Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nyttpaco -

RICCI: CRIS­PI­NO E LA COMARE Co­lai­an­ni, Bon­fa­del­li, Bosco­lo, Pae­sa­no, Oli­vi­e­ri, Spi­na, Mo­naco, Con­te. Cho­rus of Te­atro Petruz­zel­li di Ba­ri, Or­chest­ra In­ter­na­zio­na­le d’ita­lia/big­na­mi­ni Re­gi: Ales­sandro Ta­le­vi Sce­no­gra­fi: Ruth Sutc­lif­fe Dy­na­mic 37675 [1 DVD] Ope­ra­buf­fan tog in­te slut med Do­ni­zet­tis Don Pasqua­le 1843, även om så ibland har på­ståtts. Det kom någ­ra ef­ter­slänt­ra­re i Ros­si­nis och Do­ni­zet­tis ef­ter­följd ock­så. Car­lo Pedrot­tis Tut­ti in ma­sche­ra (1856) var en av dem (finns på dvd från Sa­vo­na 2007). En an­nan var brö­der­na Lui­gi och Fe­de­ri­co Ric­cis Cris­pi­no e la comare, som ha­de pre­miär i Venedig 1850 och som nu finns i en upp­tag­ning från ope­ra­fes­ti­va­len i sy­di­ta­li­ens­ka Mar­ti­na Fran­ca.

Lui­gi Ricci (1805–59) var på sin tid den mest om­su­sa­de av brö­der­na. In­te ba­ra mu­si­ka­liskt med en ope­ra­fram­gång som Chia­ra di Ro­sem­bergh (Mi­la­no 1831, Stock­holm 1849), ut­an ock­så på grund av en skan­da­lös mé­nage à tro­is med två unga sång­ers­kor, tilli­ka äld­re tvil­ling­syst­rar till den på sin tid kän­da sopra­nen Te­re­sa Stolz.

Mind­re ex­cent­risk var Fe­de­ri­co (1809–77), som ha­de eg­na ope­ra­suc­cé­er som La pri­gi­o­ne di Edim­bur­go (Tri­es­te 1838) och Cor­ra­do d’al­ta­mu­ra (Mi­la­no 1841), vil­ka bå­da finns som ut­drag på Ope­ra Rara.

Till­sam­mans sig­ne­ra­de brö­der­na fy­ra ko­mis­ka ope­ror, och den sista av dem, Cris­pi­no e la comare, höll sig kvar på re­per­to­a­ren än­da in på 1900-ta­let, långt ef­ter att de­ras öv­ri­ga ope­ror fal­lit i glöms­ka. Ope­ran spe­la­des in­te ba­ra på eu­ro­pe­is­ka sce­ner ut­an även i Kon­stan­ti­no­pel, Cal­cut­ta, La­ti­na­me­ri­ka och Austra­li­en. På Metro­po­li­tan i New York och i Chi­ca­go 1919 fram­träd­de då­ti­da pri­ma­don­nor som Fri­e­da Hem­pel, Lu­i­sa Tetrazzi­ni och Ame­li­ta Gal­li-cur­ci i ope­rans kvinn­li­ga hu­vud­roll An­net­ta.

På Youtu­be kan man hit­ta ett par se- och hör­vär­da 60-tals­klipp, där Jo­an Sut­her­land tar sig an hen­nes och ope­rans pa­rad­num­mer val­sa­ri­an ”Io non so­no più l´an­net­ta”.

Hand­ling­en, med li­bret­to av Fran­ce­sco Ma­ria Pi­a­ve, som le­ve­re­rat text­un­der­la­gen till många av Ver­dis ope­ror, är för­lagd till 1600-ta­lets Venedig och kan i dag te sig nå­got krys­tad. Ver­ket är ing­en re­gel­rätt buf­fa i den hand­fas­ta re­a­lis­tis­ka tra­di­tion man för­knip­par med gen­ren, ut­an en me­lo­dram­ma fan­tasti­co-gi­oco­so, vil­ket be­ty­der att den har overk­li­ga in­slag.

Scen­bil­den fö­re­stäl­ler ett nu­ti­da torg med ser­ve­ring­ar och fo­to­ja­gan­de tu­ris­ter. I fon­den en spring­brunn och en halv­cir­kel­for­mad trap­pa som le­der upp till en na­ken re­näs­sans­sta­ty. I ett hörn sit­ter den fat­ti­ge och hun­sa­de sko­ma­ka­ren Cris­pi­no och la­men­te­rar sitt obli­da öde, allt­me­dan hust­run An­net­ta för­sö­ker dra in ko­sing ge­nom att kränga kär­leks­be­rät­tel­ser och ford­rings­ä­ga­re prop­sar på be­tal­ning.

Cris­pi­no står i färd med att slänga sig i brun­nen när sce­nen plöts­ligt dränks i blått natt­klubb­s­ljus och en fe, dra­pe­rad i åt­sit­tan­de klän­ning som mik­ro­fon­för­sedd natt­klubbs­sång­ers­ka, in­gri­per. Hon vill gö­ra Cris­pi­no till mi­ra­kel­dok­tor och lyc­kas ock­så med det. En bygg­nads­ar­be­ta­re som tril­lat ner från ett tak och är i färd med att dö åter­får häl­san med hjälp av Cris­pi­nos non­sens­be­svär­jel­ser och fens be­näg­na bi­stånd.

Men Cris­pi­no kan in­te bä­ra fram­gång­ar­na med vär­dig­het, ut­an ham­nar i kon­flikt med hust­run och det blir en schism med fen. Den­na är även Döden (”la comare” ska va­ra en tve­ty­dig be­näm­ning som även in­ne­hål­ler den­na as­so­ci­a­tion) och allt ser ut att gå över­styr ne­re i ett käl­lar­valv in­nan buf­fan kom­mer upp på rätt köl igen och slu­tet gott all­ting gott.

Mu­si­ken är spi­ri­tu­ell, om­väx­lan­de och me­lo­di­ös i Do­ni­zet­tis an­da och tem­pot högt i den­na för­tjänst­ful­la upp­tag­ning av den hand­lings­mäs­sigt spre­ti­ga in­tri­gen. Av de 30 mu­si­knum­ren har Lui­gi Ricci kom­po­ne­rat 21 och Fe­de­ri­co nio.

Rol­len som Cris­pi­no stäl­ler höga krav på sin ut­tol­ka­re, nå­got som den ita­li­ens­ke buf­fa­ba­ry­to­nen Do­me­ni­co Co­lai­an­ni sva­rar upp till med in­ten­siv scen­när­va­ro och vo­kal smi­dig­het. Ste­fa­nia Bon­fa­del­li som hust­run An­net­ta har en so­pran med fint mel­lan­re­gis­ter och lätt skval­pig höjd och är nå­gon gång över­las­tad i de of­ta ko­lo­ra­tur­be­mäng­da en­semb­ler­na.

Som drag­que­en­lik­nan­de fe sjung­er Ro­mi­na Bosco­lo La comare med en märg­full och över­tons­rik alt, som på­min­ner om Bir­git Fin­ni­läs. De öv­ri­ga sång­ar­na i den mu­si­ka­liskt spi­ri­tu­el­la en­semble­o­pe­ran med si­na många rol­ler är all­de­les ut­märk­ta lik­som di­ri­gen­ten Ja­der Big­na­mi­nis hand­lag med brö­der­na Ric­cis luf­ti­ga och små­putt­ri­ga or­kes­ter­fak­tur. Hen­ry Larsson

BRITTEN: THE RAPE OF LUCRE­TIA Rice, Clay­ton, Royal, Rock, Ro­se. London Phil­har­mo­nic Or­chest­ra/hus­sa­in Re­gi: Fio­na Shaw Sce­no­gra­fi: Mi­chael Le­vi­ne Opus Ar­te OA 1219D [1 DVD]

En ha­ke med The Rape of Lucre­tia, den kam­ma­ro­pe­ra som Ben­ja­min Britten skrev 1946 ef­ter den enor­ma suc­cén med Peter Gri­mes, är det kom­men­te­ran­de pa­ret ”Ma­le Cho­rus” och ”Fe­ma­le Cho­rus”. De in­le­der och av­slu­tar ope­ran men strör ock­så in rik­ligt med mo­ra­lis­mer un­der dra­mats gång. Men våld­täk­ten av den är­ba­ra Lucre­tia äger rum un­der Roms forn­tid, me­dan de två kom­men­ta­to­rer­na läg­ger ut tex­ten med ide­li­ga hän­vis­ning­ar till Kristus och krist­na vär­de­ring­ar. Det är skä­ran­de ana­kro­nis­tiskt och dess­utom of­ta be­svä­ran­de pek­pin­ne­mo­ra­lis­tiskt.

I sin Glyn­de­bour­ne­upp­sätt­ning från 2013, som spe­la­des in vid nypre­miä­ren två år se­na­re, har re­gis­sö­ren Fio­na Shaw (mest känd som ge­stal­ta­re av Har­rys mos­ter i al­la Har­ry Pot­ter-fil­mer­na) löst pro­ble­met på det bäs­ta sätt jag hit­tills sett. Kom­men­ta­torspa­ret är två ar­ke­o­lo­ger, kläd­da på 1940-tals­vis. De grä­ver bok­stav­li­gen fram dra­mat och upp­rörs över vad de fin­ner. Fe­ma­le Cho­rus har Bi­beln el­ler om det är bön­bo­ken till hands även vid ut­gräv­ning­en, och bå­da blir för­vir­ra­de och upp­ska­ka­de av det våld och den omo­ral som up­pen­ba­rar sig i den svar­ta jord som om­ger de an­ti­ka fi­gu­rer­na. Re­gis­sö­ren in­te­gre­rar dem i hand­ling­en, och de för­sö­ker läg­ga sig i dra­mat och hind­ra den bru­ta­le Tarqui­ni­us att prö­va vid­den av Lucre­ti­as kysk­het. Det lyc­kas de ju in­te med, och i brist på bätt­re gri­per de ef­ter det krist­na halm­strå som står dem när­mast till buds.

Det är ett kon­cept som fun­ge­rar, och re­gis­sö­ren har verk­li­gen fått med sig Al­lan Clay­ton och sär­skilt Ka­te Royal som age­rar med stort en­ga­ge­mang. Men främst på det an­ti­ka – och vik­ti­gas­te – tids­pla­net är det­ta en starkt be­rö­ran­de upp­sätt­ning, som allt­så ut­spe­las en­dast bland mar­ke­ra­de hus­kon­tu­rer så som det bru­kar se ut på en ar­ke­o­lo­gisk fynd­plats. När­bil­der­na på sång­ar­na är påträng­an­de, vil­ket ba­ra är ett plus, ef­tersom de tol­kar si­na rol­ler med en psy­ko­lo­gisk re­a­lism som ope­ras­ång­a­re säl­lan bru­kar va­ra mäk­ti­ga.

Fram­för allt Christi­ne Rice som Lucre­tia är ma­ka­löst bra. Hon är full­kom­ligt tro­vär­dig i si­na kom­plexa re­ak­tio­ner på det råa över­grepp som får hen­ne att trots ma­ken Col­la­ti­nus öm­sin­ta för­stå­el­se be­gå själv­mord. Lucre­ti­as själv­mord blir än­nu mer upp­rö­ran­de ef­tersom hen­nes dot­ter finns med som stum del­ta­ga­re. Och för­ö­va­ren, Tarqui­ni­us, är ingalun­da fram­ställd ba­ra som en rå bu­se. Dun­can Rock ger en fint dif­fe­ren­ti­e­rad roll­tolk­ning, och man får en stark käns­la av att han egent­li­gen in­te vill lyc­kas med sitt för­sök att smut­sa ner och för­öd­mju­ka den en­da är­ba­ra kvin­nan i Rom. Hans fram­gång blir där­för sam­ti­digt ett miss­lyc­kan­de, och in­nerst in­ne kros­sas även hans il­lu­sio­ner.

He­la en­semb­len över­ty­gar, och Leo Hus­sa­in le­der den lil­la or­kes­tern som spe­lar med oav­bru­ten preg­nans. En bätt­re ver­sion av The Rape of Lucre­tia har jag svårt att fö­re­stäl­la mig. Lennart Bromander

Christi­ne Rice som Lucre­tia och Matt­hew Ro­se som Col­la­ti­nus

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.