TROLL­FLÖJ­TENS MYSTIK – EN OPERA FÖR AL­KE­MIS­TER, FRI­MU­RA­RE OCH KAB­BA­LIS­TER

Tidskriften OPERA - - Boknytt -

Ed­die Pers­son San­térus för­lag (238 s.) ISBN 978 91 7359 106 5

Ope­ra­histo­ri­en har se­dan fle­ra år ham­nat i skymun­dan av ver­kens gil­tig­het för den sam­ti­da publi­ken. Man är mer in­tres­se­rad av en om­världsa­na­lys vid iscen­sätt­ning­ar, el­ler att bry­ta med spel­kon­ven­tio­nen – i sig in­te säl­lan en kon­ven­tion – och ac­cen­tu­e­ra te­man som upp­tar sam­ti­den. Lik­som med tal­te­a­tern har in­tres­set för vad ett verk en gång ha­de för be­ty­del­se och ver­kan allt­mer bli­vit en frå­ga för den aka­de­mis­ka forsk­ning­en. Emel­lanåt sö­ker ock­så en­tu­si­as­ter ut­an­för aka­de­mi­er­na svar på så­da­na frå­gor.

Ed­die Pers­son är en ope­ra­en­tu­si­ast. Han är me­di­ci­ne dok­tor och har ti­di­ga­re gi­vit ut Opera – död, då­rar och dok­to­rer (2002) och Drab­bad av Ve­nus: Gae­ta­no Do­ni­zet­ti – ett ge­ni i sön­der­fall (2009). Nu har han kom­mit med Troll­flöj­tens mystik – en opera för al­ke­mis­ter, fri­mu­ra­re och kab­ba­lis­ter. Pers­son är själv fri­mu­ra­re, en be­teck­ning som i dag kan kän­nas bå­de för­le­gad och mo­dern. För­le­gad ef­tersom fri­mu­re­ri­ets stor­hets­tid var för drygt 200 år se­dan, mo­dern då allsköns mys­ti­cism un­der be­grep­pet new age de se­nas­te de­cen­ni­er­na har vun­nit mark.

Un­der 1700-ta­let, fram­för allt den se­na­re hal­van, råd­de det hög­kon­junk­tur för hemliga säll­skap. Fri­mu­raror­dern, för att be­grän­sa oss till den sam­man­slut­ning som står i fo­kus för Pers­sons bok, grun­da­des i Lon­don 1717 och spreds se­dan över Eu­ro­pa och till Nor­da­me­ri­ka. Lik­som för säll­skap av lik­nan­de slag fanns det för­vis­so röt­ter tillbaka till me­del­ti­den, men då hand­la­de det mest om prak­tis­ka, yr­kes­re­la­te­ra­de sam­man­slut­ning­ar. 1700ta­lets var mer spe­ku­la­ti­va, med in­slag av al­ke­mi, ast­ro­lo­gi el­ler mys­ti­cism, verk­sam­he­ter som i dag lig­ger ut­an­för ve­ten­ska­pens do­mä­ner, men då of­ta räk­na­des till den. Des­sa säll­skap var li­e­ra­de med upp­lys­ning­ens idéer, man kan sä­ga att de fun­ge­ra­de som ett kom­ple­ment till den nya of­fent­lig­he­ten, de dis­kus­sio­ner som för­des på kaf­fe­hu­sen, i sa­long­er och klub­bar. Det hand­la­de om den fram­väx­an­de bor­ger­lig­he­ten, han­dels­id­ka­re och af­färs­män som på oli­ka sätt vil­le ver­ka för de idéer som skul­le kom­ma att ex­plo­de­ra med den frans­ka re­vo­lu­tio­nen 1789. Idéer­na var far­li­ga, de ho­ta­de den rå­dan­de, ab­so­lu­ta mo­narkins ord­ning. Hem­lig­hål­lan­det var ett sätt att kun­na fort­sät­ta ver­ka för upp­lys­ning­ens idéer. Ef­ter re­vo­lu­tio­nen för­bjöds of­ta des­sa säll­skap, bå­de av mo­nar­ker och Va­ti­ka­nen.

Att Mo­zart, lik­som Troll­flöj­tens li­bret­tist, te­a­ter­man­nen Ema­nu­el Schi­ka­ne­der, var fri­mu­ra­re var allt­så ing­et märk­vär­digt, även om det kun­de va­ra för­e­nat med vis­sa ris­ker. Av allt att dö­ma hys­te Mo­zart ock­så ra­di­ka­la idéer. Han gjor­de ju opera av Beau­mar­chais Fi­garos bröl­lop, en pjäs som Lou­is XIV för­bjöd ef­ter att ha läst den. Nu stod te­a­ter­män­ni­skor in­te högt i den sam­häl­le­li­ga hi­e­rar­kin, in­te ens om man var så hyl­lad som Mo­zart. De be­trak­ta­des som ett slags hant­ver­ka­re, var­ken mer el­ler mind­re. Rim­li­gen gjor­de det risk­ta­gan­det mind­re akut.

Att Troll­flöj­ten, skri­ven kort ef­ter re­vo­lu­tio­nen, har ingre­di­en­ser från fri­mu­re­ri, al­ke­mi, egyp­to­lo­gi och and­ra ”mys­tis­ka” käl­lor är se­dan länge be­kant och säl­lan ifrå­ga­satt. Frå­gan är i stäl­let möj­li­gen vil­ken sta­tus det­ta till­mä­ter ope­ran, allt­så vad syf­tet var. Vil­le Mo­zart och Schi­ka­ne­der av­slö­ja säll­ska­pets ri­ter? El­ler var des­sa så kän­da att han i stäl­let kun­de an­vän­da dem för att blin­ka till publi­ken, väl med­ve­ten om att kun­ska­pen kring fri­mu­rar­na i Wi­en var be­kant för ope­rans publik?

Det finns ju en lång rad käl­lor till Troll­flöj­ten. Je­an Ter­ras­sons (fik­ti­va) Sét­hos, histo­i­re, ou Vie tirée des mo­nu­mens, anec­do­tes de l’an­ci­en­ne Egyp­te, tradui­te d’un ma­nuscrit grec (1731, tysk över­sätt­ning 1732–37 och igen 1777–78; Set­hos, histo­ria, el­ler liv häm­ta­de ur anek­do­ter från det gam­la Egyp­ten, över­satt från ett gre­kiskt ma­nu­skript). Det finns åt­skil­li­ga språk­li­ga lik­he­ter mel­lan Schi­ka­ne­ders li­bret­to och Matt­hi­as Clau­di­us över­sätt­ning till tys­ka. Dess­utom har vi den drygt hund­ra si­dor långa es­sän Über die Mys­te­ri­en der Ägyp­ti­er av Ig­naz von Born (ak­tad geo­log, med­lem av fle­ra aka­de­mi­er, bl. a. Kung­li­ga Ve­ten­skaps­a­ka­de­mi­en), som pub­li­ce­ra­des i fri­murar­tid­skrif­ten Jour­nal für Freymäu­er 1784.

Vi har ock­så en sa­ga av J. A. Lie­be­skind, ”Lu­lu oder die Zau­ber­flö­te”, som in­klu­de­ra­des i en sa­go­sam­ling av Christoph Mar­tin Wi­e­land från det se­na 1780-ta­let med ti­teln Dschin­nistan oder au­ser­le­se­ne Feen- und Geis­ter-mär­chen, te­ils neu er­fun­den, te­ils neu über­setz und um­gear­bei­tet (Dschin­nistan, el­ler val­da älv- och an­de­sa­gor, någ­ra nyskrivna, någ­ra nyö­ver­sat­ta och om­ar­be­ta­de). Be­ty­del­sen av Lie­be­skinds sa­ga om prins Lu­lu har på se­na­re år to­nats ner. Fram­för allt bru­kar i stäl­let sa­gor­na ”Die klu­gen Kna­ben”, ”Adis und Da­hy”, ”Ne­an­gir und se­i­ne Brü­der” och ”Der Ste­in der Wei­sen” näm­nas som möj­li­ga för­la­gor el­ler in­spi­ra­tion till Troll­flöj­ten.

Bland sce­nis­ka fö­re­gång­a­re finns Je­an-philip­pe Ra­meaus Les Fê­tes de l’hy­men et de l’amour, ou Les Di­eux d’egyp­te (1747, med en rad an­ti­ka, egyp­tis­ka ingre­di­en­ser), men främst To­bi­as Philipp Frei­herr von Ge­blers Tha­mos, Kö­nig in Ägyp­ten, som in­ne­hål­ler ett egyp­tiskt tem­pel där kung Set­hos fi­gu­re­rar och en prins Tha­mos har att be­vi­sa sin styr­ka och lo­ja­li­tet. Mo­zart skrev ock­så mu­sik till det­ta styc­ke – fem or­kes­ter­num­mer, fy­ra mel­lan­spel samt ett post­lu­di­um – som upp­för­des i Wi­en kring 1776 och i Salz­burg någ­ra år se­na­re.

Pa­pa­ge­no var hel­ler in­te nå­gon som Mo­zart och Schi­ka­ne­der upp­fann. Re­dan i den me­del­ti­da frans­ka Art­hur-ro­man­sen Le che­va­li­er du Pa­pe­gau anas han. När­ma­re Schi­ka­ne­ders tid hit­tar vi den ita­li­ens­ka ope­ran Te­seo in Cre­ta av Pa­ri­a­ti/con­ti, som ha­de fram­förts i Wi­en 1715, där en viss Pam­pa­lu­go klär ut sig till Pa­pa­gel­lo för att char­ma Ga­lan­ti­na (lil­la kyck­ling). De sjung­er till­sam­mans ”pa-pa-ga” och i vi­o­lin­stäm­man finns sam­ma sti­gan­de 1/32-delsno­ter som i Troll­flöj­tens du­ett. Te­a­tern i Wi­en kan un­der hela sek­let upp­vi­sa en rad få­gel­män och få­gel­fäng­a­re, i ko­me­di­er om Hanswurst el­ler som den pa­ro­di på Di­derots Le Pè­re de fa­mil­le, som i tysk över­sätt­ning av Les­sing fick ti­teln Der Haus­va­ter (Hus­fa­dern) och gyck­la­des med i far­sen Der Haus­hahn (Hustup­pen). Com­me­dia dell'ar­te-fi­gu­ren Truf­fal­di­no upp­träd­de hel­ler in­te säl­lan som en grön­klädd få­gel­fäng­a­re.

Strax in­nan Troll­flöj­tens pre­miär 1791 fanns Paul Wra­nitzkys runt om i Eu­ro­pa länge fram­för­da Obe­ron, Kö­nig der El­fen (1789, text Karl Lud­wig Gie­se­ke) el­ler Der Ste­in der Wei­sen, oder die Zau­berin­sel (De vi­ses sten, el­ler den för­trol­la­de ön) med text av Schi­ka­ne­der och mu­sik av bland and­ra Jo­hann Bap­tist Hen­ne­berg (men ock­så av Mo­zart och sång­ar­na Gerl och Schack), en histo­ria som ut­gick från den Wi­e­land vars sa­gor ock­så låg till grund för Troll­flöj­ten.

Ed­die Pers­son näm­ner många av des­sa käl­lor, men of­tast lit­te­rä­ra, mer säl­lan mu­si­ka­lis­ka. Han är främst upp­ta­gen med bokens un­der­ti­tel "en opera för al­ke­mis­ter, fri­mu­ra­re och kab­ba­lis­ter". Sif­fer­mysti­ken spe­lar en stor roll, han sö­ker och fin­ner en rad nu­me­ro­lo­gis­ka sam­band i ope­ran, i namn, an­ta­let sce­ner el­ler tak­ter. Pro­ble­met med ko­der i all­män­het och nu­me­ro­lo­gi i syn­ner­het är att man kan fin­na vad som helst. Det går att bol­la med siffror till den grad att jag ibland får lust att dö­pa om Mo­zarts Troll­flöj­ten till Pers­sons Boll­flöj­ten. Det­ta be­ty­der in­te att Pers­son har fel i sak, men den lek­full­het han vid nå­got till­fäl­le för­lä­nar Mo­zart, väger in­te upp de många ka­ta­lo­ger­na om mys­tis­ka sam­band.

Pers­son är väl in­läst på det ma­te­ri­al som han in­tres­se­rar sig för. När han ham­nar li­te vid si­dan är det ty­värr en smu­la ska­kigt. Att publi­ken in­te ”tycks för­ar­gat sig” över ”bru­ta­la” ad­ap­ta­tio­ner av Sha­kespe­a­res pjä­ser (lyck­li­ga slut etc.), bor­de in­te för­vå­na nå­gon som skri­ver om den­na tid. Sha­kespe­a­res pjä­ser skrevs om, ut­vid­ga­des och an­pas­sa­des än­da fram till mit­ten av 1800-ta­let. Pla­ton har in­te skri­vit nå­gon di­a­log som he­ter ”Fed­ra”, dä­re­mot ”Faid­ros”. Möj­li­gen är det ett kor­rek­tur­fel, lik­som att bild­tex­ten till (för­mod­li­gen) Ig­naz Un­ter­ber­gers mål­ning av ett lo­ge­rum i Wi­en sä­ger att Mo­zart och Schi­ka­ne­der sit­ter till hö­ger, me­dan de fak­tiskt syns till väns­ter. Ty­värr så ver­kar det som om Pers­son el­ler för­la­get har li­tat till Wi­ki­pe­dia, som ock­så ang­er år­ta­let 1789, vil­ket re­pri­se­ras i bild­tex­ten. Konst­histo­ri­ker fö­re­drar 1784.

Bo­ken kun­de ha dis­po­ne­rats mer pe­da­go­giskt. I stäl­let för att för­sö­ka töm­ma var­je tänk­bar käl­la till var­je tänk­bar de­talj i Troll­flöj­ten, så ha­de en tyd­li­ga­re struk­tur va­rit att föredra. När det dess­utom vim­lar av lö­sa för­bin­del­ser – ”as­so­ci­e­rar till”, ”mås­te nog va­ra”, etc. – så lik­nar det hela den fron­te­spis till det förs­ta tryck­ta li­bret­tot som åter­ges i bo­ken och som Pers­son up­pe­hål­ler sig vid. På bil­den vim­lar det av sym­bo­ler från fri­mu­re­ri, al­ke­mi och egyp­to­lo­gi. Man lär fort­fa­ran­de hit­ta de­tal­jer i gra­vy­ren. Men är in­te den­na fron­te­spis ett kon­centrat av pre­cis det Mo­zart och Schi­ka­ne­der skapar? En lek­full bland­ning av ti­dens mo­de­ve­ten­ska­per, ett ele­gant kon­centrat av vad som sys­sel­sat­te be­ty­dan­de de­lar av ope­ra­publi­ken. Sam­ti­digt sätter Mo­zart och Schi­ka­ne­der punkt för ba­roc­ko­pe­ran – en re­cen­sion ta­la­de om ”une comé­die à machi­ne” – och sång­spe­let med vad vi skul­le kun­na kal­la ett in­tel­lek­tu­ellt lust­spel. Claes Wahlin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.