Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nytt pä Cd - Lennart Bro­man­der

DOL­CE VI­TA Jo­nas Kauf­mann, te­nor Or­chest­ra del Te­atro Mas­si­mo di Pa­ler­mo/ Fisch So­ny Clas­si­cal 88875183642 [1 CD] Distr: So­ny

VERISMO An­na Netre­b­ko, so­pran Or­chest­ra dell´ac­ca­de­mia Nzio­na­le di San­ta Ce­ci­lia/pap­pa­no DG 479 5015 8 [1 CD] Distr: Uni­ver­sal

REVIVE El¯ına Ga­ran­cˇa, mez­zo­so­pran Or­quest­ra de la Comu­ni­tat Va­len­ci­a­na/ Ro­ber­to Ab­bado DG 479 5937 3 [1 CD] Distr: Uni­ver­sal Jo­nas Kauf­mann, An­na Netre­b­ko och El¯ına Ga­ran­cˇa står på top­pen av si­na kar­riä­rer och är för­mod­li­gen de mest ef­ter­trak­ta­de sång­ar­na just nu. Netre­b­ko och Ga­ran­cˇa sjung­er ope­raa­ri­or, me­dan Jo­nas Kauf­mann ger sig in på ne­a­po­li­tans­ka sång­er.

Kauf­manns ”Dol­ce Vi­ta” in­ne­hål­ler kän­da ne­a­po­li­tans­ka sång­er som ”Ca­ru­so”, ”Par­la più pi­a­no” och ”Pas­sio­ne”. Rent tek­niskt är han su­ve­rän, men tek­nik är ju knap­past det som främst ef­ter­frå­gas i in­ter­pre­ta­tio­nen av den ty­pen av mu­sik. Han må ha bätt­re tek­nik än and­ra te­no­rer, ex­em­pel­vis Ju­an Di­e­go Fló­rez el­ler Jo­seph Cal­le­ja, men sett till de ”ne­a­po­li­tans­ka sång­i­de­a­len” lig­ger Kauf­mann långt ef­ter. Han sjung­er med kraft och pas­sion och har även fi­na pi­a­nis­si­mon, men det känns än­då rätt tungt och fly­ter in­te så lätt på. Hans ba­ry­to­na­la timb­re läm­par sig ut­märkt för den ita­li­ens­ka ope­ra­re­per­to­a­ren, sär­skilt ve­ris­mens hjäl­tar och Ver­dis dra­ma­tis­ka te­nor­rol­ler, men för ne­a­po­li­tans­ka sång­er? Nej! Det är en näs­tan över­rump­lan­de käns­la att lyss­na på An­na Netre­b­kos förs­ta al­bum på Deutsche Gram­mop­hon ”Opera Ari­as” från 2003 och det se­nas­te ”Verismo”. Det först­nämn­da al­bu­met vi­sa­de en fin ly­risk so­pran med hög sen­su­a­li­tet och mjuk­het i rös­ten som än­då var ka­pa­bel till en bre­da­re klang med stör­re in­ten­si­tet, allt blan­dat med en mag­ni­fik ko­lo­ra­tur. Tret­ton år se­na­re – i ett al­bum med ari­or av Puc­ci­ni, Gi­or­da­no, Pon­chi­el­li och Ci­lea – hör vi en helt an­nan sång­ers­ka. Hen­nes lå­ga re­gis­ter sak­nar den for­na glan­sen och ju star­ka­re hon sjung­er, desto mer lå­ter hen­nes vi­bra­to som ett slag mot örat.

Netre­b­ko har lagt all fo­kus de se­nas­te åren på att upp­nå max­vo­lym och dra­ma­tisk kraft med sin röst på be­kost­nad av vad hon ti­di­ga­re kun­de gö­ra. Det märks tyd­li­gast i Puc­ci­nis Tu­ran­dot, där hon sjung­er bå­de Liùs aria ”Sig­no­re, ascol­ta” och Tu­ran­dots en­tréa­ria ”In ques­ta reg­gia”. I ari­or­na ur Ma­non Le­scaut sjung­er hon mot sin man, te­no­ren Yu­suf Ey­va­zov, som ty­värr in­te har ka­pa­ci­te­ten för des Gri­eux' krä­van­de te­nor­par­ti. Ett plus är di­ri­gen­ten An­to­nio Pap­pa­nos ly­san­de tolk­ning av par­ti­tu­ren.

Mez­zo­so­pra­nen El¯ına Ga­ran­cˇa tar sig nu från bel can­to­re­per­to­a­ren – som hon har be­mäst­rat de se­nas­te åren och lett hen­ne till sto­ra fram­gång­ar, in­te minst vid roll­de­bu­ten i Do­ni­zet­tis La Fa­vo­ri­te på Mün­che­no­pe­ran i hös­tas – till en re­per­to­ar som krä­ver en tyng­re röst. Det här al­bu­met är nå­gon form av till­kän­na­gi­van­de, där kon­cep­tet är ”Star­ka kvin­nor i stun­der av svag­het”. Hon sjung­er ari­or ur bå­de kän­da ope­ror som Wert­her, Don Car­los och På Si­ci­li­en, och ur ra­ri­te­ter som Mas­se­nets Héro­dia­de och Saint-saëns Hen­ry VIII.

Det bör­jar med Ma­scag­nis för­småd­da San­tuz­za i På Si­ci­li­en som vrä­ker ur sig all sin olyc­ka och slu­tar med An­ne Bo­leyn som sik­tar på tro­nen i Hen­ry VIII. Ga­ran­cˇas stäm­ma är bred och gla­mo­rös med en klar tyngd. Trots rös­tens hö­ga den­si­tet är den väl­digt ut­trycks­full, oav­sett på vil­ket språk hon sjung­er – ita­li­ens­ka, frans­ka el­ler rys­ka.

Om det vo­re en täv­ling så skul­le jag sä­ga att Ga­ran­cˇa slår bå­de Kauf­mann och Netre­b­ko när det gäl­ler fjol­å­rets stu­di­o­in­spel­ning­ar. Hen­nes al­bum är ge­nom­tänkt in i mins­ta de­talj och den kom­mer med nya in­tres­san­ta in­falls­vinklar, me­dan man kla­rar sig bra ut­an de två and­ra al­bu­men. Ye­hya Ala­zem

Vid fest­spe­len i Salz­burg i som­ras fram­för­des Gi­acomo Puc­ci­nis Ma­non Le­scaut kon­ser­tant. Nor­malt är Ma­non Le­scaut in­te en opera man be­hand­lar på det vi­set vid den störs­ta av ope­ra­fes­ti­va­ler. Kon­ser­tan­ta ope­ra­fram­fö­ran­den bru­kar fram­för allt äg­nas sce­niskt pro­ble­ma­tis­ka verk som än­då är mu­si­ka­liskt in­tres­san­ta. Men nu hand­la­de det in­te om konst­när­li­ga över­vä­gan­den ut­an om ett sätt att loc­ka dit den mest publik­dra­gan­de av al­la ope­ras­ång­ers­kor, An­na Netre­b­ko. I som­mar tar hon stör­re plats, då hon kom­mer att roll­de­bu­te­ra som Ai­da. Jag kan knappt fö­re­stäl­la mig vad en bil­jett kom­mer att kos­ta på svar­ta bör­sen.

Den at­trak­tions­kraf­ten är be­grip­lig. Hon sjung­er Ma­nons par­ti ma­giskt vac­kert och ge­stal­tar rol­len med sed­van­lig vo­kal in­tel­li­gens. Allt kan allt­så tyc­kas väl med den cd-in­spel­ning som gjor­des vid kon­ser­ter­na i som­ras, ett do­ku­ment av en ly­san­de stjär­na i en prakt­roll. Men så är det in­te. Det­ta blir sna­ra­re en de­mon­stra­tion av det pro­ble­ma­tis­ka med in­spel­ning­ar från kon­ser­tan­ta fram­fö­ran­den.

Vid en stu­di­o­in­spel­ning kan man ta om, de­taljsli­pa och nå per­fek­tion me­dan man vid en upp­tag­ning från ett sce­niskt fram­fö­ran­de vis­ser­li­gen mis­sar per­fek­tio­nen, men i stäl­let för­hopp­nings­vis får kom­pen­sa­tion ge­nom en le­van­de dra­ma­tisk nerv. Men vid ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de? Ing­et­de­ra. Det finns sä­kert un­dan­tag, fast i den­na Ma­non Le­scaut-in­spel­ning är det verk­li­gen på­tag­ligt att det kon­ser­tan­ta fram­fö­ran­det med­för bris­ter bå­de i det tek­nis­ka och i det dra­ma­tis­ka. Jag jäm­för­de med Gi­u­sep­pe Si­no­po­lis in­spel­ning från 1984, en av den an­nars of­ta egen­sin­ni­ge maestrons bäs­ta ope­ra­in­spel­ning­ar, och det var näs­tan choc­ke­ran­de hur myc­ket bätt­re ljud­bil­den var på de gam­la lp-ski­vor­na än på den färs­ka cd:n. Där fanns en helt an­nan rymd, preg­nans och de­talj­ri­ke­dom i or­kes­tern. Si­no­po­li viss­te dess­utom att även i stu­di­o­mil­jön kra­ma ut all dra­ma­tik ur par­ti­tu­ret, me­dan Mar­co Armi­li­a­to mest ägnar sig åt att snyggt och pryd­ligt ser­va de sångso­lis­ter som han ha­de bred­vid sig på sce­nen. Vis­ser­li­gen är det högst kva­li­fi­ce­ra­de proffs i ak­tion, och allt görs väl, men re­sul­ta­tet är hopp­löst ljum­met.

An­na Netre­b­kos många be­und­ra­re ska in­te tve­ka, de får bäs­ta va­lu­ta för peng­ar­na, men hon bor­de ha fått gö­ra sin in­spel­ning un­der bätt­re om­stän­dig­he­ter. Nu har hon dess­utom den nye ma­ken, te­no­ren Yu­sif Ey­va­zov, vid sin si­da, och hans röst är nå­got av en smak­sak. I mi­na öron är den allt­för ga­pig, och han ut­tryc­ker sig mest ge­nom att ösa från en be­prö­vad ar­se­nal av gam­la ita­li­ens­ka te­nork­li­ché­er. Jag fö­re­drar att gå tillbaka till Si­no­po­lis in­spel­ning, lyss­na på Mi­rel­la Fre­ni och Plá­ci­do Do­min­go och bli all­de­les ta­gen av hur gri­pan­de stark Puc­ci­nis ge­nom­brottso­pe­ra kan va­ra. Lennart Bro­man­der La­ci Bol­de­manns bar­no­pe­ra Svart är vitt – sa kej­sa­ren ha­de sin ur­pre­miär på ny­års­da­gen 1965 på Kung­li­ga Ope­ran och är nå­got så pass ovan­ligt som en ge­nom­ar­be­tad helaf­ton­so­pe­ra för barn. Den väck­te ock­så stor upp­märk­sam­het och blev en så be­ty­dan­de suc­cé att man fick ta upp den igen de när­mast föl­jan­de sä­song­er­na. Se­dan 1968 har det dock va­rit tyst om Bol­de­manns opera i Stock­holm. Ver­ket sat­tes ock­så upp på Sto­ra Te­a­tern i Gö­te­borg 1974. Själv av­led Bol­de­mann all­de­les för ti­digt, re­dan 1969 en­dast 48 år gam­mal. Han ha­de då fått en ope­ra­be­ställ­ning på Mio min Mio från Rolf Lie­ber­mann på Ham­bur­go­pe­ran, men den hann han ald­rig ens på­bör­ja.

Nu dy­ker Svart är vitt – sa kej­sa­ren upp på nytt igen som ett to­nan­de do­ku­ment ur det för­flut­na, en in­spel­ning från själ­va ur­pre­miä­ren,

som hit­ta­des gans­ka ny­li­gen och vi­sa­de sig va­ra vid hygg­lig akus­tisk vi­gör.

Och hur har då Bol­de­manns bar­no­pe­ra åld­rats un­der det halv­se­kel den vi­lat? Nja, in­te så väl. Ing­et ont om Bol­de­manns mu­sik, skri­ven för en ut­vid­gad kam­ma­ror­kes­ter med många pig­ga so­lis­tis­ka in­stru­men­ta­la in­slag, lät­till­gäng­lig ut­an att va­ra in­smick­ran­de och ald­rig soc­ker­söt. Men sam­ti­digt sak­nar Svart är vitt – sa kej­sa­ren den me­lo­dis­ka fi­nur­lig­het som gör Bol­de­manns non­sens­sång­er i al­bu­met Spe­få­gel, snugg­la och trask så oe­mot­stånd­ligt charm­ful­la.

Det är dock mest det väl­me­nan­de kon­cep­tet som känns da­te­rat, och dra­ma­tur­gin är allt­för präg­lad av god­tyc­ke. En kej­sa­re, som be­stäm­mer att allt ska tol­kas tvärtom – svart är vitt allt­så – en stre­ets­mart li­ten gos­se, som fix­ar pro­ble­men, en prins som vill ha en prin­ses­sa och ock­så får det till slut. Kej­sa­ren be­stäm­mer sig näm­li­gen för att av­gå, se­dan en stjär­na bör­jat strå­la ner över sce­nen och av­gjort sa­ken – den går näm­li­gen in­te att för­vand­la till sin mot­sats.

Att för­vand­la Svart är vitt – sa kej­sa­ren till en ry­kan­de ak­tu­ell opera om al­ter­na­ti­va fak­ta kan ju tyc­kas loc­kan­de men skul­le nog krä­va allt­för sto­ra ingrepp i ver­ket.

Ton­sät­ta­rens hust­ru Ka­rin Bol­de­mann stod för idén, men den som ut­for­mat li­bret­tot är ing­en mind­re än Lennart Hell­sing, och en bätt­re rim­ma­ka­re är ju svårt att fö­re­stäl­la sig. Ty­värr ver­kar han mer ha häm­mats än in­spi­re­rats av upp­gif­ten. Med tan­ke på den for­mi­dab­la ka­pa­ci­tet Hell­sing äg­de som po­et och rim­ma­re är hans li­bret­to en be­svi­kel­se, det sak­nar det ab­sur­dis­tis­ka lyft som an­nars kän­ne­teck­nar de fles­ta av hans ver­ser. För att ut­lö­sa hans ord­fan­ta­si kräv­des nog att han fått hit­ta på hela histo­ri­en från bör­jan.

Fle­ra med­lem­mar från då­ti­dens en­semb­le på Kung­li­ga Ope­ran med­ver­kar och gör väl ifrån sig. Ål­der­man är Sven Nils­son som kej­sa­ren, och han har vid sin si­da en an­nan li­tet äld­re sång­a­re Conny Sö­der­ström som kej­sa­rens hand­gång­ne man, me­dan övri­ga sång­a­re är be­tyd­ligt yng­re, Gunilla Slät­te­gård som poj­ken, Tord Slät­te­gård som prin­sen och en purung Lai­la Andersson som prin­ses­san – även om in­te det­ta var hen­nes förs­ta sto­ra roll som på­stås i text­häf­tet. Per Åke Andersson di­ri­ge­rar en ut­märkt 27-man­naen­semb­le ur Hov­ka­pel­let.

PUC­CI­NI: MA­NON LE­SCAUT Netre­b­ko, Ey­va­zov, Pinˇa, Chaus­son, Bern­heim. Kon­zert­ve­re­i­ni­gung Wi­e­ner Staatso­pernchor, Mün­che­ner Rund­fun­kor­ches­ter/ Armi­li­a­to DG 479 6828 [2 CD] Distr: Uni­ver­sal

BOL­DE­MANN: SVART ÄR VITT – SA KEJ­SA­REN G. Slät­te­gård, T. Slät­te­gård, S. Nils­son, L. Andersson, C. Sö­der­ström, Vikström. Kung­li­ga Hov­ka­pel­let, Operakö­ren/p Å Andersson Ster­ling CDO 1111/12-2 [2 CD] Distr: Ster­ling Mu­sic Dis­tri­bu­tion

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.