NYTT PÅ CD

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Erik Grau­ne Lennart Bro­man­der

Eli­sa­bet Strid, Ann Hal­len­berg, L´oron­tea, Ti­tus mild­het, Den tjuv­ak­ti­ga ska­tan, Die Heim­ke­hr des Ver­bann­ten, Par­si­fal och Sha­dows and Light/skug­gor­na och lju­set.

LEUCHTENDE LIEBE Be­et­ho­ven & Wag­ner Eli­sa­bet Strid, so­pran Bul­ga­ri­an Na­tio­nal Ra­dio Symp­ho­ny Or­chest­ra/an­guélov Oehms Clas­sics OC 1882 [1 CD] Distr: Nax­os

En maj­k­väll 1998 tog jag en cy­kel­tur till en käl­lar­lo­kal i Lund för att kol­la in en grupp ope­raa­ma­tö­rer som skul­le fram­fö­ra Ma­scag­nis På Si­ci­li­en. Det var ett så lyc­kat fram­fö­ran­de att jag skrev en bit i tid­ning­en Ar­be­tet. Jag ci­te­rar mig själv: ”Här ha­de man fram­för allt i Eli­sa­bet Strid en San­tuz­za av över­ras­kan­de hög klass. Hon ha­de en scen­när­va­ro som ska­pa­de spän­ning in­nan hon öpp­nat mun­nen och hen­nes väle­ga­li­se­ra­de röst har bå­de glans på höj­den och märg i mel­lan­re­gist­ret. Hen­ne vill jag hö­ra mer av i stör­re sam­man­hang.”

Se­dan har det ba­ra gått fram­åt för Eli­sa­bet Strid. Ef­ter San­tuz­za i Lund kom hon in på Ope­ra­hög­sko­lan i Stock­holm, sjöng 2003 ti­tel­rol­len vid urupp­fö­ran­det av Carl Unan­der-scharins Byr­git­ta-ope­ra i Vadste­na, och så små­ning­om gjor­de hon suc­cé bland an­nat i ti­tel­rol­len i Dvorˇáks Ru­sal­ka, som hon gjort i Umeå, Helsing­fors, Gö­te­borg, Mex­i­co Ci­ty och Kapsta­den i Syd­af­ri­ka. De se­nas­te åren har vi ty­värr in­te fått hö­ra hen­ne så of­ta i Sve­ri­ge, men hen­nes in­ter­na­tio­nel­la kar­riär går sta­digt fram­åt med många tunga en­ga­ge­mang fram­för allt i Tyskland. I höst sjung­er hon Si­eglin­de i Val­ky­ri­an på Ly­ric Ope­ra i Chi­ca­go.

Mer och mer har det hand­lat om Wag­ner för Eli­sa­bet Strid, och det är lo­giskt att den­na hen­nes förs­ta cd är helt kon­cen­tre­rad på oli­ka Wag­ner­par­ti­er, även om den in­leds med ”Ab­s­cheu­li­cher” ur Be­et­ho­vens Fi­de­lio. Strids röst har un­der de tju­go år jag med ojäm­na mel­lan­rum följt hen­ne he­la ti­den ut­veck­lats i dra­ma­tisk rikt­ning, och i dag är hon av­gjort att be­trak­ta som en full­fjäd­rad dra­ma­tisk so­pran med na­tur­lig kom­pe­tens för Isol­de och Brünn­hil­de. Hon har sjung­it Brünn­hil­de i Si­eg­fri­ed på scen, och hen­nes cd av­slu­tas med det av­snitt som bör­jar ”Ewig war ich”. Si­eg­fri­ed-brünn­hil­de är ett kort men ex­tremt svårt par­ti. Det krä­ver in­te minst glans­ful­la höjd­to­ner som kan sig­na­le­ra den ”flam­man­de kär­lek” som ski­vans ti­tel loc­kar med. Eli­sa­bet Strid har allt som be­hövs här och jag läng­tar ef­ter att få hö­ra mer än ett li­tet smak­prov.

Wag­ners ope­ror du­ger egent­li­gen in­te att an­vän­da som re­ci­tal­ma­te­ri­al. Han tänk­te he­la ti­den så till den grad mu­sik­dra­ma­tiskt – in­te minst i Ring­en – att små ut­snitt in­te gör mu­si­ken rätt­vi­sa. Det gäl­ler här ock­så de två små av­snit­ten ur förs­ta ak­ten av Val­ky­ri­an, även om de än­då är till­räck­li­ga för att över­ty­ga om Eli­sa­bet Strids kom­pe­tens ock­så som Si­eglin­de.

Det är åt det hög­dra­ma­tis­ka hål­let Strids röst och fram­ställ­ning he­la ti­den strä­var. Det blir sär­skilt på­fal­lan­de när jag di­rekt jäm­för hen­ne med en ut­präg­lat ”ju­gend­li­ch” röst som Ca­mil­la Nylunds. Re­per­to­a­ren på en re­ci­tal­ski­va med Nylund, som kom härom året, över­lap­par i stort sett Strids. Bå­da sjung­er strå­lan­de bra, men Nylund kling­ar ly­riskt även i dra­ma­tis­ka av­snitt, me­dan Strid kling­ar dra­ma­tiskt även i ly­ris­ka. Det gör de­ras ver­sio­ner av Isol­des ”Mild und lei­se” på­fal­lan­de oli­ka. Isol­de har Eli­sa­bet Strid än­nu in­te gjort på scen, men det är rim­li­gen en dröm­roll för hen­ne.

Hen­nes dra­ma­tis­ka ex­pres­si­vi­tet och glans­ful­la, kla­ra, vi­bra­to­fria for­te­to­ner im­po­ne­rar rakt ige­nom. Även om hon sjung­er Eli­sa­bet­hs häls­nings­sång och bön med störs­ta bril­jans känns Tann­häu­ser, som hon of­ta sjung­it i Tyskland, som ett pas­se­rat sta­di­um för sång­ers­kan. El­sa re­pre­sen­te­ras av ”Ein­sam in trü­ben Ta­gen”, och El­sa ver­kar i än hög­re grad att va­ra ett par­ti som in­te lig­ger rik­tigt till för hen­ne. Dä­re­mot har Eli­sa­bet Strids ver­sion av Sen­tas bal­lad ur Den fly­gan­de hol­län­da­ren knock out-kva­li­te­ter som är rent oe­mot­stånd­li­ga. Hen­nes ”Ab­s­cheu­li­cher” ur Fi­de­lio har ock­så obe­tving­lig kraft och spänst, fastän jag störs li­tet av då­ligt ”flyt” i Ivan An­guélovs och den bul­ga­ris­ka ra­di­oor­kes­terns ac­kom­pan­je­mang. En li­ten ra­ri­tet är en aria ur Wag­ners in­te så be­ty­dan­de ung­dom­so­pe­ra Die Feen.

Eli­sa­bet Strid är en ex­cep­tio­nellt be­gå­vad Wag­ner­sång­ers­ka, och näm­nas mås­te ock­så hen­nes yp­per­li­ga dik­tion. Man hör fak­tiskt tex­ten he­la ti­den, och hur många dra­ma­tis­ka so­pra­ner kan man sä­ga det om? Det är ba­ra att hop­pas att hon får chans att sjunga mer Wag­ner ock­så i Sve­ri­ge. I den kom­man­de Ring­en-upp­sätt­ning­en i Gö­te­borg gis­sar jag att Brünn­hil­de är vikt för An­na­le­na Pers­son, men Eli­sa­bet Strid bor­de va­ra gi­ven som Si­eglin­de. Lennart Bro­man­der

CARNEVALE 1729 Ann Hal­len­berg, mez­zo­so­pran Il po­mo d´oro/mon­ta­na­ri Pen­ta­to­ne PTC5186678 [2 CD] Distr: Nax­os

Bay­reut­h­fest­spe­len 1876 sägs va­ra den förs­ta ge­nu­i­na ope­ra­fes­ti­va­len – även om man i Mün­chen bru­kar häv­da att sta­dens tra­di­tio­nel­la som­mar­fest­spel har yt­ter­li­ga­re nå­got år på nac­ken. Fast egent­li­gen är fes­ti­val­tan­ken be­tyd­ligt äld­re än så och har sitt ur­sprung i de ita­li­ens­ka kar­ne­va­ler­na un­der 1600- och 1700-ta­len. Där stod ope­rapre­miä­rer of­ta i cent­rum och fram­för allt så i Venedig, som i mot­sats till and­ra ita­li­ens­ka stä­der höll sig med fle­ra pri­va­ta och kon­kur­re­ran­de ope­ra­hus.

Ann Hal­len­berg har på si­na so­lo­ski­vor va­rit mån om att in­te ser­ve­ra en­ligt smör­gås­bords­prin­ci­pen ut­an an­vän­da sig av nå­got sam­man­hål­lan­de kon­cept. På sin se­nas­te cd (som dess­utom är dub­bel) har hon ut­gått just från en av ti­der­nas sä­kert mest spek­ta­ku­lä­ra ope­ra­fes­ti­va­ler, den kar­ne­val som gick av sta­peln i Venedig mel­lan den 26 de­cem­ber 1728 och den 27 feb­ru­a­ri 1729. Där pre­sen­te­ra­des på de oli­ka ve­ne­ti­ans­ka sce­ner­na (främst Te­atro San Gio­van­ni Gri­sosto­mo och Te­atro San Cas­si­a­no) fem ope­rapre­miä­rer samt en av­slu­tan­de pa­stic­cio sam­man­satt av säk­ra slag­num­mer. Ton­sät­tar­na var en rad av ti­dens stor­he­ter som Ge­mi­ni­a­no Gi­acomel­li, Gi­u­sep­pe Ma­ria Or­landi­ni, To­ma­so Al­bi­no­ni, Ni­co­la Por­po­ra, Le­o­nar­do Leo och Le­o­nar­do Vin­ci, men det stor­man­de publik­in­tres­set rik­ta­des nog främst mot ar­tis­ter­na på sce­nen.

Hän­del ha­de i Lon­don just gi­vit si­na gräl­sju­ka stjär­nor Se­ne­si­no, Fran­ce­sca Cuz­zo­ni och Faus­ti­na Bor­do­ni på bå­ten, var­vid Cuz­zo­ni gick till Wi­en, me­dan Bor­do­ni och Se­ne­si­no fort­sat­te till Venedig och dess kar­ne­val, där de en­ga­ge­ra­des av San Cas­si­a­no-te­a­tern. Kon­kur­ren­ten San Gri­sosto­mo kont­ra­de dock med ti­dens su­per­stjär­na Fa­ri­nel­li, och fle­ra and­ra av ti­dens sto­ra ope­ra­stjär­nor fanns ock­så på plats. Publi­ken, varav många ut­länds­ka tu­ris­ter, kun­de got­ta sig åt en vo­kal stjärn­pa­rad som in­te stod nå­gon av vår tids främs­ta ope­ra­fes­ti­va­ler ef­ter. Ann Hal­len­berg har sam­man­ställt ett rikt ur­val från des­sa maf­fi­ga opera­vec­kor, och hon dar­rar in­te på stäm­ban­den ut­an skif­tar oför­fä­rat mel­lan Fa­ri­nel­lis, Se­ne­si­nos, Bor­do­nis och and­ra av kar­ne­vals­stjär­nor­nas ari­or. Och med hen­nes ena­stå­en­de mju­ka och smi­di­ga stäm­ma över­ty­gar hon i al­la si­na för­vand­ling­ar. Hur hon än kas­tar sig ut i hals­bry­tan­de snab­ba ton­räc­kor hård­nar ald­rig rös­ten ut­an be­hål­ler sin mju­ka, var­ma lys­ter. I det av­se­en­det tror jag Hal­len­berg är full­kom­ligt unik i dag. Lyss­na ba­ra på Or­landi­nis ”Non semp­re in­ven­di­ca­ta” el­ler Por­po­ras ”In brac­cio a mil­le fu­rie”!

Men det hand­lar in­te ba­ra om ek­vi­li­bristik, stjärn­sång­ar­na var ock­så be­röm­da för si­na långa skö­na me­lis­mer och själ­ful­la fö­re­drag. Det finns gott om ex­em­pel ock­så på så­da­na ari­or. Pri­set tar Or­landi­nis ”O, del mio ca­ro spo­so”, där La Bor­do­ni kun­de bre ut sig i långa skö­na me­lo­dis­ka lin­jer i dry­ga fem­ton mi­nu­ter.

Sam­man­sätt­ning­en av ari­or är om­väx­lan­de, och av de fjor­ton num­ren är dess­utom tret­ton ”World Pre­mi­e­re Re­cor­dings”. Det är ba­ra att slic­ka i sig av de ge­nom­gå­en­de skick­ligt skriv­na ari­or­na, och det hörs vil­ken typ av mu­sik som gick hem i Venedig vid den här ti­den. Det fanns en drift att bry­ta sig loss från de sträng­a­re ba­roc­ka mönst­ren, den lju­va me­lo­di­ken sit­ter i hög­sä­tet och bel can­toe­po­ken skym­tar i fram­ti­den. Här är det luxe, cal­me et vo­lup­té, som gäl­ler för att li­tet ana­kro­nis­tiskt ta­la med Bau­de­lai­re.

Hän­del var ock­så på plats i Venedig och lyss­na­de, och nog ha­de han lagt Gi­acomel­lis ”Van­ne, si, di al mio di­let­to” på min­net, när han fle­ra år se­na­re för­äd­la­de vänd­ning­ar ur den ari­an i Da­vids un­der­ba­ra ”Oh Lord who­se mer­ci­es num­ber­less” i Saul.

En­semb­len Il po­mo d´oro un­der Ste­fa­no Mon­ta­na­ri är ide­a­lis­ka part­ners till Ann Hal­len­berg. Det in­ser man re­dan i det in­le­dan­de num­ret, Gi­acomel­lis ”Mi par sen­tir la bel­la”, där den ob­li­ga­ta obo­en och de läc­kert knäp­pan­de strå­kar­na täv­lar med Hal­len­berg i be­hag­full för­fö­risk­het. Lennart Bro­man­der

CESTI: L’ORON­TEA Mur­ri­hy, Gey­er, La­scar­ro, de Mey, Sa­ba­ta, Bai­ley, Rex­roth, Al­der, Kasper, Ma­gi­e­ra. Frank­fur­ter Opern- und Mu­seumsor­ches­ter/bol­ton Oehms Clas­sics OC965 [3 CD] Distr: Nax­os An­to­nio Cesti (1623–69) mås­te be­trak­tas som en oför­tjänt bort­glömd kom­po­si­tör. Vis­ser­li­gen tycks ba­roc­ko­per­a­ka­non i dag in­te ha plats för allt­för många kom­po­si­tö­rer, men om Mon­te­ver­di kan sam­sas med Ca­valli, så bor­de Cesti, som hör­de Mon­te­ver­di spe­las och var be­kant med Ca­valli, ges plats. Den lätt­het och me­lo­dis­ka ele­gans som Cesti – han var även en hyl­lad te­nor – i si­na bäs­ta stun­der fram­bring­a­de bor­de gö­ra ho­nom mer spe­lad, och mer in­spe­lad, än han är. Helt okänd är han nu in­te. Ari­or fö­re­kom­mer på en del sam­lingsal­bum, li­kaså har någ­ra av hans kan­ta­ter spe­lats in.

Bland ope­ror­na (han skrev ett drygt dus­sin) hit­tar jag Le dis­gra­zie d’amo­re (1667) med di­ri­gent Car­lo Ipa­ta, en in­spel­ning från 2010. Fö­re­lig­gan­de ope­ra, L’oron­tea, som var en suc­cé när det be­gav sig med sjut­ton nypre­miä­rer de när­mas­te 30 åren ef­ter ur­pre­miä­ren 1656, spe­la­des in av René Jacobs i slu­tet av 1980-ta­let. Då, lik­som nu un­der Ivor Bol­tons led­ning, hand­lar det om en li­ve­in­spel­ning.

L’oron­tea hand­lar om hur Amor ef­ter att ha dis­ku­te­rat med Fi­lo­so­fin om de­ras re­spek­ti­ve me­ri­ter drar till Egyp­ten för att se till att Oron­tea gif­ter sig. Drott­ning­en mot­sät­ter sig sin råd­gi­va­re Cre­on­tes ma­ning att gif­ta sig av po­li­tis­ka skäl. En ska­dad kri­ga­re, Ali­do­ro, dy­ker upp, som al­la möj­li­ga kvin­nor för­äls­kar sig i, så även Oron­tea. När det se­dan vi­sar sig att han är en prins, ja då blir slu­tet så har­mo­niskt som det bru­kar bli i ba­roc­ko­pe­rans värld.

Ope­ran är i sto­ra styc­ken en ko­me­di i mo­dern be­ty­del­se, rent av emel­lanåt en fars. Det se­na­re tack va­re den kon­stant be­ru­sa­de Ge­lo­ne, som Si­mon Bai­ley skick­ligt ge­stal­tar med sin smi­di­ga röst. Att dö­ma av publi­kens mun­ter­het ger han ock­så sce­nisk kropp åt fyl­lot. Den mu­si­ka­lis­ka lätt­he­ten bi­drar gi­vet­vis, och so­lis­ter som Lou­i­se Al­der (Si­land­ra), Xa­vi­er Sa­ba­ta (Ali­do­ro) el­ler Pau­la Mur­ri­hy i ti­tel­rol­len ger fram­fö­ran­det en charm som, kanske, för­kla­rar Ces­tis po­pu­la­ri­tet un­der den se­na­re de­len av 1600-ta­let. En av hans mest hyl­la­de ope­ror var Il po­mo d’oro från 1668, vars fram­fö­ran­de kräv­de två kväl­lar och fem­tio so­lis­ter, vil­ket an­ty­der så­väl den mu­si­ka­lis­ka och sce­nis­ka hal­ten som publi­kens tå­la­mod.

Ivor Bol­ton kan ba­rock, or­kes­tern spe­lar fo­ku­se­rat och ex­akt med fjä­der­lätt svikt. Möj­li­gen finns här ett slags an­pass­ning till hur an­nan sam­ti­da ba­roc­ko­pe­ra i dag fram­förs, ef­tersom var­ken in­stru­men­te­ring el­ler bas­so con­ti­nuo har be­va­rats i par­ti­tu­ret. Claes Wah­lin MO­ZART: TI­TUS MILD­HET Streit, Gau­vin, Lindsey, Fuchs, Bou­li­an­ne, Gle­a­dow. Le Cer­c­le de l´har­mo­nie/rho­rer Alp­ha 270 [2 CD] Distr: Nax­os Wol­f­gang Ama­deus Mo­zarts näst sista ope­ra, Ti­tus mild­het (La Cle­men­za di Ti­to), var länge ett negligerat och för­ak­tat verk även bland Mo­zart­kän­na­re. Det var fak­tiskt in­te för­rän i och med den sto­ra re­näs­san­sen för ba­roc­ko­pe­ra på 1980-ta­let som man fick upp ögo­nen för det­ta be­ställ­nings­verk till en kung­lig krö­ning. Med ”tids­tro­gen” blick upp­täck­te man Ti­tus rät­ta vär­de. Nu är den in­te läng­re nå­gon ra­ri­tet på ope­ra­sce­ner­na och en rad skiv­in­spel­ning­ar har kom­mit se­dan dess.

Det är tyd­ligt att Ti­tus mer än nå­gon an­nan sen Mo­zar­to­pe­ra krä­ver tids­tro­get grepp om mu­si­ken. Av de in­spel­ning­ar som finns är de tids­trog­na vi­da att fö­re­dra fram­för in­spel­ning­ar med mo­der­na in­stru­ment och tra­di­tio­nellt Mo­zart­mu­si­ce­ran­de. Pion­jär i det av­se­en­det är John Eli­ot Gar­di­ners in­spel­ning från 1991 som står sig bra fort­fa­ran­de, även om den i vi­ta­li­tet och fan­ta­si över­trum­fas av René Jacobs från 2006. Ny­li­gen kom en ut­märkt in­spel­ning med Ales­sandro de Mar­chi (OPE­RA 5/16), och nu är det dags för en li­ve­upp­tag­ning från Théât­re des Champs-élysé­es med Le Cer­c­le de l´har­mo­nie un­der Jéré­mie Rho­rer.

Ock­så här sat­sas som hos Jacobs på mu­sik­dra­ma­tisk vi­ta­li­tet. Re­dan i det förs­ta re­ci­ta­ti­vet mel­lan Sex­tus och Vi­tel­lia får upp-

rörd­he­ten det att vi­bre­ra i hög­ta­lar­na. In­te minst är det den ano­ny­me men syn­ner­li­gen ak­ti­ve for­te­pi­a­nis­ten som trig­gar i gång käns­lor­na. Hans många in­lägg präglas dock väl myc­ket av på­stri­di­ga och nå­got skram­li­ga ac­kord men bi­drar onek­li­gen till liv­full­he­ten. Även hos René Jacobs bro­de­rar en en­ga­ge­rad for­te­pi­a­nist ut de många re­ci­ta­ti­ven men med ett myc­ket ele­gan­ta­re hand­lag.

Li­bret­tot, som ton­sat­tes ota­li­ga gång­er fö­re Mo­zart un­der 1700ta­let, är in­te nå­got av Pi­etro Me­tas­ta­si­os bäs­ta med sitt psy­ko­lo­giskt helt orim­li­ga mord­för­sök och sitt obly­ga furs­tesvas­san­de. Att Mo­zart pa­ral­lellt med Troll­flöj­ten kun­de åstad­kom­ma så an­norlun­da och så stark mu­sik till det­ta li­bret­to är häp­nads­väc­kan­de.

De två vik­ti­gas­te ge­stal­ter­na, den hämnd­lyst­na Vi­tel­lia och den total­för­vir­ra­de Sex­tus pej­lar sig själ­va djupt i ma­giskt vack­ra ari­or. Tack va­re den mu­sik Mo­zart för­sett dem med gri­per de ock­så tag i en som män­ni­skor. Vi­tel­lia sjungs av en av vår tids främs­ta ba­rockso­pra­ner, Ka­ri­na Gau­vin, ton­sä­kert och käns­lostarkt men ero­tiskt kanske li­tet för svalt. Ka­te Lindsey som Sex­tus kan vis­ser­li­gen in­te rik­tigt kon­kur­re­ra med An­ne So­fie von Ot­ter el­ler Ber­nar­da Fink hos Gar­di­ner och Jacobs, men hon har en jämn vac­ker ton­bild­ning, en in­le­vel­se och en fin timb­re som man gär­na tar till sig.

Svå­ra­re är det att gö­ra nå­got dra­ma­tiskt el­ler mu­si­ka­liskt in­tres­sant av Ti­tus över­mänsk­li­ga ädel­het. Den myc­ket Mo­zar­ter­far­ne Kurt Streit sät­ter al­la to­ner per­fekt, men hans te­nor är allt­för ena­han­da. Mark Pad­mo­re hos Jacobs får ut be­tyd­ligt fler sub­ti­la ny­an­ser hos Ti­tus.

Jéré­mie Rho­rer är li­tet ovar­sam med tem­pi ibland (slu­tet av Sex­tus sto­ra aria ”Par­to, par­to”), men hans tids­trog­na en­semb­le spe­lar med pas­sion och fra­se­rar med skär­pa. Som hel­het är det­ta en all­de­les ut­märkt Ti­tus-ver­sion. Lennart Bro­man­der ROS­SI­NI: DEN TJUV­AK­TI­GA SKA­TAN Be­van, Le­ma­lu, Sac­chi, Le­o­son, Bri­to, Sim, Spence, Ka­du­ri­na, Mc­cown, Sa­moi­lov, Char­ro­is, Krau­se. Cho­ir of the Frank­furt Ope­ra & Frank­furt Ope­ra and Mu­se­um Or­chest­ra/náná­si Oehms Clas­sics OC961 [3 CD] Distr: Nax­os Den tjuv­ak­ti­ga ska­tan, som den svens­ka ti­teln på Gio­ac­chi­no Ros­si­nis allt­för säl­lan fram­för­da ope­ra ly­der, är egen­ar­tad. Den har gen­re­be­teck­ning­en me­lo­dram­ma, men be­skrivs bätt­re med ti­dens term se­mi­se­ria. Vi har allt­så en ope­ra om ett all­var­ligt äm­ne ro­tad i den ko­mis­ka gen­ren. Den skrevs 1817, sam­ma år som Askung­en och året ef­ter Bar­be­ra­ren i Se­vil­la, och äm­net var nog så re­a­lis­tiskt. Tjäns­te­flic­kan Ni­net­ta an­kla­gas för att ha stu­lit ett sil­ver­be­stick och döms till dö­den. I verk­lig­he­ten – pjä­sen som li­bret­tot skrevs ef­ter ba­se­ra­des på en sann histo­ria – blev ock­så tjäns­te­flic­kan av­rät­tad. Först se­na­re upp­da­ga­des att hon var oskyl­dig.

Ros­si­ni lå­ter slu­tet bli lyck­ligt, knap­past en­bart för att han in­te vil­le skri­va en tra­ge­di, ut­an för att med ope­ran gö­ra ett in­lägg kring rätt­vi­sa och ris­ken för för­ödan­de och för­has­ta­de dom­slut. Upp­sätt­ning­en som den­na in­spel­ning byg­ger på tar ock­så fas­ta på all­va­ret och tra­gi­ken i histo­ri­en, i al­la fall att dö­ma av pro­gram­bo­kens fo­ton från Frank­fur­to­pe­ran, där Da­vid Al­den stod för re­gin och sce­no­gra­fin sig­ne­ra­des av Char­les Ed­wards.

Uver­ty­ren är kanske det mest kän­da styc­ket från ope­ran, vid si­dan av de slag­verk­stac­ka­ton som ac­kom­pan­je­rar Ni­net­tas väg till ex­e­ku­tions­plat­sen. Men här finns en rad ele­gan­ta en­semb­le­num­mer; har­mo­nis­ka och medryc­kan­de mu­si­ka­lis­ka rör­or som Ros­si­ni var så skick­lig på att kom­po­ne­ra. Man kan ock­så hö­ra hur myc­ket Ver­di mås­te ha tilläg­nat sig för ope­ror som till ex­em­pel Ödets makt; de snab­ba kas­ten mel­lan per­so­ner­nas käns­lo­lä­gen el­ler hur en lyck­lig si­tu­a­tion blixt­snabbt vänds till sin mot­sats.

Med Ni­net­ta mö­ter vi hel­ler in­te den kon­ven­tio­nel­la tjäns­te­flic­kan, den enk­la, go­da som ef­ter en rad miss­för­stånd får som hon vill, in­te

säl­lan ef­ter att ha in­tri­ge­rat mot si­na ar­bets­gi­va­re. Nej, Ni­net­ta väx­er av si­na er­fa­ren­he­ter, från en för­äls­kad god­hjär­tad flic­ka till en märkt, för­tviv­lad kvin­na som ef­ter att i sista stund und­kom­mit det straff hon är be­redd att ta (för att räd­da sin far), förmår upp­skat­ta bå­de sin bli­van­de man Fabri­zio och sin far Fer­nan­do på ett dju­pa­re sätt. Hon äls­kar mer mo­get.

Den­na in­spel­ning har en rad go­da so­listin­sat­ser. Sop­hie Be­van som Ni­net­ta lå­ter sin sam­la­de so­pran få ett all­var ef­ter hand, där rös­ten speg­lar hen­nes ut­veck­ling. Hen­nes fäst­man Gi­an­net­to sjungs av Fran­ci­sco Bri­to, en hög te­nor med en säll­synt smi­dig och tät röst. Ka­ta­ri­na Le­o­son, som gör Lu­cia, frun i hu­set, lå­ter sin alt blom­ma ut, och hen­nes man Fabri­zio är en sta­dig bas, Fe­de­ri­co Sac­chi, som har sin li­ke i Ni­net­tas far Fer­nan­do, bas­ba­ry­to­nen Jo­nat­han Le­ma­lu.

Hen­rik Náná­si di­ri­ge­rar or­kes­ter och kör med sä­ker hand, Frank­furts ope­raor­kes­ter stö­der vac­kert sång­ar­na och även om det emel­lanåt lå­ter aning­en mer rö­rigt än vad det skul­le kun­na gö­ra, så be­ror det nog på att det är en li­ve­in­spel­ning. Som allt of­ta­re i den dö­en­de cd-värl­den med­föl­jer det ing­et li­bret­to, men den som så be­hö­ver vet väl hur man goog­lar. Claes Wah­lin NICOLAI: DIE HEIM­KE­HR DES VER­BANN­TEN Be­ge­mann, Berchtold, Bau­er, Rä­sä­nen, Stic­kert, Pent­ti­nen, Ri­e­mer. Chor der Oper Chem­nitz, Ro­bertschu­mann-phil­har­mo­nie/be­er­mann Cpo 777 654-2 [3 CD] Distr: Eu­ro­ton

In­te ens den mest ini­ti­e­ra­de har hört ta­las ope­ran Die Heim­ke­hr des Ver­bann­ten. Än­då skul­le man kun­na sä­ga att få ope­ror har haft en så stor be­ty­del­se som just den­na. Kontra­fak­tis­ka fan­ta­si­er hör säl­lan hem­ma i en an­mä­lan av en ope­ra­in­spel­ning, men be­träf­fan­de Ot­to Ni­co­lais Il proscrit­to (i sin tys­ka ver­sion Die Heim­ke­hr des Ver­bann­ten) må det va­ra hänt. Allt­så, tänk om in­te Nicolai, känd för sin ope­ra Munt­ra fru­ar­na i Wind­s­or, ha­de fö­re­dra­git tex­ten till Il proscrit­to ut­an i stäl­let ta­git sig en an­nan, ock­så den fö­re­sla­gen av Bar­tolo­meo Me­rel­li, im­pres­sa­ri­on vid La Sca­la. Vad ha­de hänt då?

Ot­to Nicolai (1810–49) var i bör­jan av 1840-ta­let på god väg att eta­ble­ra sig som fram­gångs­rik oper­a­kom­po­si­tör i Italien. Han ha­de re­dan gjort suc­cé med Il templa­rio och fick ett nytt an­bud av La Sca­la­di­rek­tö­ren Me­rel­li, som fö­reslog ho­nom en text av Gae­ta­no Ros­si, Il proscrit­to, som Nicolai an­såg opas­san­de. Me­rel­li gav se­dan tex­ten till den unge Gi­u­sep­pe Ver­di, som pre­cis gjort fi­asko med sin ko­mis­ka ope­ra Un gi­or­no di regno. Nicolai blev i stäl­let er­bju­den en an­nan ope­ra­text, Na­buco­do­no­sor, som han fann än­nu säm­re och vil­le i stäl­let ha till­ba­ka tex­ten till Il proscrit­to. Ver­di var tvung­en att åter­läm­na den och fick i sin tur li­bret­tot till Na­buco­do­no­sor, vil­ket un­der det för­kor­ta­de nam­net Na­buc­co kom att bli hans ge­nom­brottso­pe­ra.

Li­ka bra gick det in­te för Nicolai när Il proscrit­to ha­de sin ur­pre­miär på La Sca­la i mars 1841. För­lov­ning­en med den kvinn­li­ga hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren, Er­mi­nia Frez­zoli­ni, ha­de bru­tits och vid pre­miä­ren var hon re­dan gift med te­no­ren An­to­nio Pog­gi. Hon lär vid urupp­fö­ran­det ba­ra ha mar­ke­rat par­ti­et, vil­ken sägs ha bi­dra­git till ope­rans miss­lyc­kan­de.

Bätt­re gick det se­na­re i Wi­en, där Me­rel­li var chef för den ita­li­ens­ka ope­ra­sce­nen vid Kärn­t­nert­hort­hea­ter. Nicolai di­ri­ge­ra­de Il proscrit­to med stor fram­gång, vil­ket gjor­de att han er­bjöds chefs­di­ri­gent­pos­ten i Wi­en. Med viss tve­kan an­tog han er­bju­dan­det – Nicolai triv­des bra i Italien och ha­de go­da chan­ser att bli en be­ty­dan­de ri­val till stor­he­ter som Do­ni­zet­ti och Mer­ca­dan­te, och det upp­sti­gan­de löf­tet, Ver­di. Så blev det in­te, ut­an Nicolai kom att stan­na på tyskt språk­om­rå­de, först i Wi­en och se­dan i Ber­lin, där han slu­ta­de sin ba­na med mäs­ter­ver­ket och det tys­ka 1800-ta­lets mest spe­la­de ko­me­di­klas­si­ker Munt­ra fru­ar­na i Wind­s­or, som han pre­cis hann full­bor­da fö­re sin död. Il proscrit­to kom att föl­ja Nicolai bå­de till Wi­en och Ber­lin, där det gjor­des om­fat­tan­de re­vi­sio­ner med tysk text. Fö­re­lig­gan­de in­spel­ning har av oli­ka skäl valt Wi­en­ver­sio­nen (även den re­vi­de­rad) från 1844.

Hand­ling­en har som bak­grund ro­sor­nas krig 1461. Lord Art­hur Nor­ton, an­häng­a­re av den vi­ta ro­sen är se­dan sju år lands­för­vi­sad

och tros va­ra död. Hans än­ka Le­o­no­re har in­lett en ny för­bin­del­se med en ledare för den rö­da ro­sen, Ed­mund. Ope­ran bör­jar när Art­hur i hem­lig­het åter­vän­der hem sam­ma dag som bröl­lo­pet mel­lan Le­o­no­re och Ed­mund ska äga rum. Kon­flik­ten mel­lan de två ri­va­ler­na slu­tar med att Le­o­no­re tar gift och dör för att be­vi­sa sin ur­sprung­li­ga tro­het till Art­hur.

Nå hur lå­ter den­na ex­klu­si­va ra­ri­tet. Tänk er full­blods­bel­can­to som lät­tats upp med tysk ro­man­tisk ly­rik som fö­re­bå­dar det omiss­känn­ligt per­son­li­ga som vi kän­ner från Munt­ra fru­ar­na. Ari­or, en­semb­ler och kö­rer av­lö­ser varand­ra kring en ope­ra­hand­ling ty­piskt för ti­den: ett ero­tiskt dra­ma med tra­giskt slut mot bak­grund av en hi­sto­risk po­li­tisk kon­flikt – in­te ori­gi­nellt men väl fun­ge­ran­de.

Upp­tag­ning­en är från ope­ran i Chem­nitz med sång­ar­kva­li­tet som lig­ger över vad man kan för­vän­ta av ett mind­re tyskt ope­ra­hus. Fram­för allt so­pra­nen Ju­lia Bau­ers Le­o­no­re är ut­omor­dent­lig och har på sin lott en raf­fi­ne­rad aria. Ba­ry­to­nen Hans Christoph Be­ge­mann och te­no­ren Bern­hard Berchtold som de ri­va­li­se­ran­de Ed­mund re­spek­ti­ve Art­hur är in­ten­sivt en­ga­ge­ra­de med full vo­kal täck­ning. Frank Be­er­mann le­der Ro­bert-schu­mann-phil­har­mo­nie och Chem­nit­zo­pe­rans kör och får ut det mesta av det­ta om in­te bort­glöm­da mäs­ter­verk så dock en fa­sci­ne­ran­de och fullt spel­bar ope­ra. WAG­NER: PAR­SI­FAL Cle­ve­man, Da­lay­man, Tom­lin­son, Roth, Fox, Ha­gen. Hal­lé, Hal­lé Youth Cho­ir, Royal Ope­ra Cho­rus, Tri­ni­ty Boys Cho­ir/el­der BBC Proms CD HLD 7539 [4 CD] Distr: Ster­ling Mu­sic Dis­tri­bu­tion

2013 fi­ra­des Ri­chard Wag­ners 200-års­dag av al­la mu­sikin­sti­tu­tio­ner, och det med be­sked. BBC Proms bi­drog för sin del med ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de av Par­si­fal, som nu finns ut­gi­vet på de­ras eget skiv­mär­ke. Här finns svens­ka in­tres­sen ef­tersom ti­tel­rol­len sjungs av Lars Cle­ve­man och Kund­ry av Ka­ta­ri­na Da­lay­man.

Men trots att sång­stäm­mor­na är näs­tan över hö­van fram­häv­da, så är det­ta en in­spel­ning med or­kes­tern i fokus. Mark El­der är en mång­er­fa­ren Wag­ner­di­ri­gent, och han läg­ger ut det­ta iko­nis­ka par­ti­tur med lugn själv­klar­het. Han fri­läg­ger he­la det fan­tas­tis­ka mo­ti­vis­ka och har­mo­nis­ka nät­ver­ket oaf­fek­te­rat och med sub­ti­las­te klang­käns­la. Hal­léor­kes­tern spe­lar med lys­ter och pre­ci­sion.

Ty­värr be­fin­ner sig – för­u­tom kö­ren från Royal Ope­ra – de vo­ka­la med­ver­kan­de in­te på sam­ma ni­vå. John Tom­lin­son har en lång ly­san­de bas­kar­riär bakom sig. Jag har sett ho­nom fle­ra gång­er i oli­ka rol­ler, och han har en for­mi­da­bel sce­nauk­to­ri­tet. Den gör att man gär­na bort­ser från vis­sa skrov­li­ga bris­ter när man har ho­nom fram­för sig. Han har ock­så ti­di­ga­re gjort många skiv­in­spel­ning­ar som trots många ojämn­he­ter fun­ge­rar bra. Här fun­ge­rar det in­te. Hans wobb­li­ga Gur­ne­manz blir helt en­kelt en ren plå­ga. Ti­tu­rels få men vik­ti­ga re­pli­ker sjungs av Re­in­hard Ha­gen som gjor­de Gur­ne­manz i Mal­möo­pe­rans Par­si­fal 2012, och man öns­kar att Tom­lin­son och Ha­gen fått by­ta rol­ler, då ha­de allt va­rit myc­ket bätt­re. Un­der Lång­fre­dags­und­ret satt jag och fun­de­ra­de över om det in­te fanns nå­gon me­tod att fil­tre­ra bort Tom­lin­sons röst, så att jag ostört kun­nat nju­ta av Hal­léor­kes­terns un­der­ba­ra spel.

Lars Cle­ve­man är för­vis­so en kom­pe­tent Par­si­fal men li­tet för in­dif­fe­rent. Att det­ta är en ung man som un­der de tre ak­ter­na ge­nom­går en enorm ut­veck­ling anar man knap­past. Ka­ta­ri­na Da­lay­man for­ce­rar för myc­ket, hon har sjung­it Kund­ry bätt­re i and­ra sam­man­hang. Det­lef Rot­hs Am­for­tas är vo­kalt li­tet för kort i roc­ken och gör fö­ga av­tryck. Av so­lis­ter­na kan jag för­u­tom åt Ha­gens Ti­tu­rel ba­ra ore­ser­ve­rat gläd­jas åt Tom Fox´ Kling­s­or.

FORS­SELL: SHA­DOWS AND LIGHT/ SKUG­GOR­NA OCH LJU­SET Vo­kal­har­mo­nin, Ax­els­son & Nils­son duo/malmberg Foot­print 086 [1 CD] Distr: Nax­os

Min­nes­mär­ken över tra­ge­din på Utøya om­gavs av dis­kus­sio­ner och kri­tik. Mig ve­ter­li­gen har det som hän­de en­dast fått föl­jan­de mu­si­ka­lis­ka min­ne upp­fört, och nu in­spe­lat: Jo­nas Fors­sells och Mag­nus Florins Skug­gor­na och lju­set – en mad­ri­ga­lo­pe­ra, där Vo­ka­len­semb­lens fem rös­ter, till­sam­mans med slag­verks­du­on Ax­els­son & Nils­son, ger text och mu­sik till tre ödes­mät­ta­de da­gar, da­gen för skot­ten och de när­mast om­kring­lig­gan­de. Allt med in­spi­ra­tion av den ti­dig­mo­der­na guds­tjänst­t­ra­di­tio­nen, te­neb­rae.

Den mu­sik som då skrevs för stil­la vec­kan har ock­så in­fo­gats i Fors­sells verk, tre styc­ken av di Las­so, Ge­su­al­do och de Victo­ria. Hu­vud­sak­li­gen är det Florins 36 tre­ra­ding­ar, sym­met­riskt ar­ran­ge­ra­de kring skot­ten som dö­da­de 69 ung­do­mar, som ut­gör det tims­långa ver­ket. Tex­ten är åter­hål­len, den lå­nar John Don­nes be­röm­da rad om att ing­en män­ni­ska är en ö, och lå­ter mo­tiv åter­kom­ma där per­spek­ti­vet är den ut­an­för­stå­en­des oför­måga att gö­ra an­nat än vitt­na, kon­kre­ti­se­rad av en skedand.

Mu­si­ken är klar, of­tast åter­hål­len, och för en di­a­log med, el­ler ut­gör ett slags re­plik på re­näs­sanston­sät­tar­nas tre in­fo­ga­de par­ti­er. Vo­ka­len­semb­len un­der Fred­rik Malm­bergs led­ning ska­par ett klang­rikt fram­fö­ran­de och du­on, trom­bon och slag­verk, an­vänds åter­hål­let men ef­fekt­fullt. Möj­li­gen kun­de kom­po­si­tio­nen av­stått från att ton­sät­ta själ­va skot­ten, nå­got som tex­ten av­står från då den kan de­las upp i ett fö­re och ett ef­teråt.

Men det­ta är en mar­gi­na­lan­teck­ning av dra­ma­tur­gisk art, mu­sik krä­ver en and­ning, en dra­ma­tik, som ju finns hos så­väl di Las­so el­ler Ge­su­al­do, som i Fors­sells, i dub­bel me­ning, upp­för­da min­nes­kom­po­si­tion över vad som hän­de på Utøya 2011.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.