HUGENOTTERNA

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - DEUTSCHE OPER, BER­LIN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARSSON • FOTO: BETTINA STÖß

Det rå­der li­te Mey­er­be­er­fe­ber i Tyskland nu. Un­der hös­ten har Hugenotterna spe­lats bå­de i Ki­el och Würz­burg – och i Ber­lin går Mey­er­be­er-cy­keln vi­da­re på Deutsche Oper i en upp­sätt­ning sig­ne­rad den ame­ri­kans­ke re­gis­sö­ren Da­vid Al­den. Det är den tred­je i en svit om to­talt fy­ra ope­ror som man ta­git sig an av den Ber­lin­föd­de ton­sät­ta­ren ut­i­från den nya Mey­er­be­erut­gå­van. Hös­ten 2014 gavs ett kon­sert­fram­fö­ran­de av Di­no­rah på Phil­har­mo­ni­en, och som and­ra ope­ra­hus i Tyskland ef­ter den nya edi­tio­nen, Va­sco da Ga­ma (Afri­kans­kan) för­ra hös­ten (se OPE­RA 5/15). Till hös­ten 2017 pla­ne­ras den sista ope­ran i den­na am­bi­tiö­sa sats­ning, Pro­fe­ten.

Se­nast Hugenotterna gavs på Deutsche Oper var i John Dews om­ta­la­de iscen­sätt­ning för snart 30 år se­dan. Den sjöngs på tys­ka och ha­de hand­ling­en för­lagd till ett av mu­ren tu­de­lat Ber­lin. Spel­ti­den då var kraf­tigt re­du­ce­rad jäm­fört med den nya ver­sio­nens fy­ra tim­mar.

Hugenotterna var en av 1800-ta­lets mest fram­gångs­ri­ka ope­ror och fram­för­des in­te mind­re än 1 000 gång­er i Pa­ris från ur­pre­miä­ren 1836 fram till 1903. Den är ock­så en ope­ra­hi­sto­risk mil­stol­pe som la­de grun­den för fransk grand opé­ra och kom som så­dan även att tjä­na som in­spi­ra­tions­käl­la för Wag­ners te­o­ri­er om all­konst­ver­ket.

Hand­ling­en ut­spe­lar sig mot bak­grund av mass­mor­den på de frans­ka pro­te­stan­ter­na i Pa­ris 1572, den så kal­la­de Bar­tolo­me­i­nat­ten. För­sök har gjorts att stu­va om dra­ma­tur­gin för att mild­ra den på sin tid rätt kon­tro­ver­si­el­la hand­ling­en och mer rik­ta fo­kus på det Ro­meo och Ju­lia-lik­nan­de kär­lekspar som står i cent­rum. Det har tid­vis ock­så fun­nits en ka­tolskt be­ting­ad aver­sion mot Hugenotterna, som ibland fel­ak­tigt har be­teck­nats som en ”pro­te­stan­tisk apo­te­os”. In­te ba­ra på grund av ope­rans äm­nesval ut­an ock­så där­för att Mey­er­be­er i ope­ran gjor­de bruk av Lut­her­ko­ra­len Vår Gud är oss en väl­dig borg, nå­got som re­ta­de gall­fe­ber på Robert Schu­mann i en be­römd re­cen­sion.

Den kri­ti­ken, lik­som se­na­re Wag­ners aver­sion mot Mey­er­be­er, tedde sig till en bör­jan rätt mar­gi­nell, men väx­te un­der 1800-ta­lets lopp till sig och blev med ti­den för­härs­kan­de at­ti­tyd.

Hugenotterna är en i grun­den djupt pes­si­mis­tisk ope­ra som sät­ter fo­kus på mas­sans de­struk­ti­va po­ten­ti­al. I det av­se­en­det är den unik och det ver­kar som den­na länge för­bi­sed­da mo­der­ni­tet nu tycks väc­ka allt­mer in­tres­se.

Sce­no­gra­fin i Ber­lin är en stil­bland­ning med ton­vikt på 1800-tal. I smär­re sur­re­a­lis­tis­ka in­slag av lek­saks­land blir jät­te­li­ka vi­ta spring­a­re bä­ra­re av hand­ling­ens pro­mi­nen­ser.

Som en röd sce­no­gra­fisk tråd ope­ran ige­nom går ett trä­tak som för tan­kar­na till fri­kyr­koka­pell. En­ligt pro­gram­häf­tet är det li­te oför­mo­dat en mo­dell av sce­no­gra­fen Gi­les Cad­les eget atel­jé­tak. Un­der in­led­ning­ens ko­ral­ton­gång­ar his­sas en jät­te­lik kyrk­kloc­ka upp un­der noc­ken.

Ka­to­li­ker­na är burg­na 1800-tals­pa­ri­sa­re i cy­lin­der­hat­tar och or­dens­band som od­lar sin man­li­ga sam­va­ro i herr­klub­bar­nas kot­te­ri­er – och Chip­pen­da­le­sof­for, där även en el­ler an­nan sex­u­ell tjänst på nu­me­ra rätt trött­samt manér står till buds. Det är li­te av

Of­fen­bach och and­ra kej­sar­dö­met över det he­la och man er­in­rar sig gär­na Schu­manns aver­sion mot ver­kets ”oan­stän­di­ga ryt­mer” när re­gin emel­lanåt över­går i nå­got slags ope­rett­manér och gung­an­de i takt med mu­si­ken.

I and­ra ak­tens bu­do­arscen le­ve­re­rar Frank­ri­kes drott­ning Mar­gu­e­ri­te av Va­lo­is sir­lig ko­lo­ra­tur­sång från en di­van till ac­kom­pan­je­mang av en guld­har­pa. En bar­brös­tad ado­nis i ka­vaj för­flyt­tar hen­ne till ett bad­kar och en tve­ty­dig tvål­be­hand­ling. Sce­nen stäl­ler ma­ka­lö­sa vo­ka­la krav med änd­lö­sa ko­lo­ra­tu­rer och Patri­zia Cio­fi le­ve­re­rar si­na skönk­ling­an­de ti­ra­der med ut­sökt le­ga­to­sång och höga pi­a­nis­si­mo­to­ner – och in­te så li­te iro­nisk di­stans. Plöts­ligt får hon lik­som fnatt och bör­jar sjunga vo­ka­li­ser ur van­sin­nes­sce­nen ur Lu­cia di Lam­mer­mo­or.

Men hon är även gran­dez­zan vars mo­nar­kis­ka för­plik­tel­ser krä­ver stil och emo­tio­nell själv­kon­troll un­der ett be­sök av den sti­li­ge hu­ge­not­tof­fi­ce­ren Ra­oul (Ju­an Di­e­go Fló­rez), för vil­ken hon smi­der kon­fes­sions­ö­ver­skri­dan­de gif­ter­måls­pla­ner för att få slut på stri­dig­he­ter­na i lan­det.

Hu­ge­not­ten Mar­cel, som ge­nom­går en ut­veck­ling från fun­da­men­ta­lis­tisk kuf till nå­got av gam­mal­tes­ta­ment­lig pro­fet, sjungs med im­po­ne­ran­de preg­nans av kro­a­ten An­te Jer­ku­ni­ca. En över­tons­rik bas av den gam­la sko­lan.

Hugenotterna själ­va är spar­tanskt kläd­da med­bor­ga­re av läg­re stånd. En slags lä­sa­re, som i tred­je ak­tens mas­scen med dess mys­tiskt sym­bo­lis­tis­ka åt­bör­der och för­flytt­ning­ar mel­lan bänkra­der­na, får träng­as på kyrk­bän­kar­na till­sam­mans med si­na ve­der­sa­ka­re.

I fjär­de ak­tens sam­man­svärj­nings­scen smör­jer nun­nor och mun­kar in de döds­bring­an­de svär­den med rätt­fär­dig­he­tens ond­ske­ful­la väl­lust. Mass­mord med kyr­kans väl­sig­nel­se. Det är en stark scen som går utö­ver det rent te­a­tra­la och för tan­kar­na till många lik­nan­de ri­tu­a­ler un­der histo­ri­ens gång.

I slut­sce­nens öde­läg­gel­se med dess kol­lap­sa­de trä­tak och brin­nan­de kors har hu­ge­not­ter­nas tra­gis­ka öde be­seg­lats. För sent upp­täc­ker ka­to­li­ken Saint-bris (De­rek Wel­ton) sin egen till pro­te­stan­tis­men kon­ver­te­ra­de dot­ter och ur för­stö­rel­sen kli­ver en ner­blo­dad drott­ning Mar­gu­e­ri­te fram med ett tyst skrik. Det är ef­fekt­fullt i en upp­sätt­ning som ba­lan­se­rar mel­lan iro­ni och tra­ge­di, en till sy­nes skä­ran­de brygd, men vars in­gre­di­en­ser Mey­er­be­er själv in­te alls stod främ­man­de in­för.

Vo­kalt är det ly­san­de väl­be­satt. Fló­rez' en­tréa­ria med si­na långa à cap­pel­la­pas­sa­ger och vi­o­la d'amo­re-so­lo i det ka­tols­ka fi­en­de­läg­ret vi­sar upp den­ne sång­a­re i all sin te­no­ra­la prakt. Man för­bluf­fas över klang­ens frä­schör och den fria, glans­ful­la höjden.

Kär­leks­du­et­ten i fjär­de ak­ten mel­lan Fló­rez och den rys­ka sopra­nen Ole­sya Go­lov­ne­va, som den sent om­si­der kon­ver­te­ra­de Va­len­ti­ne, är kans­ke ope­rans mest be­röm­da nummer. Här lö­ses den tra­di­tio­nel­la du­ett­for­men upp och pe­kar med si­na bre­da, pas­sio­ne­ra­de ton­gång­ar fram mot bå­de Ver­di och Wag­ner. Go­lov­ne­va har ett ge­di­get röst­ma­te­ri­al med en rak, på höjden helt fri, röst och le­ve­re­rar lik­som ame­ri­kans­kan Ire­ne Ro­berts i byx­rol­len som pa­gen Ur­bain sång­konst av högs­ta klass.

Även Marc Bar­rard som ka­to­li­ken Ne­vers, Va­len­ti­nes till­tänk­te som i en grym scen off­ras av de eg­na på grund av bris­tan­de blod­törs­tig­het, gör bra ifrån sig.

Det he­la, in­be­gri­pet stor­sti­la­de in­sat­ser av Deutsche Opers för­stärk­ta kör i de om­fat­tan­de mas­sce­ner­na, leds myc­ket fint av den unge ita­li­ens­ke di­ri­gen­ten Miche­le Ma­ri­ot­ti, ma­ri­ne­rad i Ros­sini­di­ri­ge­ran­dets äd­la konst som han är.

MEY­ER­BE­ER: HUGENOTTERNA

Pre­miär 13 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 17 no­vem­ber. Di­ri­gent: Miche­le Ma­ri­ot­ti Re­gi: Da­vid Al­den Sce­no­graf: Gi­les Cad­le Ko­stym: Constan­ce Hoff­man Ko­re­o­gra­fi: Mar­cel Le­e­mann Ljus: Adam Sil­ver­man So­lis­ter: Patri­zia Cio­fi, Ole­sya Go­lov­ne­va, Ire­ne Ro­berts, Ju­an Di­e­go Fló­rez, An­te Jer­ku­ni­ca, De­rek Wel­ton, Marc Bar­rard.

Patri­zia Cio­fi som Mar­gu­e­ri­te

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.