DÖDEN SÄ­GER NEJ

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - MAL­MÖ OPERA, VERK­STAN • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: KATJA TAUBERMAN Spe­las t.o.m. 28 april 2017. www.mal­moo­pe­ra.se

Ing­et verk i ope­rans histo­ria har till­kom­mit un­der så mar­dröms­ak­ti­ga om­stän­dig­he­ter som Vik­tor Ull­manns Kej­sa­ren av At­lan­tis. Kon­cent­ra­tions­läg­ret The­re­si­enstadt an­vän­des som be­kant av na­zis­ter­na som ett slags pro­pa­gan­da­fa­sad för att vi­sa om­värl­den hur väl man be­hand­la­de ju­dar­na. Bakom fa­sa­den fanns svält, sjuk­do­mar och en näs­tan sä­ker vi­da­re­trans­port till Auschwitz. Vik­tor Ull­mann fick här ett slags pa­ra­dox­al ar­bets­ro, och i The­re­si­enstadt skrev han ock­så myc­ket an­nat än den­na opera. Tex­ten för­fat­ta­des av den unge konst­nä­ren Pe­ter Ki­en och är en myc­ket tyd­lig al­le­go­ri. En van­sin­nig kej­sa­re pro­kla­me­rar to­talt krig, vil­ket får Döden att strej­ka och krä­va Kej­sa­ren som of­fer för att åter­in­trä­da i sin livsnöd­vän­di­ga verk­sam­het.

Ope­ran ha­de nått än­da till ge­ne­ral­re­pe­ti­tion in­nan SS upp­täck­te vad den hand­la­de om och stop­pa­de fram­fö­ran­det. Ull­mann, Ki­en och al­la med­ver­kan­de sän­des till Auschwitz. Den en­de över­le­van­de blev den unge ba­ry­to­nen Ka­rel Ber­man som skul­le ge­stal­ta Döden.

Mal­möo­pe­rans kam­marscen Verk­stan spe­lar i vår den­na, även bort­sett från om­stän­dig­he­ter­na kring till­koms­ten, star­ka knappt tims­långa opera, och man har valt att by­ta ti­tel till Döden sä­ger nej. Re­gis­sö­ren Ma­ria Sun­dqvist har an­knu­tit till da­da­rö­rel­sens ab­sur­dis­tis­ka es­te­tik, vil­ket har sin re­le­vans. En av fi­gu­rer­na på sce­nen är till ex­em­pel en Har­le­kin och Ull­manns mu­sik är klart in­spi­re­rad av mel­lan­k­rigs­ti­dens jazz- och ka­ba­ret­mu­sik, sam­ti­digt som den är li­te mo­der­nis­tiskt ny­klas­si­cis­tisk. Leif Pers­sons ko­sty­mer och Ilk­ka Hä­i­ki­ös scen­bild bi­drar till det lek­fullt ab­sur­dis­tis­ka. Dä­re­mot sak­nas kopp­ling­ar till un­der­tex­ten, den­ne kej­sa­re har inga lik­he­ter med Hit­ler.

Så lå­ter det sig ab­so­lut gö­ras, men själv har jag svårt att bort­se från ver­kets ex­tre­ma till­komst­histo­ria och skul­le gär­na ha sett en me­ra upp­skru­vat de­spe­rat tolk­ning, där den blo­di­ga iro­nin kom­mit fram bätt­re. Det sjungs och age­ras an­nars på hygg­lig ni­vå av bland an­nat Andre­as Lan­din som Kej­sa­ren, Nils Gus­tén som Döden, Lin­néa Andre­as­sen som Trum­sla­ga­ren, Te­re­sia Bo­kor som Pojk­flic­kan (Bu­bi­kopf ) och Wiktor Sun­dqvist som Har­le­kin.

Ull­mann skrev sitt par­ti­tur för en en­semb­le av tret­ton mu­si­ker, vil­ket för­mo­dar jag var pre­cis vad man ha­de till­gång till i läg­ret, och här har Jo­nas Fors­sell gjort ett väl­fun­ge­ran­de ar­range­mang för en sex­tett av kla­ver, vi­o­lin, cel­lo, sax­o­fon, trum­pet och slag­verk, vil­ket ac­cen­tu­e­rar det ka­ba­ret­mäs­si­ga.

ULL­MANN: DÖDEN SÄ­GER NEJ

Pre­miär 1 april 2017. Ka­pell­mäs­ta­re: Bo Wan­ne­fors Re­gi: Ma­ria Sun­dqvist Sce­no­gra­fi och ljus: Ilk­ka Hä­i­kiö Ko­re­o­gra­fi: Sa­ra Ek­man So­lis­ter: Nils Gus­tén, Andre­as Lan­din, Lin­néa Andre­as­sen, Te­re­sia Bo­kor, Wiktor Sun­dqvist, Lars Fem­bro.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.