Jenu­fa

Tidskriften OPERA - - Jenufa Special -

Vej­zo­vi´c, Bri­sce­in, Re­in­hard, Vermil­li­on, Ja­mes, Miyus. Chor und Singschul’ der Oper Graz, Gra­zer Phil­har­mo­nisches Or­ches­ter/kaf­tan Oehms Clas­sics OC962 [2 CD] Bland Le­oš Janácˇeks ope­ror har Jenu˚fa – urupp­förd i Br­no 1904 – en stark publik sär­ställ­ning. Det är den po­pu­lä­ras­te och mest lätt­till­gäng­li­ga av den mä­hris­ke ton­sät­ta­rens ope­ror och in­går nu­me­ra i den gängse stan­dar­dre­per­to­a­ren. Hand­ling­en byg­ger på en pjäs av Gabri­e­la Preis­sová och skild­rar en tra­gisk histo­ria från den mä­hris­ka lands­byg­den om ett ut­omäk­ten­skap­ligt barn som mör­das för att en ung kvin­na ska räd­das från so­ci­al stig­ma­ti­se­ring och ut­stöt­ning. Bå­de pjä­sen och ope­ran är en våld­sam so­ci­al pro­test mot det re­li­giö­sa och mo­ra­lis­ka hyck­le­ri som gjor­de li­vet till en så­dan pi­na för många i 1800-ta­lets gam­la bon­de­sam­häl­le. Långt se­na­re skul­le Preis­sová fö­ra vi­da­re be­rät­tel­sen i en ro­man, där man får föl­ja hu­vud­per­so­ner­nas vi­da­re öden.

Vi­su­ellt byg­ger Christof Loys och Dirk Bec­kers upp­sätt­ning från Deutsche Oper i Ber­lin 2014 på kon­tras­ter mel­lan sti­li­se­rat vitt och be­skur­na bil­dy­tor med mer kon­ven­tio­nell sce­no­gra­fi. Ge­nom föns­ter och öpp­ning­ar i väg­gen skym­tar na­tu­ren med dess års­tids­väx­ling­ar. Det vi­ta rum­met har drag av sak­ri­stia/fäng­el­se­rum och här­i­från rul­las hand­ling­en ret­ro­spek­tivt upp i Kos­tel­nicˇ­kas (Kloc­kar­fruns) in­re.

En hård­smin­kad Han­na Sch­warz i tur­kos dräkt och mo­rots­fär­gat hår ge­stal­tar far­mor Bu­ry­ja, re­pre­sen­tant för den älds­ta ge­ne­ra­tio­nen, men auk­to­ri­tets­mäs­sigt un­der­ord­nad den mer kraft­ful­la Kos­tel­nicˇ­ka. Sch­warz har vår­dat sin mez­zo fint ge­nom åren och gör en sam­lad tolk­ning av den gam­la bond­gum­man som här allt­så för­lä­nats en mer ur­ban ap­pa­ri­tion.

Den ame­ri­kans­ka mez­zo­so­pra­nen Jen­ni­fer Lar­mo­re, in­ter­na­tio­nellt känd för si­na Hän­del- och Ros­si­ni­tolk­ning­ar, står i cent­rum som den an­svars­ta­gan­de Kos­tel­nicˇ­ka. Hon gör en stark tolk­ning av den av bar­na­mor­det plå­ga­de och for­mar de janácˇeks­ka sång­fra­ser­na och den tjec­kis­ka dik­tio­nen med stor re­spekt och bel­can­to­mäs­sig om­sorg. Ope­ran är li­ka myc­ket ”hen­nes” som Jenu˚fas, och Preis­sovás pjäs he­ter ju ock­så i över­sätt­ning Hen­nes fos­ter­dot­ter, vil­ket även var ope­rans ori­gi­nal­ti­tel.

Halv­brö­der­na Šte­va och Laca är bå­da för­äls­ka­de i Jenu˚fa. De är varand­ras mot­sat­ser och prö­vas på oli­ka sätt i kär­le­ken till hen­ne. Den för­re är en rum­la­re och kvin­no­karl, oför­mögen att ax­la ett fa­mil­jean­svar fast han ”ställt till det för sig”, med bång­sty­rig ung­dom­lig­het ge­stal­tad av den pryd­ligt ko­stym­kläd­de tjec­kis­ke te­no­ren La­dislav El­gr. Rol­len som den färg­lö­sa­re, men ka­rak­tärs­mäs­sigt mer på­lit­li­ge Laca ge­stal­tas sym­pa­tiskt av Will Hart­mann. Halv­klädd med ba­ra hängs­len och un­der­trö­ja över bring­an, blir han den som, trots till­bud med en kniv­skär­ning, får lot­sa Jenu˚fa ut ur det för­tä­ran­de själv­ha­tet och in i fram­ti­dens var­dag­lig­het.

Mi­chae­la Kau­ne gör en käns­lo­stark fram­ställ­ning av en kvin­na i för­vir­ring och kris och sjung­er Jenu˚fas par­ti gri­pan­de vac­kert.

Knap­past nå­gon är yng­re än me­del­ål­ders (med un­dan­tag för Šte­va), någon­ting som tyd­ligt fram­går när ka­me­ran rör sig i när­bild, men det är ju vill­kor man får ac­cep­te­ra om man vill ha mog­na sång­tolk­ning­ar. Och det är det frå­gan om här.

Rent vi­su­ellt till­hör in­te upp­sätt­ning­en mi­na fa­vo­ri­ter. I läng­den stic­ker allt det vi­ta, trots en rätt bro­kig ko­sty­me­ki­pe­ring, i ögo­nen och nå­gon gång kan man kän­na att man vill ru­sa ge­nom gli­pan i väg­gen och ut på de sä­des­gu­la fäl­ten för att an­das sol och luft. Men or­kes­ter­spe­let un­der Do­nald Run­nicles är så su­perbt att det bi­drar till att hål­la den­na im­puls i schack.

Char­les Mac­ker­ras in­spel­ning från 1982 med Eli­sa­beth Sö­der­ström och Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­ker på Dec­ca sätter fort­fa­ran­de konst­när­lig och ljud­mäs­sig stan­dard för Jenu˚fa på ski­va. Det var den förs­ta in­spel­ning­en som byg­ger på den så kal­la­de Br­no­ver­sio­nen 1908 och den förs­ta kom­mer­si­el­la di­to som även ha­de ett par ic­ke-tjec­kis­ka sång­a­re

med i en­semb­len. Den in­ne­hål­ler ock­så Ka­rel Ko­vaˇro­vics al­ter­na­ti­va slut in­för Prag­pre­miä­ren 1916, som in­går i det som nu­me­ra kal­las Prag­ver­sio­nen och som an­vänts dit­tills. Skill­na­der­na mel­lan ver­sio­ner­na är in­te sär­skilt om­fat­tan­de ut­an hand­lar främst om någ­ra en­skil­da av­snitt. I Br­no­ver­sio­nen har man of­ta bi­be­hål­lit Kos­tel­nicˇ­kas mo­no­log i förs­ta ak­ten från Prag­ver­sio­nen, nå­got som ver­kat häm­man­de för det sce­nis­ka hän­del­se­för­lop­pet, men som bi­dra­git till för­stå­el­sen av hen­nes ka­rak­tär. Den sto­ra skill­na­den an­nars är främst slut­sce­nen där Ko­vaˇro­vic i en­lig­het med ti­dens ro­man­tis­ka or­kes­te­ri­de­al ”bätt­rat på” Janácˇeks mu­sik med mo­tiv­upp­rep­ning­ar och en kraft­fullt upp­smin­kad or­kes­ter­sats. Någon­ting som Janácˇek på sin tid var tvung­en att fin­na sig i om han vil­le få ope­ran upp­förd i Prag. Nu­me­ra är allt­så Br­no­ver­sio­nen den gängse, även om Ko­va-ˇro­vicver­sio­nen då och då kan dy­ka upp.

Det ak­tu­el­la till­skot­tet på cd från Oehms Clas­sics, som do­ku­men­te­rar en upp­sätt­ning av Jenu˚fa i Graz i maj 2014, står sig frap­pe­ran­de väl i kon­kur­ren­sen. Sång­a­ren­semb­len är in­ter­na­tio­nell, or­kes­ter­spe­let un­der di­ri­gen­ten Dirk Kaf­tan väl­dif­fe­ren­ti­e­rat och ri­vigt och ljudå­ter­giv­ning­en minst sagt strå­lan­de. Jenu˚fa sjungs av den is­ra­e­lis­ka so­pra­nen Gal Ja­mes. Hon till­hör en­semb­len i Graz och på­min­ner med sin ly­riskt var­ma so­pran ibland om Eli­sa­beth Sö­der­ström.

Te­no­ren Tay­lan Re­in­hard är som Šte­va vo­kalt aning­en yvig, sjung­er dock med kraft­full preg­nans, me­dan tjec­ken Aleš Bri­sce­in som Laca bi­drar med tjec­kiskt idi­om och en vac­ker, mer ly­riskt välar­ti­ku­le­rad te­nor.

Som Kos­tel­nicˇ­ka gör den tys­ka mez­zon Iris Vermil­li­on en starkt te­a­tra­lisk fram­ställ­ning. Sva­jar nå­got men in­te mer än vad många and­ra gör i hen­nes ålder (50+) i det­ta svår­be­mäst­ra­de par­ti.

Det­ta är en in­spel­ning som mer än väl häv­dar sig på cd. Text­häf­tet in­ne­hål­ler vack­ra färg­bil­der från upp­sätt­ning­en i Graz och li­bret­to på tjec­kis­ka och tys­ka. Hen­ry Lars­son

In­spel­ning­ar­na av Jenu˚fa är rätt tal­ri­ka och det kan va­ra svårt att ori­en­te­ra sig i ut­bu­det. På det tjec­kis­ka skiv­mär­ket Suprap­hon finns ett par äld­re stu­di­oupp­tag­ning­ar. Den ena med Na­tio­nal­te­a­terns en­semb­le un­der di­ri­gen­ten Ja­roslav Vo­gel från 1953 och med Šteˇpán­ka Jelín­ková som Jenu˚fa, Mar­ta Krá­sová som Kos­tel­nicˇ­ka och den le­gen­da­ris­ke Be­no Blachut som Laca. Den and­ra är från Br­no-ope­ran 1977 un­der Fran­tišek Jí­lek med Gabri­e­la Benˇacˇková och Na­deˇž­da Kniplová.

Vid si­dan av ett an­tal li­ve­in­spel­ning­ar på tys­ka (t.ex. med An­ny Schlemm i Frankfurt 1961 och Hil­de­gard Hil­le­brecht i Mün­chen 1968 som Jenu˚fa) kan ock­så näm­nas ett par med Benˇacˇková (New York 1988 och 1992). De är bå­da att hän­fö­ra till Prag­ver­sio­nen trots att Br­no­ver­sio­nen då var i bruk. Den för­ra, på mär­ket BIS, är en at­mo­sfär­rik upp­tag­ning från Car­ne­gie Hall med Le­o­nie Ry­sanek som Kos­tel­nicˇ­ka. Den se­na­re en ano­nym pi­ratupp­tag­ning från Metro­po­li­tan med Ben Hepp­ner och Ry­sanek un­der di­ri­gen­ten Ja­mes Con­lons led­ning. Det finns ock­så en upp­tag­ning med Eli­sa­beth Sö­der­ström från San Fran­ci­sco 1980 på mär­ket Gala, en li­ve­in­spel­ning där ljud­kva­li­tén läm­nar en del öv­rigt att öns­ka.

Ber­nard Hai­tinks Jenu˚fa på mär­ket Era­to är en li­ve­upp­tag­ning från Co­vent Gar­den 2001. Da­mer­nas in­sat­ser må va­ra sång­mäs­sigt ojäm­na, men Ka­ri­ta Mat­ti­la är en ljuv­lig Jenu˚fa. Ljud­mäs­sigt och konst­när­ligt oklan­der­lig är Char­les Mac­ker­ras eng­elsk­språ­ki­ga version från Welsh Na­tio­nal Opera på Chan­dos från 2003 med Ja­nice Wat­son som Jenu˚fa och Ro­salind Plowright som Kos­tel­nicˇ­ka.

Bred­vid Mac­ker­ras Dec­ca­in­spel­ning är den bäs­ta på mark­na­den ut­an tve­kan en Emi-in­spel­ning (i sam­ar­be­te med Suprap­hon) med so­lis­ter från Na­tio­nal­te­a­tern i Prag 1969 med di­ri­gen­ten Bo­hu­mil Gre­gor och Li­buše Do­manínská. Do­manínská har en mer flic­k­ak­tig so­pran än den vo­kalt bre­da­re Benˇacˇková. Bå­da är dock yp­per­li­ga Jenu˚fa­tol­ka­re. Men det som lyf­ter in­spel­ning­en, för­u­tom det välsli­pa­de or­kes­ter­spe­let un­der Bo­hu­mil Gre­gor (som ock­så var verk­sam på Stock­holmso­pe­ran 1966–69), är Na­deˇž­da Kniplovás ojäm­för­ba­ra por­trätt av Kos­tel­nicˇ­ka. Här över­träf­far sång­ers­kan till och med sig själv på den se­na­re Suprap­hon­in­spel­ning­en från 1977. Hen­nes im­po­san­ta fram­to­ning och sång­tek­nik med dess kraft­ful­la bröst­tons­mar­ke­ran­de långt upp i re­gist­ret och smatt­ran­de vas­sa fra­se­ring är unik.

Al­la in­spel­ning­ar fö­re 1982 är att hän­fö­ra till Prag­ver­sio­nen, me­dan de fles­ta ef­ter (in­te al­la) föl­jer Mac­ker­ras och John Tyr­rells edi­te­ra­de Br­no­ver­sion.

Det ver­kar fin­nas fy­ra dvd-upp­tag­ning­ar av Jen˚ufa på mark­na­den för när­va­ran­de ut­ö­ver den här in­till re­cen­se­ra­de från Deutsche Oper i Ber­lin. Jag minns en myc­ket sym­pa­tisk fö­re­ställ­ning från Glyn­de­bour­ne 1989 med Ro­ber­ta Alex­an­der, An­ja Sil­ja och den fi­ne brit­tis­ke Janácˇek­sång­a­ren Philip Lan­gridge som Laca.

Det finns ock­så en med Ni­na Stem­me och Eva Mar­ton från Te­atro del Li­ceu i Bar­ce­lo­na 2005. Där sjung­er den svens­ke te­no­ren Pär Lind­skog Šte­va (OPERA 5/05).

Från Te­atro Re­al i Madrid 2009 kom­mer Aman­da Roocroofts Jenu˚fa med en ex­pres­sivt sliten De­bo­rah Polaski som Kos­tel­nicˇ­ka.

Häv­dar sig mer än väl i den in­ter­na­tio­nel­la kon­kur­ren­sen gör Mal­möo­pe­rans upp­sätt­ning från 2011 med Eri­ka Sun­ne­gårdh (Jenu˚fa), Git­ta-ma­ria Sjö­berg (Kos­tel­nicˇ­ka) och Ingrid To­bi­as­son (far­mor Bu­ry­ja) (OPERA 1/13). Hen­ry Lars­son

JANÁCˇEK: JENU˚FA Kau­ne, Lar­mo­re, Hart­mann, El­gr, Sch­warz, Welschen­bach. Or­chest­ra and Cho­rus of the Deutsche Oper Ber­lin/run­nicles Re­gi: Christof Loy Sce­no­gra­fi: Dirk Bec­ker Art­haus Mu­sik 109 069 [1 DVD]

Scen ur Jenu˚fa, Deutsche Oper, Ber­lin

Ma­lin By­ström och Andrea Caré

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.