de. Var­för in­te ope­ret­ter­nas ope­rett som sä­ker kas­sa­suc­cé? Så dras en fö­re­ställ­ning igång som hand­lar om själ­va in­stu­de­ring­en av Le­hárs ope­rett, fyn­dig med drä­pan­de ord­vit­sar och bruk av den mo­der­na ko­mi­kens he­la ar­se­nal av språk­li­ga gags och in­fall, of­ta le­ve­re­ra­de av ope­ra­che­fen Ben­ny Zet­ter­berg, Dorsin själv, som då och då ock­så tar sig dis­kret mu­si­ka­lisk ton i mik­ro­fo­nen.

Ca­mil­le he­ter här Leif ”Fis­ken” Hermansson, en fest­lig Klas Hed­lund, chef för det kom­mer­si­el­la pro­duk­tions­bo­la­get Fis­ken & Co, och spral­ligt kåt på Ve­ro­ni­ca, tilli­ka ope­ra­che­fens fru, som ru­sar om­kring i full Brünn­hil­deut­styr­sel och lå­ter med­de­la att vänst­ra ”in­te är hen­nes grej”.

Han­na Gla­wa­ri (Elin Rom­bo) är den över­ex­plo­a­te­ra­de pro­gram­le­da­ren och tv-kän­di­sen som en­ligt en­tréa­ri­ans fyn­digt as­so­ci­a­ti­va text pjoll­rar runt i Me­lo­di­festi­va­lens al­la del­mo­ment, age­rar jul­värd och ”hell­re sjung­er ope­rett än Da­ni­el Börtz”. Rom­bo är en fin ko­me­di­en­ne och sjung­er sin kän­da Vil­jas­ång vac­kert och in­kän­nan­de med en ned­sotad jät­tetrap­pa som sjas­kig fond.

Da­ni­lo (Je­re­my Car­pen­ter) är de­mon­re­gis­sö­ren med ero­tiskt – och vo­kalt – sug som dri­ver den väns­ter­re­vo­lu­tio­nä­ra te­a­tern Tur­bu­lens i Hö­ka­räng­en – och i ope­ret­tens drag­plås­ter nummer ett ”går till piz­ze­ri­an Max­im, dric­ker hu­sets vin och häck­lar al­la svin” i sin krets av hot­ful­la Afa-ak­ti­vis­ter.

Men Han­na och Da­ni­lo har träf­fats ti­di­ga­re och hy­ser en öm­se­si­dig, för­trängd och obe­sva­rad kär­lek över de fej­ka­de klass­klyf­tor­na. Sam­ar­be­tet krac­ke­le­rar emel­ler­tid mel­lan di­van och ak­ti­vis­ten och över­går i gräl­sju­ka i du­et­ten: ”Är man en kul­tur­man får man va en sur man. Sto­re, sto­re re­gis­sör”.

Det leks med ord­vrän­ge­ri och språk­li­ga as­so­ci­a­tions­ba­nor i sann Po­vel Ra­mel-tra­di­tion. Dorsin är en språ­kekvi­li­brist med publi­ken och en­semb­len full­stän­digt i sin hand.

Mi­ri­am Treichl ri­ver ner ap­plådås­kor som vo­kalt mag­ni­fik och ero­tiskt un­der­sti­mu­le­rad chefs­sek­re­te­ra­re med hopp om so­ci­alt avan­ce­mang i in­la­gan ”Me­i­ne Lip­pen sie küs­sen so heiss”, ur Le­háro­pe­ret­ten Gi­u­dit­ta: ”Det sägs att go­la­re har svårt att skaf­fa po­la­re”.

Det är en myc­ket fyn­dig, fak­tiskt bit­vis ge­ni­al upp­sätt­ning som in­te hel­ler läm­nar skön­sång­en i stic­ket, upp­sta­gad som den är av en barm­här­tig mik­ro­fon­för­stärk­ning. Nå­got an­nat ha­de in­te va­rit möj­ligt ut­an att det upp­stått en oba­lans med den ta­la­de di­a­lo­gen.

Di­ri­gen­ten Jo­a­kim Unan­der fri­läg­ger med en­ga­ge­mang och lust Le­hárs of­ta sublimt or­kest­re­ra­de par­ti­tur (in­led­ning­en till ”Kom i min lil­la pa­vil­jong” – här: ”Kom i mitt lil­la cam­ping­tält”) där det löj­ligt ko­mis­ka och mu­si­ka­liskt för­fö­ran­de och oe­mot­stånd­li­ga går hand i hand. Ba­ra den­na du­ett ad­lar mu­si­ken i Le­hárs ope­rett, där pär­lor­na lig­ger på rad.

En ope­rett i dag får och bör tå­la myc­ket. Det är ju så att sä­ga en del av tra­di­tio­nen. Än­då är jag ny­fi­ken på om och hur man skul­le kun­na när­ma sig gen­ren på ett mer tidsen­ligt sätt. Prö­va om ori­gi­na­let hål­ler för att mer tas på all­var. Ung­e­fär som ope­ra­che­fen Ben­ny Zet­ter­berg själv ut­tryc­ker det in­led­nings­vis: ”Hur kan en ope­rett med gre­var och ba­ro­ner an­ses va­ra ur­mo­dig, men in­te en ope­ra med gu­dar och val­ky­ri­or?” Pre­miär 21 ja­nu­a­ri 2017. Jo­a­kim Unan­der Ole An­ders Tand­berg Er­lend Bir­ke­land Ma­ria Ge­ber

Henrik Dorsin som Ben­ny Zet­ter­berg

Ma­ri­an­ne Hell­gren Stay­kov

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.