DE­AD MAN WAL­KING

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - DET KONGE­LI­GE TEATER, KÖ­PEN­HAMN • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MIKLOS SZABO

Ja­ke Heg­gi­es opera De­ad Man Wal­king byg­ger på nun­nan He­len Pre­jeans be­rät­tel­se om si­na mö­ten med en döds­dömd fånge i Lou­i­si­a­nas stats­fäng­el­se. Världs­be­römd blev histo­ri­en ge­nom fil­men med Su­san Sa­ran­don och Se­an Penn. Ock­så Heg­gi­es opera fick stor fram­gång vid ur­pre­miä­ren i San Fran­ci­sco år 2000, då Su­san Gra­ham ge­stal­ta­de sys­ter He­len. Se­na­re har även bland and­ra Joyce Dido­na­to gjort rol­len. De­ad Man Wal­king räk­nas som ett av de främs­ta ver­ken in­om den nya ame­ri­kans­ka ope­ran. Sin skan­di­na­vis­ka pre­miär fick den i Mal­mö hös­ten 2006.

Det tog tio år in­nan nå­gon an­nan skan­di­na­visk scen tog sig an ver­ket, och då blev det grannsce­nen på and­ra si­dan sun­det. Som re­gis­sör val­de man ir­länds­ka Orp­ha Phe­lan som gjort fle­ra star­ka in­sce­ne­ring­ar bå­de i Mal­mö och Kö­pen­hamn. Hon över­ty­gar även nu.

Det är vis­ser­li­gen all­tid vansk­ligt att jäm­fö­ra pro­duk­tio­ner med tio års av­stånd, men ef­ter att ha sett Phe­lans upp­sätt­ning fick jag en ny re­spekt för Heg­gi­es opera. Då i Mal­mö upp­fat­ta­de jag skild­ring­en av nun­nan He­lens kamp för den döds­döm­de mör­da­ren Jo­seph som sen­ti­men­ta­li­se­ran­de och yt­ligt ef­fekt­sö­kan­de. In­te alls så i Orp­ha Phe­lans tä­ta och starkt kon­cen­tre­ra­de upp­sätt­ning, där käns­lo­styr­kan hela tiden känns äk­ta. Ett stäl­le, där ton­fal­let lätt kan bli falskt, är till ex­em­pel den långa mo­no­log som mör­da­rens mor hål­ler för att ur­skul­da sin son in­för off­rens för­äld­rar. Den ge­nom­förs helt mäs­ter­ligt av Su­san­ne Res­mark, och den ex­tremt på­fres­tan­de mar­dröms­si­tu­a­tion al­la på skil­da sätt befinner sig i blir plåg­samt stark.

Så är det ock­så i de cen­tra­la sce­ner­na mel­lan sys­ter He­len och Jo­seph. Re­gis­sö­ren har lyss­nat sig fram till de rät­ta ton­fal­len, har to­tal kon­troll på det stän­digt käns­lo­lad­da­de lä­get och lå­ter det ald­rig fär­gas av käns­lo­sam­het. Dä­ri har hon stöd i di­ri­gen­ten Se­basti­an Lang-les­sing, som sak­ligt och klart läg­ger ut Heg­gi­es ame­ri­kanskt väl­ol­ja­de, väl­for­mu­le­ra­de mu­sik med röt­ter hos bå­de Gers­hwin och Bernste­in, även om Heg­gie sak­nar de­ras ka­pa­ci­tet som me­lo­di­ker.

En styr­ka i De­ad Man Wal­king, som jag in­te hel­ler upp­fat­ta­de i Mal­möupp­sätt­ning­en, är Te­rence Mcnal­lys in­tel­li­gent ut­for­ma­de li­bret­to. I pro­lo­gen vi­sas det vid­ri­ga mor­det på två ton­å­ring­ar på kär­leksmö­te i sko­gen, vil­ket ger kus­lig re­li­ef åt frå­gan om döds­straf­fets be­rät­ti­gan­de. Al­la i publi­ken mås­te om­fat­ta gär­nings­man­nen till det då­det med spon­tan av­sky.

Han fram­ställs dock ald­rig som ett mons­ter. I stäl­let får i scen ef­ter scen al­la gö­ra sin stäm­ma hörd, mör­da­ren själv, hans mor, off­rens för­äld­rar, fäng­el­se­di­rek­tö­ren och främst den allt dju­pa­re en­ga­ge­ra­de

sys­ter He­len. Det­ta sker ut­an mo­ra­lis­ka pek­pin­nar, sce­ner­na fram­ställs ob­jek­tivt. De oli­ka stäm­mor­na till­de­las sam­ma vikt, och publi­ken tving­as att tän­ka till or­dent­ligt. De­ad Man Wal­king kom­mer på så sätt in­te ba­ra att hand­la om det gro­tes­ka med döds­straff ut­an här ställs ock­så frå­gor om vad skuld, för­so­ning och män­ni­sko­vär­de egent­li­gen in­ne­bär. Att lyf­ta fram det­ta på ett so­bert vis krä­ver en re­gis­sör av Orp­ha Phe­lans ka­li­ber.

Det finns ock­så ett par fi­na kon­trast­sce­ner i dys­ter­he­ten, som när sys­ter He­len be­rät­tar om hur hon som barn upp­levt El­vis i Las Ve­gas, och den döds­döm­de över­väl­di­gas av att för förs­ta gång­en fått mö­ta nå­gon som sett The King på rik­tigt.

In­te ba­ra Su­san­ne Res­mark ut­an al­la sång­a­re i bå­de le­dan­de och mind­re rol­ler gör star­ka in­sat­ser. In­te minst Han­ne Fi­scher med rund varm mez­zo som sys­ter He­len och Jo­han Reu­ter, vars be­ty­dan­de sce­nauk­to­ri­tet ger re­li­ef åt den döds­döm­des trots sam­ti­digt som döds­ång­es­ten mal un­der ytan. Cornelia Beskow ger vo­kal bril­jans åt He­lens för­trog­na sys­ter Ro­se.

Scen ur De­ad Man Wal­king

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.