Reims

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - DET KONGE­LI­GE TEATER, KÖ­PEN­HAMN • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: THO­MAS PETRI

Gio­achi­no Ros­si­nis myc­ket ud­da opera Re­san till Reims har si­na dra­ma­tur­gis­ka lik­he­ter med Tin­ti­nal­bu­met Casta­fi­o­res ju­ve­ler. Där byg­ger Her­gé gång på gång upp spän­ning­en via ty­pis­ka dec­ka­roch se­ri­e­k­li­ché­er, men var­je gång får allt en na­tur­lig och ba­nal för­kla­ring. Till slut vi­sar sig att ing­et har hänt. Ros­si­ni gjor­de li­ka­dant i sitt be­ställ­nings­verk in­för Karl X:s krö­ning i Reims 1825. En dis­pa­rat sam­ling krö­nings­gäs­ter från oli­ka län­der blir strand­sat­ta på ett värds­hus och mis­sar krö­ning­en. Ros­si­ni lad­dar upp med al­la tänk­ba­ra oper­ak­li­ché­er och byg­ger upp för­vänt­ning­ar som ald­rig in­fri­as. Mu­si­ken skild­rar en­ga­ge­rat och vir­tu­ost en ic­ke-hand­ling. Här sker ingen­ting men på det mu­si­ka­liskt mest prakt­ful­la vis. Ros­si­ni dri­ver bå­de med sig själv och den hög­för­nä­ma publi­ken vid krö­nings­fest­lig­he­ter­na.

Ef­ter att ha åter­upp­väckts vid Ros­sini­festi­va­len i Pe­sa­ro 1984 har Re­san till Reims fått ett nytt om än be­grän­sat sce­niskt liv. I Sve­ri­ge är den fram­för allt känd ge­nom Da­vid Ra­doks roliga upp­sätt­ning i Gö­te­borg 1997. Den åter­kom fy­ra år se­na­re i Kö­pen­hamn, och jag minns den dans­ka ver­sio­nen som än­nu ro­li­ga­re än den i Gö­te­borg. Nu är det dags igen i Kö­pen­hamn, och även nu har man häm­tat en upp­sätt­ning ut­i­från. Da­mi­a­no Michi­e­let­tos egen­sin­nigt upp­fin­nings­ri­ka va­ri­ant ha­de pre­miär i Ams­ter­dam för två år se­dan och re­a­li­se­ra­des nu av hans hol­länds­ka dra­ma­turg Mei­sje Bar­ba­ra Hum­mel.

Här befinner vi oss i ett mo­dernt konst­gal­le­ri. Värds­hus­vär­din­nan Ma­da­me Cor­te­se är en mon­dän och ar­ro­gant gal­le­riä­ga­re – på al­la vis bril­jant ge­stal­tad av Hen­ri­et­te Bon­de-han­sen. Gäs­ter­na är fi­gu­rer som kli­ver ut ur tav­lor­na och be­blan­dar sig med be­sö­ka­re och per­so­nal. Den själ­ful­la po­e­tis­san Co­rin­na är en konst­stu­dent, iv­rigt av­bildan­de oli­ka mål­ning­ar – hen­nes två ari­or hör till ope­rans sva­ga­re num­mer men sjungs sta­bilt och be­hag­fullt av An­ke Bri­e­gel.

Sam­man­bland­ning­en av ta­vel­ge­stal­ter och publik ger upp­hov till en rad ibland myc­ket – ibland mind­re – roliga sket­cher. Dråp­lig är den scen där en rad kän­da per­so­na­ger ur kons­tens histo­ria kom­mer in på sce­nen för att för­vå­nat be­trak­ta sig själ­va, en ku­bis­tisk Pi­casso­dam, en gro­tesk Bo­te­ro-fi­gur, van Gogh med ban­dage för örat, den lil­la Veláz­quez-in­fan­tin­nan, en Magrit­te-her­re med plom­monstop med fle­ra. Nå­gon ny hand­ling har dä­re­mot Michi­e­let­to in­te lyc­kats åstad­kom­ma, det är sna­rast frå­ga om en ab­sur­dis­tisk re­vy. Upp­sätt­ning­ens sce­nis­ka tour de for­ce är slu­tet när de lös­släpp­ta ta­vel­fi­gu­rer­na till­sam­mans med kör och sta­tis­ter in­om en stor ram grup­pe­rar sig till en stor­sla­gen ta­bleaux vi­vant mi­nu­ti­öst ko­pi­e­rad ef­ter Franço­is Gé­rards pa­rad­mål­ning från Karl X:s krö­ning.

Det är mu­si­ken, fram­för allt den vir­tu­o­sa sång­en, som gi­vit Re­san till Reims nytt liv. Ver­ket krä­ver åt­minsto­ne fjor­ton full­fjäd­ra­de so­lis­ter, och al­la till­sam­mans fram­för de ope­rans sär­klas­sigt mest spek­ta­ku­lä­ra num­mer, av Ros­si­ni kal­lat ”Gran pez­zo con­cer­ta­to a 14 vo­ci”, en här­lig en­sem­ble­scen som kan dri­vas upp till än­nu stör­re bril­jans än här. Den art av tyngd­lös tek­nisk su­ve­rä­ni­tet som Ros­si­ni krä­ver upp­nåd­des egent­li­gen, för­u­tom av Hen­ri­et­te Bon­de-han­sen, ba­ra av Re­beca Ol­ve­ra som gre­vin­nan Fol­le­vil­le och av den er­far­ne Ni­co­la Uli­vi­e­ri som Don Pro­fon­do – ho­nom såg jag i sam­ma roll i Pe­sa­ro re­dan 1999. Men det sjöngs än­då ut­märkt ock­så på and­ra håll, t.ex. av Eli­sa­beth Jans­son som den pols­ka gre­vin­nan Me­li­bea och av den ut­präg­la­de Ros­si­ni­te­no­ren Le­vy Sek­ga­pa­ne som gre­ve Li­benskof.

Det Konge­li­ge Ka­pel är in­te så Ros­si­niru­ti­ne­rat, vil­ket hör­des, och den för­träff­li­ge Tho­mas Søn­der­gård kan ar­be­ta vi­da­re på fin­slip­ning­en en del.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.