ni­co­lai ged­da 1925–2017

Tidskriften OPERA - - In Me­mo­ri­am -

† Han föd­des den 11 ju­li 1925 i Stock­holm. Ged­das styv­far Mi­chail Usti­nov var ryss, mo­dern svens­ka, vars flick­namn Ged­da val­de som ar­tist­namn. Un­der sin barn­dom bod­de han fle­ra år i Leip­zig, där styv­fa­dern var rysk-or­to­dox kan­tor. 1934 åter­vän­de fa­mil­jen till Stock­holm, där Ged­da ef­ter stu­dentex­a­men ar­be­ta­de som bank­tjäns­te­man. Sam­ti­digt stu­de­ra­de han sång för Mar­tin Öh­man och ge­nom­gick där­ef­ter Ope­ra­sko­lan.

De­but vå­ren 1952 som Cha­pe­lou i Adams Pos­til­jo­nen från Longju­meau på Stock­holmso­pe­ran. Sam­ma år gjor­de Ged­da den fals­ke Dmitri i Musorgskijs Bo­ris Go­du­nov på Isaay Dobro­wens gram­mo­fon­in­spel­ning, vil­ket blev in­led­ning­en på hans in­ter­na­tio­nel­la kar­riär. Re­dan 1953 sjöng Ged­da Don Otta­vio i Don Gio­van­ni på La Sca­la i Mi­la­no och Hüon i We­bers Obe­ron på Grand Opé­ra i Pa­ris. Vid fest­spe­len i Aix-en-pro­vence gjor­de han bl.a. ti­tel­rol­ler­na i Ra­meaus Pla­tée och Glucks Or­feus och Eu­ry­di­ke samt Vin­cent i Gou­nods Mi­reil­le. Vid fest­spe­len i Salz­burg sjöng Ged­da Bel­mon­te i En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen och Fer­ran­do i Così fan tut­te. 1957 de­bu­te­ra­de han på Metro­po­li­tan i New York som Faust i Gou­nods ope­ra.

I mit­ten av 60-ta­let bör­ja­de han sjunga tyng­re par­ti­er, t.ex. Lo­hengrin, om vis­ser­li­gen ba­ra tre gång­er i Stock­holm, och Ber­li­oz' Ben­venu­to Cel­li­ni i Lon­don. På Stock­holmso­pe­ran var Ged­da en stän­digt åter­kom­man­de gäst och här sjöng han Al­fre­do i La Tra­vi­a­ta, her­ti­gen i Ri­go­let­to, Ida­man­te i Ido­me­neo, ti­tel­rol­len i Hoff­manns även­tyr (så sent som 1991), Len­skij i Eu­gen One­gin, Ca­va­ra­dos­si i Tosca, Ro­dolp­he i La Bo­hè­me och Gustav III i Mas­ke­rad­ba­len, den sist­nämn­da i bå­de Gö­ran Gen­te­les och Gö­ran Jär­ve­fälts upp­sätt­ning­ar. Att räk­na upp Ni­co­lai Ged­das al­la in­spel­ning­ar går ba­ra in­te. Det är ett otal kom­plet­ta ope­ra­in­spel­ning­ar och fle­ra rol­ler gjor­de han ald­rig på scen som Max i Fris­kyt­ten (mot Bir­git Nils­son), ti­tel­rol­ler­na i Pa­lestri­na och Pro­fe­ten samt Ae­ne­as i Tro­ja­ner­na. Span­net är stort, allt från Ad­mè­te i Al­ces­te till Her­man i Spa­der dam. Där­till en mängd ora­to­ri­er och li­e­der. Ged­das språk­be­gåv­ning var om­vitt­nad, minst sex språk be­härs­ka­de han per­fekt.

I Mu­sik­dra­ma­tik 3/98 in­ter­vju­a­de jag Ni­co­lai Ged­da om hans många kom­plet­ta ope­rett­in­spel­ning­ar på EMI, of­ta i par med Eli­sa­beth Sch­warzkopf på 50-ta­let och se­na­re med An­ne­lie­se Rothen­ber­ger. Det blev 23 styc­ken, fast han gjor­de ba­ra två ope­rett­rol­ler på scen: Sán­dor Ba­rin­kay i Zi­gen­ar­ba­ro­nen på Metro­po­li­tan och prins Sou-chong i Le­en­dets land på Wi­e­ner Volkso­per. Ged­da an­såg att man mås­te sjunga ope­rett som om det vo­re bel­can­to. När des­sa ra­der skrevs lyss­na­de jag på den ab­so­lut bäs­ta ope­rett­in­spel­ning­en i he­la Emi-se­ri­en: Gre­ven av Lux­em­burg, där Ged­da be­härs­kar al­la schat­te­ring­ar för den här gen­ren och allt för­höjs till­sam­mans med den över­tons­ri­ka so­pra­nen Lu­cia Popp.

Ged­das me­mo­a­rer Gå­van är in­te gra­tis ut­kom 1977. Hov­sång­a­re blev han 1965 och le­da­mot av Mu­si­ka­lis­ka Aka­de­mi­en 1966. Året där­på till­de­la­des han Lit­te­ris et Ar­ti­bus.

Ni­co­lai Ged­da blev 91 år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.