Ala­din

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - STAAT­ST­HEA­TER BRAUNSCHWEIG • RECENSENT: ERIK GRAU­NE • FO­TO: VOLKER BEINHORN

En för svenskt vid­kom­man­de smått sen­sa­tio­nell ope­ra­hän­del­se gick av sta­peln i mars på Staat­st­hea­ter i Braunschweig – pre­miä­ren på Kurt At­ter­bergs opera Ala­din. Ett mind­re tyskt ope­ra­hus åter­upp­täc­ker och sat­sar re­sur­ser på ett kom­plett sce­niskt fram­fö­ran­de av ett svenskt operaverk, spe­lat en­dast i två upp­sätt­ning­ar ti­di­ga­re, se­nast 1941! Dess­utom en opera av en kom­po­si­tör som länge va­rit per­so­na non gra­ta av mu­si­ka­lis­ka så­väl som mo­ra­lis­ka be­ve­kel­se­grun­der. Hur har det­ta gått till?

Sam­ti­digt som At­ter­bergs or­kes­ter­mu­sik un­der se­na­re år fått en en­tu­si­as­tisk re­näs­sans, har hans tvi­vel­ak­ti­ga för­hål­lan­de till Tred­je ri­ket nog­grant kart­lagts och ana­ly­se­rats av fors­ka­re som Pet­ra Gar­ber­ding, Claes Jacob­son och nu se­nast An­ders Carl­berg. Re­dan två de­cen­ni­er fö­re det na­zis­tis­ka mak­tö­ver­ta­gan­det ha­de At­ter­berg haft nä­ra kon­tak­ter med det tys­ka mu­sik­li­vet och han ha­de fle­ra av si­na mest be­ty­dan­de fram­gång­ar där. Det rå­der ing­et tvi­vel om att ton­sät­ta­ren in­te kun­de ta av­stånd från den re­gim, vars fö­re­trä­da­re så ge­ne­röst upp­munt­ra­de hans ska­pan­de. Tvärtom, hans hö­ga po­si­tio­ner i bå­de tys­ka och svens­ka mu­si­k­or­ga­ni­sa­tio­ner gjor­de att han en­tu­si­as­tiskt, mer el­ler mind­re med­ve­tet, ver­ka­de för den na­zis­tis­ka mu­sik­po­li­ti­ken.

Ge­men­samt för At­ter­berg och na­zis­mens mu­si­ki­de­o­lo­gi var ha­tet mot mo­der­nis­men. At­ter­bergs na­tio­nellt folk­mu­si­ka­liskt för­ank­ra­de sen­ro­man­tik, för­höjd och för­äd­lad av den tys­ka sym­fo­ni­tra­di­tio­nen, gjor­de ho­nom till den per­fek­ta mu­sikla­ke­jen. I Tyskland var han sedd som Nor­dens Ri­chard Strauss. Det kan man sä­kert ha de­la­de me­ning­ar om, men lik­he­ter finns i ett en­vist fast­hål­lan­de av en för­gång­en mu­sik­stil och oför­måga el­ler ovil­ja att i sitt ska­pan­de in­för­li­va och be­hand­la sin sam­tid.

Det var ock­så i Tyskland som At­ter­bergs sce­nis­ka verk nåd­de si­na störs­ta fram­gång­ar. Allt­i­från hans förs­ta opera, Här­vard Har­po­le­ka­re (1919), kom­mer hans ope­ror, ef­ter pre­miä­rer på Stock­holmso­pe­ran, att spe­las i fle­ra av de mind­re tys­ka ope­ra­hu­sen. Just i Braunschweig fick hans mest kän­da opera en omjublad pre­miär 1936, Fa­nal el­ler Flam­men­des Land (med ari­an ”I män­ner över lag och rätt”, det en­da som man un­der gång­na halv­sek­let haft möj­lig­het att hö­ra ge­nom Jus­si Björ­lings in­sjung­ning).

Tex­ten, ur­sprung­li­gen skri­ven på tys­ka, av Bru­no Hardt-war­den och Ig­naz Mi­chael Wel­le­min­sky (ma­kar­na At­ter­berg över­sat­te själ­va ope­ran till svens­ka in­för ur­pre­miä­ren i Stock­holm) byg­ger på sa­gan om Aladdins un­der­ba­ra lam­pa i Tu­sen och en natt. Ala­din får se den skö­na prin­ses­san Lai­la, dot­ter till Nazz­re­din, sul­ta­nen i Sa­markand och fång­as av hen­nes skön­het. Med hjälp av den un­der­ba­ra lam­pan som han fått till­gång till ge­nom en blind tig­ga­re, som han för­bar­mat sig över, kom­mer Ala­din att slut­li­gen få den skö­na Lai­la, trots hårt mot­stånd från ri­va­len stor­mo­gu­len Mu­luk.

Vid ur­pre­miä­ren på Stock­holmso­pe­ran 1941 fram­stod ver­ket som otidsen­ligt och in­ak­tu­ellt, in­te ba­ra ge­nom sin världs­från­vän­da sa­go­mil­jö ut­an fram­förallt för att den i sin sen­ro­man­tis­ka stil an­sågs pas­sé och där­för in­te stod högt i kurs bland de ton­gi­van­de i det svens­ka mu­sik­li­vet.

I Chem­nitz, där Ala­din gavs se­na­re sam­ma år, blev den dä­re­mot myc­ket väl mot­ta­gen och skul­le ha kun­nat fort­sät­ta sitt se­ger­tåg – om in­te kri­get och se­dan At­ter­bergs sjun­kan­de sta­tus för­pas­sat hans mu­sik till det ospel­ba­ras skräp­kam­ma­re. Så här tyck­te man i Chem­nit­zer Ta­ge­b­latt: ”Med klokt tilläm­pa­de me­del av över­driv­na in­ter­vall, ovan­li­ga ton­följ­der, gräl­la kvart- och kvint­gång­ar, bi­sarrt blan­dad or­kes­ter­klang trol­lar At­ter­berg fram en värld ur Tu­sen och en natt … men At­ter­berg ut­mat­tar sig in­te i det ton­må­le­ris­ka … om och om igen lå­ter han skö­na me­lo­di­er blom­ma upp”.

Det var sym­fo­ni­kern At­ter­berg som gjor­de att led­nings­tea­met i Braunschweig med ope­ra­an­sva­ri­ge Philipp Koch­heim i spet­sen bör­ja­de in­tres­se­ra sig för svens­kens ope­ror och fann den­na som de me­nar bort­glöm­da pär­la. Här har re­gis­sö­ren och sce­no­gra­fen An­drej Wo­ron för­vand­lat den un­der­ba­ra lam­pan till en blåg­lim­ran­de troll­tär­ning. Sce­no­gra­fin ut­görs ock­så av en kub på vridsce­nen, som för­vand­las till sa­gans oli­ka mil­jö­er, stads­vy­er, sul­tan­pa­lats och hemliga un­der­jor­dis­ka grot­tor. Ko­sty­mer­na är en bland­ning av ex­o­tisk ori­en­ta­lism med kopp­ling­ar till nu­ti­den. Här kan man bland den Er­do­gan­lik­nan­de sul­ta­nens gäs­ter se bå­de en Ang­e­la Mer­kel och en Do­nald Trump. Är det rent ut­av den ame­ri­kans­ke pre­si­den­tens ope­ra­de­but?

Det in­ter­na­tio­nel­la sångar­la­get når ge­nom­gå­en­de en hög­re ni­vå än vad som van­ligt­vis rå­der i Tysklands många mind­re ope­ra­hus. Den Par­si­fal­lik­nan­de ti­tel­rol­len ford­rar en hjäl­te­te­nor. Ef­ter en viss ner­vo­si­tet in­led­nings­vis kling­a­de det fritt och po­tent hos syd­ko­re­a­nen Mi­chael Ha. Fran­sys­kan So­len Main­gu­ené var en sa­go­likt för­trol­lan­de Lai­la, den ukrains­ke ba­ry­to­nen Olek­sandr Push­ni­ak gav the bad guy Mu­luk en Scar­pi­a­lik skär­pa. Bäst av allt den tur­kis­ke ba­sen Selçuk Ha­kan Ti­raşoğlu, som gjor­de den blin­de tig­ga­ren med en pon­dus som bor­de gö­ra ho­nom ef­ter­frå­gad i Wag­ner­rol­ler på än mer pre­stige­fyll­da sce­ner. Men det som mest bi­drog till att ge At­ter­bergs opera en så­dan suc­céar­tad åter­fö­del­se var di­ri­gen­ten Jo­nas Al­ber som till­sam­mans med Staatsor­ches­ter Braunschweig lyf­te fram det ym­ni­ga och de­talj­ri­ka par­ti­tu­ret.

Skul­le ett even­tu­ellt fram­fö­ran­de i Sve­ri­ge tas emot li­ka snålt som det i Stock­holm 1941? Det får vi nog ald­rig ve­ta. Med det stränga kva­li­tets­tän­kan­de som präg­lar re­per­toar­po­li­ti­ken på svens­ka ope­ra­sce­ner är väl ett fram­fö­ran­de in­te att tän­ka på. At­ter­bergs tvi­vel­ak­ti­ga mo­ra­lis­ka sta­tus gör det än­nu svå­ra­re. Men det vo­re väl­kom­met om nå­gon av vå­ra hög­kom­pe­ten­ta och vid­syn­ta di­ri­gen­ter, en B Tom­my Andersson el­ler en To­bi­as Ring­borg, vil­le sät­ta tän­der­na i Ala­din-par­ti­tu­ret och bli li­ka be­då­rad som jag.

Jag vän­tar otå­ligt och för­vän­tans­fullt på den kom­man­de cpo­in­spel­ning­en från Braunschweig, för att åter­i­gen få hö­ra At­ter­bergs ohäm­mat väl­lus­ti­ga och ut­flip­pa­de klang- och me­lo­di­or­gie.

AT­TER­BERG: ALA­DIN

Pre­miär 11 mars 2017. Di­ri­gent: Jo­nas Al­ber Re­gi, sce­no­gra­fi, ko­stym: An­drej Wo­ron Ko­re­o­gra­fi: Mar­tin Sti­e­fer­mann So­lis­ter: Mi­chael Ha, Frank Ble­es, So­len Main­gu­ené, Olek­sandr Push­ni­ak, Selçuk Ha­kan Ti­rasog˘lu, Jus­tin Mo­o­re, Pa­trick Rey­ters, Yu­e­dong Gu­an, Ta­deusz No­wa­kowski. Spe­las t.o.m. 14 maj 2017. www.staat­st­hea­ter-braunschweig.de

Scen ur Ala­din

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.