Così­fantut­te

Tidskriften OPERA - - Foreställningar - PA­LAIS GARNIER, PA­RIS • RECENSENT: CLAES WAHLIN • FO­TO: AGAT­HE POUPENEY www.ope­ra­d­e­pa­ris.fr

När An­ne Te­re­sa De Ke­ers­mae­kers dans­kom­pa­ni Ro­sas gäs­ta­de Dan­sens Hus i feb­ru­a­ri med Gol­den Hours (As you li­ke it), blev re­sul­ta­tet rätt stumt. Det­ta be­rod­de in­te ba­ra på att mu­sik sak­na­des, ut­an att kon­tras­ten mot lätt­he­ten i Så som ni be­ha­gar, pjä­sens rör­li­ga och kvic­ka di­a­log, stod i allt­för skarp kon­trast till De Ke­ers­mae­kers för­sök att över­sät­ta or­den till kropp. Sha­kespe­a­res As you li­ke it (Som ni be­ha­gar) be­skrivs of­ta som hans mest Mo­zart­lik­nan­de pjäs. Och kanske är det just mu­sik och röst som krävs för att De Ke­ers­mae­ker ska kom­ma till sin rätt.

I ett helt vitt och tomt rum – pre­miär­publi­ken var in­te för­tjust över sce­no­gra­fin – sätter De Ke­ers­mae­ker Così fan tut­tes hand­ling i spel. Var­je roll är dub­ble­rad, en sång­a­re och en dan­sa­re (från Ro­sas). Dra­ma­ti­ken sker in­te så myc­ket mel­lan rol­ler­na, som mel­lan var­je rolls dub­ble­ring­ar. Kropp mö­ter röst, vad som sjungs ut­trycks ock­så av den fri­kopp­la­de krop­pen.

Helt vitt är nu in­te scen­rum­met. På gol­vet finns ett an­tal geo­met­ris­ka fi­gu­rer, drag­na med streck i oli­ka fär­ger och som på­min­ner om det se­na 1700-ta­lets al­ke­mi och där­med om upp­lys­ning­en. Re­gis­sö­ren ser ope­ran som ba­lan­se­ran­de på grän­sen mel­lan re­vo­lu­tion och död. Till­komstå­ret 1790 är ba­ra ett år ef­ter den frans­ka re­vo­lu­tio­nen och Mo­zart dör 1791. Så när nå­gon lik­nar sin olyc­ka vid döden, då fal­ler hen­nes kropps­roll i gol­vet och vri­der sig i plå­gor. Länge fram­förs ope­ran ba­ra ge­nom att sång­ar­na och dan­sar­na bil­dar en halv­cir­kel vid scen­kan­ten, dan­sa­ren kan bry­ta sig ur och gö­ra sitt so­lo un­der sin sång­ar­kol­le­gas aria.

Var­t­ef­ter vid­gas sce­ne­ri­er­na, och märk­ligt nog så ska­pas ett fo­kus på hand­ling­en som säl­lan sker. In­tri­gen, för­vis­so allt an­nat än kom­pli­ce­rad i sin ele­gan­ta sym­me­tri (än­nu ett skäl till de al­ke­mis­ka mönst­ren på gol­vet), blir här glas­klar. Kanske be­ror det på att vi får just dubb­la ut­tryck, en aria vars ord för­tyd­li­gas av krop­pens re­ak­tion. Kvin­no­rol­ler­na blir star­ka, de har minst li­ka stor auk­to­ri­tet som män­nen, ja, rent av stör­re. I pro­gram­bo­ken – i Pa­ris hand­lar det verk­li­gen om böc­ker – skri­ver re­gis­sö­ren att den kvin­no­syn som Mo­zart och Da Pon­te här pre­sen­te­rar är så ra­di­kal att den in­te skul­le nå till verk­lig­he­ten för­rän på 1960-ta­let.

So­lis­ter­na är väl sam­sjung­na. Michè­le Lo­si­ers Do­ra­bel­la har en mjuk, fin stäm­ma. Ging­er Cos­ta-jack­sons spots­ka De­spi­na är kanske den som stjäl mest upp­märk­sam­het med sin vo­ka­la elas­ti­ci­tet och kon­turskar­pa scen­när­va­ro. Philip­pe Slys Gug­li­el­mo och Fré­déric An­touns Fer­ran­do kom­plet­te­rar varand­ra och har bå­da go­da Mo­zar­trös­ter. Mjukt, dy­na­miskt och ele­gant blir den­na le­ge­ring av mu­sik och rö­rel­se nå­got ena­stå­en­de där Philip­pe Jor­dan står för ly­hör­da in­sat­ser gente­mot sång­ar­na.

MO­ZART: COSÌ FAN TUT­TE

Pre­miär 26 ja­nu­a­ri 2017. Di­ri­gent: Philip­pe Jor­dan Re­gi och ko­re­o­gra­fi: An­ne Te­re­sa De Ke­ers­mae­ker Sce­no­gra­fi och ljus: Jan Versweyv­eld Ko­stym: An D'huys So­lis­ter: Jac­quelyn Wag­ner, Michè­le Lo­si­er, Fré­déric An­toun, Philip­pe Sly, Pau­lo Szot, Ging­er Cos­ta-jack­son. Dan­sa­re: Cynt­hia Lo­e­mij, Sa­mant­ha van Wis­sen, Ju­li­en Mon­ty, Mi­chaël Po­me­ro, Boštjan An­ton­cˇicˇ, Ma­rie Gou­dot.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.