Lu­lu

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - HAM­BUR­GISCHE STAATSO­PER • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MO­NI­KA RIT­TERS­HAUS

Al­ban Berg hann ald­rig full­bor­da sin and­ra opera Lu­lu. Två ak­ter blev fär­di­ga, men av den tred­je och sista ak­ten är ba­ra in­led­ning­en in­stru­men­te­rad, res­ten finns en­dast i par­ti­cell. Fri­edrich Cer­has full­bor­dan­de av tred­je ak­ten har dock all­mänt ac­cep­te­rats som rim­lig och är den som se­dan 1979 i all­män­het spe­lats. Men al­la är in­te nöj­da med Cer­ha. I Christoph Mart­ha­lers och Kent Na­ganos version i Ham­burg ha­de man valt en an­nan väg. Tred­je ak­ten fram­för­des ock­så här, dock in­te en­ligt Cer­ha ut­an en­bart i Al­ban Bergs par­ti­cell­ver­sion på pi­a­no och vi­o­lin. Par­ti­cel­len är näm­li­gen, för­u­tom de in­le­dan­de fär­di­g­in­stru­men­te­ra­de tak­ter­na, no­te­rad som ett kla­verut­drag och ock­så med ex­pli­cit mar­ke­ring av en so­lo­vi­o­lin- och en so­lo­pi­a­no­stäm­ma. Dess­utom finns an­gi­vet po­si­tiv­mu­sik i bör­jan av sista sce­nen.

Det är allt­så Al­ban Bergs ”to­ner i sig” som styr sista ak­ten i den­na Lu­lu-version, och re­sul­ta­tet blir jäm­fört med Cer­has för­slag gans­ka an­norlun­da. Sär­skilt Pa­ris­sce­nen blir öds­lig, av­ska­lad, och spon­tant kän­ner jag just in­te igen mig. Men på slu­tet har man gjort ett myc­ket över­ras­kan­de tillägg. Själv ha­de jag und­vi­kit att lä­sa om upp­sätt­ning­en i för­väg och ana­de in­te vad som kom­ma skul­le.

Se­dan Lu­lu mör­dats av Jack upp­skä­ra­ren och han kon­sta­te­rat att ”das war ein Stück Ar­beit”, trä­der här en en­sam vi­o­li­nist fram på sce­nen, och jag ha­jar för­bluf­fat till när hon in­to­ne­rar de upp­åt­sti­gan­de kvin­ter som in­le­der Al­ban Bergs vi­o­lin­kon­sert. Se­dan föl­jer kon­ser­ten som en rent in­stru­men­tal final på ope­ran, en­dast myc­ket dis­kret sce­niskt ac­kom­pan­je­rad av fy­ra fi­gu­ran­ter plus Lu­lu själv i bak­grun­den. Vad vi får hö­ra är allt­så det som Berg skrev i stäl­let för att full­bor­da Lu­lu. Det var ju ef­ter att ha choc­kats av den blott ar­ton­å­ri­ga Ma­non Gro­pi­us död som Berg la­de ar­be­tet med in­stru­men­ta­tio­nen av Lu­lus tred­je akt åt si­dan för att i stäl­let skri­va den­na vi­o­lin­kon­sert ”till min­net av en äng­el”. Se­dan av­led han själv av blod­för­gift­ning in­nan han hann åter­upp­ta ar­be­tet med ope­ran.

Det ty­der på stort för­tro­en­de för publi­kens re­cep­tions­po­ten­ti­al att mel­lan halv el­va och el­va på kväl­len ef­ter tre och en halv tim­me opera ock­så läg­ga till vi­o­lin­kon­ser­ten som ett slags epi­taf över Lu­lu. Själv har jag dock ald­rig drab­bats så till den grad av den­na gri­pan­de konsert, myc­ket starkt ge­stal­tad av en av Tysklands främs­ta vi­o­li­nis­ter, Ve­ro­ni­ka Eber­le, fram­lyft av ett ge­nom­lyst och pre­cist mu­si­ce­ran­de un­der Kent Na­ganos led­ning. Men pas­sar verk­li­gen vi­o­lin­kon­ser­ten som slut­punkt till dra­mat om den in­te di­rekt äng­la­li­ka Lu­lu? Det kan man ha åsik­ter om, men mu­si­ken i sig lik­som fram­fö­ran­det ha­de så­dan över­ty­gel­se­k­raft att jag för min del ba­ra ka­pi­tu­le­ra­de.

Upp­sätt­ning­en do­mi­ne­ra­des än­då to­talt av Lu­lu själv, ge­stal­tad av fe­no­me­net Bar­ba­ra Han­ni­gan. Hon har de se­nas­te åren väckt upp­se­en­de i hela musikvärlden, in­te ba­ra för sin ex­cep­tio­nel­la röst ut­an ock­så för sin för­må­ga att sjunga svå­ra vo­ka­la par­ti­er och di­ri­ge­ra en sym­fo­nior­kes­ter sam­ti­digt. Lik­som för hen­nes sats­ning in­te på klas­sis­ka ope­ra­rol­ler ut­an fram­för allt på ny mu­sik. Hon har t.ex. gjort sång­cy­keln Let me tell you, som den dans­ke ton­sät­ta­ren Hans Abra­ham­sen skri­vit för hen­ne, till en världs­suc­cé.

Hen­nes tyngd­lö­sa be­mäst­ran­de av Lu­lus ex­tre­ma par­ti är i sig häp­nads­väc­kan­de. De plöts­li­ga höjd­to­ner­na kom­mer in­te ba­ra med ab­so­lut pre­ci­sion ut­an ock­så med skif­tan­de klang­färg allt ef­ter si­tu­a­tion och käns­la, stål­blankt el­ler sam­mets­mjukt, pas­sio­ne­rat el­ler is­kallt. Bar­ba­ra Han­ni­gans vo­ka­la ut­trycks­spekt­rum är enormt. Men hen­nes to­tal­ge­stalt­ning av rol­len är ba­ra del­vis vo­kal. Han­ni­gans fy­sis­ka ut­spel kun­de ha gjort bå­de ba­lett­dan­sö­ser och elit­gym­nas­ter grö­na av av­und. Re­dan i den förs­ta sce­nen hos må­la­ren gör hon den ena bak­läng­es­kul­ler­byt­tan ef­ter den and­ra ner från ett po­di­um allt me­dan hon obe­svä­rat sjung­er vi­da­re. Så fort­sät­ter det. Hen­nes fy­sis­ka och vo­ka­la smi­dig­het är to­talt in­te­gre­ra­de med varand­ra på ett sätt som jag ald­rig upp­levt el­ler hört ta­las om förr. Det är över­väl­di­gan­de.

Christoph Mart­ha­ler har klokt nog an­pas­sat sig ef­ter den­na na­tur­kraft men ser i öv­rigt dra­mat som ett slags spök­so­nat, där fi­gu­rer­na up­pen­ba­rar sig, rör sig somn­am­bult och för­svin­ner igen i An­na Viebrocks som all­tid strängt upp­bygg­da men li­tet små­stö­ki­ga och brun­grå sce­no­gra­fi. Lu­lu ver­kar gente­mot Dr Schön fun­ge­ra som en vam­pyr sprung­en ur Au­gust Strind­bergs el­ler Ed­vard Munchs fö­re­ställ­nings­värld.

Dr Schön sjun­ker ihop allt­mer un­der hen­nes in­fly­tan­de, och när hon skju­ter ho­nom är han när­mast ba­ra ett ut­su­get vrak. Jochen Sch­mec­ken­be­cher sjung­er dock med kraft och klar­het. Schöns son Al­wa är egen­dom­ligt nog för­sedd med en Har­ry Pot­ter­ak­tig röd­krul­lig pe­ruk och ser ut som en lätt för­vux­en skol­gos­se. Sam­ti­digt för­ser ho­nom Matt­hi­as Klink med en ny­an­se­rad ut­trycks­ri­ke­dom som in­te rik­tigt stäm­mer med den­na barns­li­ga ap­pa­ri­tion. Det finns ock­så and­ra in­slag vars in­ne­bör­der blev för­dol­da för mig, som fy­ra ir­re­le­van­ta fi­gu­ran­ter och en del egen­dom­li­ga fing­er­gym­nas­tis­ka öv­ning­ar.

An­ne So­fie von Ot­ter är som Ge­schwitz ut­spö­kad som en gam­mal brit­tisk suff­ra­gett el­ler fri­kyr­kopre­di­kant. Hon upp­trä­der länge sömn­gångar­ak­tigt, vil­ket ger en stark ef­fekt när hon plöts­ligt, i all­ra sista sce­nen, bry­ter sig ut ur sin dröm­värld och för­tviv­lat be­kän­ner sin kärlek till Lu­lu. von Ot­ter ge­stal­tar som all­tid sin roll med yt­ters­ta vo­ka­la pre­ci­sion. Den dans­ke te­no­ren Pe­ter Lo­dahl gör må­la­ren med vo­kalt schwung, och Ser­gei Lei­fer­kus har preg­nans i stäm­man som Schi­golch, men Mart­ha­ler ver­kar in­te ha nå­gon idé bakom den­na egen­ar­ta­de ge­stalt. Jag har ald­rig sett en Schi­golch så mar­gi­na­li­se­rad förr.

Scen ur Lu­lu

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.