ELB PHILHARMONIE

Det nya kon­sert­hu­set i Ham­burg, Elbp­hil­har­mo­nie, är egent­li­gen en en­da stor orim­lig­het, en ar­ki­tek­to­nisk öns­ke­dröm som bor­de ha va­rit omöj­lig att re­a­li­se­ra: ett kon­sert­hus i glas pla­ce­rat ovan­på ett fle­ra vå­ning­ar högt gam­malt hamn­ma­ga­sin och dess­utom för

Tidskriften OPERA - - Fokus - Scen ur Al­bert Her­ring Scen ur Al­bert Her­ring

I ja­nu­a­ri in­vig­des till många tviv­la­res och kri­ti­kers häp­nad den­na Ham­burgse­na­tens och ar­ki­tek­ter­na Her­zog & de Meu­rons ge­men­sam­ma öns­ke­dröm. För­se­ning­ar­na har va­rit många, långa och ex­tremt för­dy­ran­de, men nu är allt det­ta över och histo­ria. Se­dan öpp­ning­en fylls bygg­na­den dag­li­gen av tu­sen­tals män­ni­skor, bå­de kon­sert­gäs­ter och ny­fik­na. Det är ba­ra att häp­na och gläd­jas över re­sul­ta­tet, åt­minsto­ne kan vi gö­ra det som in­te be­ta­lar kom­mu­nal­skatt i Ham­burg.

Själ­va en­trén till hu­set sker ge­nom en ex­tremt lång rull­trap­pa, vil­ken går som i en is­tun­nel mel­lan grå­vi­ta väg­gar, upp ge­nom det gam­la ma­ga­si­net som man in­te ser nå­got av. Rull­trap­pan myn­nar ut i en pa­no­ra­maav­del­ning för de all­mänt ny­fik­na, och se­dan fort­sät­ter det upp­för en rad trap­por till den sto­ra kon­sert­sa­len med fo­a­jé­er i fem eta­ger, al­la rik­ligt för­sed­da med pa­no­rama­föns­ter. I pa­u­sen kan man roa sig med att se ner på må­sar fem­tio me­ter ne­dan­för fönst­ret, må­sar som i sin tur befinner sig fem­tio me­ter över nå­gon pråm på El­be. Mu­si­ka­lisk re­le­vans kanske det­ta in­te har, men det för­stär­ker av­gjort pa­ustriv­seln på ett spek­ta­ku­lärt vis.

Själ­va kon­sert­sa­len med drygt tvåtu­sen plat­ser (det finns ock­så en kam­mar­mu­sik­sal) har trots stor­le­ken in­tim prä­gel. Sa­len är am­fi­te­a­tralt ar­ran­ge­rad med en re­la­tivt li­ten par­kett men med mäng­der av publi­klo­ger av oli­ka stor­lek runt det cen­tra­la or­kes­ter­po­di­et som ing­en i publi­ken befinner sig sär­skilt långt ifrån. Sa­len på­min­ner allt­så en hel del om Fil­har­mo­nin i Ber­lin och Ra­di­o­hu­sets kon­sert­sal i Kö­pen­hamn. Gol­vet är av ljust trä, me­dan väg­gar­na be­står av sto­ra grå­vi­ta gipsplat­tor, täck­ta av små akus­tis­ka ut­gräv­ning­ar som gjor­da med stämjärn. Fär­gen är där­för li­tet ky­li­ga­re än i det nya kon­sert­hu­set i Kö­pen­hamn med dess oslag­bart in­bju­dan­de röd­brunt kas­tan­je­fär­ga­de trä. Ett klart plus här för de två and­ra nya kon­sert­hus – även Mal­mö li­ve har en var­ma­re, vack­ra­re färg­ton – som ny­li­gen byggts i and­ra än­dan av den kul­tur­re­gi­on där Ham­burg ut­gör gräns i sö­der och Kö­pen­hamn-mal­mö i norr.

Men mest be­ty­del­se­full är för­stås aku­sti­ken, och här tar nog Elbp­hil­har­mo­nie pri­set även om ock­så Mal­mö li­ve och sär­skilt dans­ka ra­di­ons kon­sert­sal har ut­märkt aku­stik. Vid mitt be­sök spe­la­de Ham­burgs fil­har­mo­nis­ka or­kes­ter, det vill sä­ga ope­rans or­kes­ter, som även har en om­fat­tan­de kon­sert­verk­sam­het. An­nars är det främst NDR Elbp­hil­har­mo­nie – det nya nam­net på Nord­west­deutsche Rund­funks sym­fo­nior­kes­ter – som har det nya kon­sert­hu­set som sitt hem. Ham­burgs tred­je sym­fo­nior­kes­ter, Ham­burgsym­fo­ni­ker­na, får stan­na kvar i det föråld­ra­de kon­sert­hu­set Laeisz­hal­le från 1900-ta­lets bör­jan.

Laeisz­hal­le har sin charm, men det lå­ter av­gjort bätt­re i Elbp­hil­har­mo­nie, där Ham­burg­fil­har­mo­ni­ker­na un­der sin chefs­di­ri­gent Kent Na­gano stod för ett im­po­ne­ran­de fram­fö­ran­de av Bruck­ners mäk­ti­ga, nä­ra 90 mi­nu­ter långa åt­ton­de sym­fo­ni. Och det ef­ter att ba­ra tolv tim­mar ti­di­ga­re ha av­slu­tat en fö­re­ställ­ning av Lu­lu på ope­ran.

Kon­sert­sa­lens ef­ter­klang är in­te lång men än­då till­räck­lig för att ska­pa den så svårupp­nåd­da ba­lan­sen mel­lan klar­het och klang­lig ron­dör. Trans­pa­ren­sen är op­ti­mal, om möj­ligt än­nu bätt­re än i Kö­pen­hamn. Var­je li­ten in­stru­men­tal de­talj är lätt att upp­fat­ta, men to­talklang­en blir än­då ald­rig splitt­rad ut­an varmt ho­mo­gen. Att träblå­sar­na ibland kom li­tet i kläm mel­lan det mo­nu­men­ta­la bras­set och sko­gen av strå­kar får nog mest skri­vas på Bruck­ners och in­te aku­sti­kens kon­to.

Ham­burg har in­te va­rit nå­got pre­fe­re­rat res­mål för mu­sik­in­tres­se­ra­de svens­kar. Det finns skäl att tän­ka om. Lennart Bro­man­der

I för­ra num­ret kla­ga­de Frun på Kung­li­ga Ope­rans pro­gram­blad till suc­céupp­sätt­ning­en av Le­háro­pe­ret­ten Gla­da än­kan. Fast li­ka il­la ställt tycks det ha va­rit i Gö­te­borgso­pe­rans pro­gram som på ti­telsi­dan kal­la­de Bi­zets Car­men för ”Ko­misk opera i fy­ra ak­ter”. Det var tur att Frun kan sin ope­ra­histo­ria nå­got sånär, för an­nars ha­de hon för­vän­tat sig nå­got slags säng­kam­mar­fars à la Fey­deau med spring i dör­rar och att al­la fick varand­ra på slu­tet. Och in­te det­ta bru­ta­la mord fram­för tjur­fäkt­nings­a­re­nan som av­slu­tar värl­dens mest spe­la­de opera och även or­sa­ka­de det fi­asko på Opé­ra-comi­que i Pa­ris, som det blev 1875. För­mod­li­gen mås­te det va­ra nå­got med gen­re­be­teck­ning­en opé­ra comi­que som hal­tar i över­sätt­ning­en, fun­de­ra­de Frun.

Gö­te­borg blir mål­tav­la även för Fruns näs­ta ”kul­tur­spa­ning” då en af­fisch in­för dess ope­ra­hus nypre­miär av Mo­zarts Troll­flöj­ten sik­tats på Gö­tap­lat­sen fram­för Po­sei­don. Ett fo­to­gra­fi har fli­tigt de­lats i so­ci­a­la me­di­er där ver­ket angavs som ”Troll­flöj­ten, opera av Ri­chard Strauss”. Hur kom­mer det­ta sig, när al­la and­ra af­fi­scher ang­er rätt kom­po­si­tör? Har man ut­satts för sa­bo­tage? El­ler ett practi­cal jo­ke? Frå­gor­na är många, men af­fi­schen åk­te tyd­li­gen ner il­la kvickt. Tillbaka till hu­vud­sta­den: på Ope­ra­hög­sko­lan spe­la­des i mars Ben­ja­min Brit­tens opera Al­bert Her­ring, där en majd­rott­ning ska ut­ses. Men ing­en flic­ka vi­sar sig dock vär­dig det­ta, och ur den ido­ga Flo­rence Pi­kes pro­to­koll får vi ve­ta skä­len till att kan­di­da­ter­na fal­lit ifrån: en av dem ska till ex­em­pel ha dis­kva­li­fi­ce­rats då hon öpp­nat för brev­bä­ra­ren iförd en­bart natt­lin­ne. Det blir i stäl­let den häm­ma­de och mo­ders­bund­ne Al­bert Her­ring som kröns till Lox­fords majkung. Hand­ling­en ut­spe­lar sig i det bi­got­ta vik­to­ri­ans­ka Eng­land år 1900, där sta­dens no­ta­bi­li­tet La­dy Bil­lows är mo­ra­lens väk­ta­re num­mer ett, iv­rigt på­he­jad av nämn­da Flo­rence Pi­ke.

På Ope­ra­hög­sko­lan sjöng man på ori­gi­na­lets eng­els­ka, då man en­ligt ut­sa­go in­te haft råd med rät­tig­he­ter­na för nå­gon svensk över­sätt­ning. Un­der spe­lets gång pro­ji­ce­ra­des där­för någ­ra scenan­vis­ning­ar på svens­ka. Mot slu­tet pro­ji­ce­ra­des dess­utom ori­gi­na­lets eng­els­ka sång­text för att ing­en skul­le und­gå tu­rer­na kring hur al­la tror att Al­bert har för­o­lyc­kats. När så spe­let var över, kun­de publi­ken lä­sa or­det ”Slut” på väg­gen. Hur ska man tol­ka det­ta? Vad skul­le La­dy Bil­lows och Flo­rence Pi­ke ha sagt? Det kanske rent av är de­ras epi­tet på den ar­ma flic­ka som öpp­na­de dör­ren iförd natt­lin­ne? Den­na gång har fak­tiskt Frun fler frå­gor än svar. Men så myc­ket vet hon i al­la fall att re­gi­tea­met knap­past kan ha tänkt på att den sista text­pro­jek­tio­nen kun­de lä­sas på eng­els­ka.

Ex­te­ri­ör Elbp­hil­har­mo­nie. Fo­to: Thi­es Rätz­ke. Kon­sert­sa­len. Fo­to: Iwan Baan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.