G

Tidskriften OPERA - - Festivaler -

Vad myc­ket fat­ti­ga­re värl­den skul­le va­ra ut­an Ben­ja­min Brit­tens mu­sik. Det sä­ger Step­hen Ter­ry, en av de förs­ta att spe­la Puck i Brit­teno­pe­ran En mid­som­mar­natts­dröm (A Mid­sum­mer Night’s Dream). Plöts­ligt står han fram­för mig, den rik­ti­ge Puck, ut­an att jag vet hur det har gått till. I mörk­ret un­der ett lum­migt träd fram­för Brit­tens hem The Red House i Al­de­burgh, Suf­folk.

Un­der den­na sjut­tion­de Al­de­burg­h­fes­ti­val då Brit­tens eget kon­sert­hus, den gam­la malt­fa­bri­ken i när­lig­gan­de byn Snape, fi­rar fem­tio år med en upp­sätt­ning av En mid­som­mar­natts­dröm, har The Red House – nu­me­ra mu­se­um och ett pa­ra­dis för al­la Brit­ten­nör­dar som be­sö­ker fes­ti­va­len – an­ord­nat en mu­si­ka­lisk rund­vand­ring i träd­går­den. Här va­jar vall­mon me­dan sto­ra kro­närt­skocksknop­par sträc­ker sig mot ju­nis­kym­ning­en som vä­sen från en an­nan di­men­sion. Man kan se in i de mör­ka ögo­nen på en na­ken pojk­sta­ty näs­tan vart man än vän­der sig. Och bakom en rå­bocks­fi­gu­rin i brons kling­ar en ljudupp­tag­ning där Step­hen Ter­ry, bå­de som han lå­ter i dag och i sin mål­brotts­ras­pi­ga 60-tals­upp­la­ga, lä­ser en av si­na Puck-mo­no­lo­ger ur den förs­ta kom­mer­si­el­la in­spel­ning­en av En mid­som­mar­natts­dröm från 1966.

I ope­ran vim­lar det av poj­kar som sjung­er och age­rar. Man kan sä­ga att Ben­ja­min Brit­ten fyll­de sitt liv med dem; gos­so­pra­ner­na och de and­ra unga poj­kar­na som blev hans pro­te­gé­er. Han skrev mu­sik för dem, stöt­ta­de dem i de­ras spi­ran­de mu­si­ka­lis­ka kar­riä­rer och lät till och med vis­sa, som Step­hen Ter­ry, bo hem­ma hos sig och sam­bon Pe­ter Pe­ars i pe­ri­o­der. Spe­ku­la­tio­ner­na om vad som fak­tiskt för­sig­gick mel­lan ton­sät­ta­ren och hans mynd­ling­ar har in­te lå­tit vän­ta på sig. Men Ter­ry själv – en se­nig, kort­växt man på när­ma­re 70 år som fort­fa­ran­de har nå­got skogs­va­rel­se­likt över sig och ögon som det glim­tar om – sä­ger sig ald­rig ha upp­levt någ­ra när­man­den. Sna­ra­re var Brit­ten den där onkeln som man som barn dröm­mer om att ha. Den som all­tid ha­de tå­la­mod och som kun­de vi­sa värl­den. Han har ba­ra fi­na sa­ker att sä­ga om Brit­ten.

Årets dub­be­lju­bi­le­ran­de Al­de­burg­h­fes­ti­val, som Brit­ten star­ta­de 1948 till­sam­mans med Pe­ars och för­fat­ta­ren Eric Cro­zi­er, fo­ku­se­rar mer än van­ligt på Brit­ten­re­per­to­a­ren. För­u­tom En mid­som­mar­natts­dröm och an­nan Brit­ten­mu­sik sät­ter man ock­så upp Bil­ly Budd. Det är den que­e­re Brit­ten som står i cent­rum med sex­u­ellt am­bi­va­len­ta counter­te­no­rer, mörkt sjö­mans­be­gär och äl­vor, äl­vor, äl­vor.

Jag ser pre­miär­fö­re­ställ­ning­en av En mid­som­mar­natts­dröm i Snape en kväll när full­må­nen står läg­ligt apel­sin­gul över flo­den Al­des vass­rug­gar. Re­gis­sö­ren Ne­tia Jo­nes, som ock­så står för sce­no­gra­fi och vi­de­o­pro­jek­tio­ner, har loc­kat fram en ky­lig spök­histo­ria ur ope­ran, en histo­ria som mer skic­kar tan­kar­na till The Turn of the Screw än en som­mar­natt­sko­me­di. Här är Obe­ron (Ie­styn Da­vi­es) en psy­ko­pat som rö­var bort män­ni­sko­barn och ma­ni­pu­le­rar sin om­värld med troll­kons­ter. Och visst får man en brit­tisk Brit­ten ”ex­tra allt” i den här upp­sätt­ning­en. Det är gosskör, det är snyg­ga tweed­ko­sty­mer och det är mäs­ter­lig sång. Men ty­värr är upp­sätt­ning­en ock­så li­te tung i gum­pen. Jag saknar hu­morn och vär­men.

En mid­som­mar­natts­dröm får ald­rig bli seg, och här känns det som om di­ri­gen­ten Ry­an Wigg­lesworth och Al­de­burgh Fes­ti­val Or­chest­ra kon­se­kvent skru­vat ner tem­pot ett snäpp för myc­ket. Och kanske är det just för att di­ri­gent och re­gis­sör tap­par bort det ko­mis­ka i par­ti­tur och li­bret­to som det är svårt att kän­na nå­got för kär­lekspar el­ler hant­ver­ka­re. Trots att he­la sångar­la­get är ett un­der av brit­tisk vo­kal­per­fek­tion och Da­vi­es Obe­ron står i en klass för sig med sin su­perbt fyl­li­ga counter­te­nor. Jag öns­kar att de ha­de fått mer ro­ligt att gö­ra av sitt age­ran­de. Det räc­ker in­te att Jack Lans­bu­rys Puck är ak­ro­ba­tisk som få när mer­par­ten får age­ra som sjung­an­de sta­ty­er. Desto mer im­po­ne­rar pojk­sång­ar­na som vitsmin­ka­de äl­vor i höga hat­tar och sol­glas­ö­gon à la flu­gor.

Ett av Jo­nes bäs­ta be­slut i den här upp­sätt­ning­en är att ald­rig släp­pa på bar­nets sub­jekt­roll. För hon är vå­gad när hon ger sig in på lad­dad Brit­ten­mark när hant­ver­ka­ren Bot­tom (Matt­hew Ro­se) för­vand­lats till vi­ril ås­na med buk­tan­de blygd­kap­sel som krä­ver att äl­va­gos­sar­na ska klia ho­nom (Brit­ten själv?) bakom öro­nen. Det gör de, men på av­stånd, med av­smak och be­väp­na­de med pin­nar. Det är de som styr.

Ett av re­gis­sö­rens säms­ta be­slut är å and­ra si­dan de eg­na vi­de­o­pro­jek­tio­ner­na, sä­kert tänk­ta som smi­dig sce­no­gra­fi­lös­ning på Sna­pes trånga scen. Men hur många sud­di­ga boklöv ryc­kigt fil­ma­de i mot­ljus kan man se in­nan man trött­nar? I öv­rigt är scen­rum­met näs­tan tomt sånär som på en gunga och en cy­kel. Snape Mal­tings te­gel­kläd­da sal har prytts med någ­ra mur­grönskvis­tar och ros­ti­ga ked­jor i ta­ket. Jag sit­ter bred­vid konst­nä­ren Mag­gi Ham­bling, den äld­re brit­tis­ka dam som gjort det om­strid­da Brit­ten­konst­ver­ket ”The Scal­lop” på Al­de­burg­hs strand. Hon vis­kar hopp­fullt: ”Tror du att det he­la kom­mer att kul­mi­ne­ra med en sex­scen i de där ked­jor­na?” Så blir det ty­värr in­te. Och Ham­bling som­nar re­dan un­der and­ra ak­ten.

Och det är synd för det be­ty­der att hon mis­sar den lil­la di­a­mant till roll som ba­ry­to­nen Si­mon But­te­riss sli­pat till av skräd­da­ren Star­ve­ling, Ro­bert Ma­ger­man på svens­ka. Den­ne skräd­da­re har fått blom­ma ut till en helt opro­ble­ma­tiskt lyck­lig gay­ka­rak­tär, be­tyd­ligt gla­da­re än bälg­ma­ka­ren Flu­te (Law­rence Wi­li­ford), som an­nars bru­kar va­ra den sto­ra que­er­rol­len med sitt dra­ma­tis­ka drag­num­mer på slu­tet som ur­sprung­li­gen skrevs för te­no­ren Pe­ter Pe­ars.

Star­ve­ling ger mig hop­pet åter i den­na kal­la Ne­tia Jo­nes-värld av on­da äl­vor, bort­by­ting­ar och olös­ta kär­leks­pro­blem. Jag tror att Brit­ten själv ha­de tyckt om ho­nom, men jag är in­te sä­ker på att han gil­lat res­ten av upp­sätt­ning­en. Han­na Höglund

1. Sop­hie Be­van som Ti­ta­nia och gosskö­ren i En mid­som­mar­natts­dröm. 2. Ge­or­ge Hump­h­reys som De­metri­us och Ele­a­nor Den­nis som He­le­na. Fo­to: Hu­go Glen­din­ning

BRIT­TEN: EN MID­SOM­MAR­NATTS­DRÖM Pre­miär 9 ju­ni 2017. Di­ri­gent: Ry­an Wigg­lesworth Re­gi, de­sign och vi­de­o­pro­jek­tio­ner: Ne­tia Jo­nes Ljus­de­sign: Ian Scott So­lis­ter: Ie­styn Da­vi­es, Sop­hie Be­van, Jack Lans­bu­ry, Cli­ve Bay­ley, Le­ah-ma­ri­an Jo­nes, Nick Prit­chard, Ge­or­ge Hump­h­reys, Cla­re Pres­land, Ele­a­nor Den­nis, Matt­hew Ro­se, Andrew Sho­re, Si­mon But­te­riss, Law­rence Wi­li­ford.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.