För­klädd Gud

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - FOL­KO­PE­RAN • RECENSENT: MAR­GA­RE­TA SÖRENSON • FO­TO: MAR­KUS GÅRDER

Många är my­ter­na kring en gud som sti­ger ner på jor­den och le­ver bland män­ni­skor­na så som kris­ten­do­mens Je­sus, el­ler den hin­du­is­ka Krish­na som kan an­ta oli­ka skep­na­der när han del­tar i det van­li­ga li­vet på jord­skor­pan. In­om budd­his­men prö­var de tro­en­de själ­va att va­ra tiggar­mun­kar för en tid, sam­ma tan­ke fast, lik­som, bak­läng­es. Den pan­te­is­tis­ka idén har prö­vats på så många sätt in­om kons­ten att vi knappt ser den i – för att ta ett en­da ex­em­pel – lil­la Idas som­mar­vi­sa, där en li­ten flic­ka ”gör” så att som­mar­blom­mor­na blom­mar.

Hjal­mar Gull­bergs För­klädd Gud byg­ger på en be­rät­tel­se i den gre­kis­ka my­to­lo­gin där gu­den Apol­lon dömts till att va­ra män­ni­ska un­der ett år. Gull­berg in­spi­re­ra­des un­der ett be­sök i Gre­kland 1932 och vis­ta­des året där­på i Ber­lin, där han upp­lev­de det na­zis­tis­ka mak­tö­ver­ta­gan­det på plats. Dik­ten ”För­klädd Gud” in­går i sam­ling­en Kärlek i det tju­gon­de sek­let och ton­sat­tes sex år se­na­re av Lars-erik Lars­son. Eu­ro­pas sam­man­brott och and­ra världs­kri­get var då ett fak­tum: ” Ej för de star­ka i värl­den men de sva­ga” ha­de Gull­berg dik­tat in­för den an­nal­kan­de fa­ran, som på kort tid blev verk­lig­het.

Och om gu­dar kan leva mitt ibland oss, vem vet vad som döl­jer sig i vår tids tig­ga­res skep­nad? Papp­mug­gar­na ut­an­för Coop el­ler Ica, de tex­ta­de kar­tong­bi­tar­na, ”din blick är slö”. Att kor­sa För­klädd Gud med den svens­ka verk­lig­he­ten och dess Eu-med­bor­ga­re, till stor del ru­mänska ro­mer, är bå­de en snil­le­blixt och ett etiskt ef­tersin­nan­de, som kan vi­la tryggt i ar­mar­na på Lars-erik Lars­sons nä­ra ro­man­tiskt pam­pi­ga men ock­så späns­ti­ga kom­po­si­tion. Hos Fol­ko­pe­ran har Jo­nas Fors­sell ar­ran­ge­rat mu­si­ken och flä­tat den sam­man med kom­po­si­tio­ner av Le­lo Ni­ka, ac­kor­de­on­so­list i världs­klass, rom född i Ser­bi­en, men se­dan länge bo­satt i Mal­mö.

Or­kes­tern tro­nar mitt på sce­nen som (näs­tan) all­tid hos Fol­ko­pe­ran och om­ges av Fol­ko­pe­rans vo­ka­len­semb­le, sång­a­re från fy­ra kam­mar­kö­rer, en grupp Eu-med­bor­ga­re och re­ci­ta­tö­ren. När jag såg upp­sätt­ning­en var det Lill Lind­fors, al­ter­ne­ran­de med Björn Kjell­man och Astrid As­se­fa, som gav en varm och vän­ligt le­en­de ton åt Gull­bergs dikt. Re­gis­sö­ren Ma­lin Sten­berg har fun­nit en este­tisk nyc­kel i de med­ver­kan­des skor. Di­ri­gen­ten by­ter skor med en ung, romsk kvin­na, kör­med­lem­mar by­ter skor med Eu-med­bor­gar­na – en li­ka mi­ni­ma­lis­tisk som stor­sla­gen gest för att sä­ga: det kun­de li­ka gär­na va­ra jag som fått leva ett liv som ditt.

För­klädd Gud på Fol­ko­pe­ran har en un­der­ru­brik: ”Syn­lig­gör de osyn­li­ga” och Ma­lin Sten­berg står ock­så för en film i fon­den, där kor­ta in­ter­vju­er dy­ker upp med ro­mer i oli­ka åld­rar. Ryn­ki­ga, tand­lö­sa el­ler tår­fyll­da i läng­tan ef­ter bar­nen där­hem­ma skis­sar fil­men med käns­li­ga frag­ment en et­nisk grupp och dess vill­kor.

Om den­na upp­sätt­ning står sta­digt i si­na skor och in­te bok­stav­li­gen går på li­na, som nyss Fol­ko­pe­rans Philip Glass-opera Sa­ty­agra­ha,

så är den his­nan­de på ett an­nat sätt. Team Fors­sell-sten­berg lyc­kas att med vär­digt, vac­kert lugn, osen­ti­men­talt och sak­ligt be­rät­ta med vär­me och em­pa­ti vad som be­hö­ver sä­gas om och om igen: vi är al­la ba­ra män­ni­skor, al­la och en­var li­ka myc­ket vär­da.

Med hjälp av låg­mäld ko­re­o­gra­fi av Ör­jan Andersson väx­er hel­he­ten av krop­par, an­sik­ten, t-trö­jor, skor och jeans sam­man till en al­tar­tav­la. Svensk trygg kör­sjung­an­de me­del­klass blan­das med tröt­ta ax­lar och be­svik­na blic­kar. De för­tryck­tas språk är en kropps­lig iden­ti­tet, även om det här har lyfts upp i ett sce­niskt ar­range­mang. Små kvar­drö­jan­de drag av romsk dans har fått gli­da över till svens­ka me­del­klass­ben – ett lus­tigt knix­an­de från knä­et och ner­åt som känns igen från Bal­kan.

Le­lo Ni­ka Jr trak­te­rar sin fars kom­po­si­tio­ner den kväll jag ser ver­ket; han är i det­ta sto­ra grupp­ar­be­te bå­de en i laget och en strå­lan­de so­list. Hans ac­kor­de­on svir­rar ”för him­melsk att be­gri­pa” och lyc­kas dra iväg ur Lars­sons väl­struk­tu­re­ra­de to­ner som an­den ur sin flas­ka. Fol­ko­pe­rans or­kes­ter och kör ger mu­si­ken en mjukt studsan­de ryt­mik, som lå­ter gu­dar­na dan­sa i vå­ra öron och sin­nen.

Det är en all­var­lig iscen­sätt­ning, och pre­cis när jag bör­jar läng­ta ef­ter att ro­mer­na ska få ta egen plats och sät­ta ett av­tryck i ryt­mik och käns­la, så hän­der det ock­så. I den här­ligt fest­li­ga roms­ka allsång­er­na ”Se­re­ti­na” och ”Su­kar Romn­ji” slår al­la hjär­tan li­te hår­da­re och var­ma­re, publi­kens ock­så. Och där kom­mer det: det su­ve­rä­na viss­lan­det, den trot­sigt väl­lus­ti­ga fri­he­tens sig­nal!

Här är ic­ke ju­de el­ler grek, ic­ke man el­ler kvin­na, ic­ke tal om kul­tu­rell ap­pro­pri­e­ring el­ler ro­man­ti­se­ring. Här be­rät­tas vac­kert, klokt och starkt om en för­tryckt eu­ro­pe­isk mi­no­ri­tet som vi tillå­ter oss att in­te se och in­te låt­sas om. Här är de, de syns och går i sam­ma skor som vi; kanske bland dem finns en gud för­klädd.

Scen ur För­klädd Gud

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.