COSÌ FAN TUTTE

Tidskriften OPERA - - Svensk Sommaropera - RECENSENT: HEN­RY LARS­SON • FO­TO: MATS BÄCKER

Så var det dags för den tred­je och sista de­len i Mo­zarts da Pon­te-tri­lo­gi på Drott­ning­holm. Åte­ri­gen är det den frans­ke di­ri­gen­ten Marc Min­kowski och re­gis­sö­ren Ivan Alex­an­dre som gäst­spe­lar med en hög­klas­sig en­semb­le av fram­för allt frans­ka och ita­li­ens­ka sång­a­re. Och för tred­je året i rad upp­re­pas kon­struk­tio­nen med en ”te­a­ter i te­a­tern” som kor­kar igen den uni­ka ba­rocksce­nens djup.

Alex­an­dre av­run­dar här sin idé om Fi­garos bröl­lop (OPE­RA 4/15), Don Gio­van­ni (OPE­RA 4/16) och nu Così fan tutte som en me­ta­be­rät­tel­se om de tre ”out­trött­li­ga li­ber­ti­ner­na” Che­ru­bins, Don Gio­van­nis och Don Al­fon­sos (som ska ses som en och sam­ma per­son) upp­tåg och ero­tis­ka es­ka­pa­der.

Det är ett grepp som var­ken läg­ger till el­ler drar ifrån, ef­tersom ope­ror­na se­pa­rat ten­de­rar att le­va sitt eget liv och publi­ken san­no­likt är omed­ve­ten om den­na högt­fly­gan­de idéam­bi­tion. I syn­ner­het om man in­te sett de två fö­re­gå­en­de pro­duk­tio­ner­na.

Den nu ”åld­ra­de” Che­ru­bin, ali­as Don Gio­van­ni, har ef­ter sin snöp­li­ga hä­dan­gång i Don Gio­van­ni åter­upp­stått som cy­ni­kern Don Al­fon­so, en till åren kom­men man, vars glu­pan­de sex­ap­tit in­te är så glu­pan­de läng­re och som i stäl­let fin­ner mer nö­je i att i ma­ni­pu­le­ra and­ras di­to.

När de unga of­fi­ce­rar­na Fer­ran­do och Gug­li­el­mo pri­sar si­na fäst­mörs, de bå­da syst­rar­na Fi­or­di­li­gis och Do­ra­bel­las, oklan­der­li­ga van­del och fö­re­döm­li­ga se­de­sam­het, slår kvin­no­kän­na­ren Don Al­fon­so vad om att han kan få dem på fall for­ta­re än de anar. Till­sam­mans iscen­sät­ter de ett spel där de bå­da män­nen in­kal­las till det mi­li­tä­ra för att när det är dags dy­ka upp som al­bans­ka kvin­notju­sa­re, mer farsar­tat ex­cent­ris­ka än ex­o­tiskt för­fö­ris­ka i si­na pol­ka­ran­di­ga kjo­lar och långa skägg.

Den il­lu­sions­lö­sa och vad som tycks för­vå­nans­värt livs­er­far­na pi­gan De­spi­na (en tem­pe­ra­ments­full Gi­u­lia Se­men­za­to) dras in i kom­plot­ten och får age­ra bå­de bi­sarr lä­ka­re och nör­dig no­ta­rie. Spe­let tar sin ut­gångs­punkt i kort­spe­let runt en kof­fert, som till­sam­mans med någ­ra smink­bord be­fin­ner sig på gol­vet ne­dan­för te­a­ter­lå­dan, och drivs på tills fäst­män­nen plöts­ligt åter­vän­der och av­slö­jar skam på tor­ra land: de bå­da syst­rar­na i färd med att un­der­teck­na äk­ten­skaps­kon­trakt med si­na ex­o­tis­ka

upp­vak­ta­re. På sätt och vis kan man sä­ga att ope­ran även är en drift med fö­re­ställ­ning­en om det täc­ka kö­nets av­sak­nad av kon­se­kven­stän­kan­de.

En sång­ar­kvar­tett på bal­kong­en ovan­för or­kes­ter­di­ket lå­ter som en hel kör och avi­se­rar av­färd och an­komst. Och någ­ra scendra­pe­ri­er i te­a­ter­lå­dan ar­ran­ge­ras som mast och se­gel i av­sak­nad av nå­gon mind­re il­lu­so­risk far­kost. Då och då skym­tas den bak­re sce­nens out­nytt­ja­de mör­ker. Här ha­de par­ken kun­nat bre ut sig el­ler skep­pet i fjär­ran när­ma sig om sce­no­gra­fin mer ta­git sin ut­gångs­punkt i te­a­terns scen­po­ten­ti­al i stäl­let för att va­ra an­pas­sad för kom­man­de tur­né­be­hov i Ver­sa­il­les.

Men in­vänd­ning­ar­na till trots kan man in­te gö­ra an­nat än att pri­sa Min­kowski för den ena­stå­en­de sång­a­ren­semb­len och den mu­si­ka­lis­ka vi­ta­li­tet han trol­lar fram ur bå­de den och or­kes­ter­di­ket. Uver­ty­ren virv­lar för­bi så snabbt att träblå­sar­na med nöd och näp­pe hin­ner med och över­gång­ar­na till och från re­ci­ta­ti­ven är blixt­snab­ba. Kanske li­te för snab­ba ibland.

Mo­zarts ope­ra, vars mo­ra­lis­ka halt i ett hi­sto­riskt per­spek­tiv in­te all­tid stått ovan­för var­je ifrå­ga­sät­tan­de, är ett un­der av mu­si­ka­lisk skön­het, där de oli­ka du­et­ter­na och en­semb­ler­na var­vas med so­lo­a­ri­or en­ligt en hyf­sat rätt­vis för­del­ning. I de kan­tab­la sce­ner­na i förs­ta ak­ten brer sång­stäm­mor­na ut sig i ett lång­lin­jigt väl­ljud som på­min­ner om att den ita­li­ens­ka bel­can­too­pe­rans rottrå­dar i viss mån står att fin­na här. Och i ham­mar­kla­ve­rets sec­core­ci­ta­tiv hop­par ibland in­fo­ga­de re­fe­ren­ser upp till bå­de Fi­garos bröl­lop och Don Gio­van­ni, som för att på­min­na lyss­na­ren om den på­bjud­na me­ta­ni­vån.

Ba­ry­to­nen Je­an-sé­basti­en Bou gör en Don Al­fon­so med sam­ma fy­sis­ka och vo­ka­la vi­gör som nå­gon­sin en Don Gio­van­ni. Nå­got tec­ken på åld­ran­de är knap­past vid han­den. Dä­re­mot bju­der in­te rol­len på nå­gon sen­su­a­lism av ty­pen säng­kam­mar­blick, så egent­li­gen är rol­len li­te för kort i roc­ken för den­ne ka­ris­ma­tis­ke sång­a­re.

Rik­ligt mått av den se­na­re va­ran har dä­re­mot den ka­na­den­sis­ke bas­ba­ry­to­nen Ro­bert Gle­a­dow. Han är den en­de som med­ver­kat i al­la tre upp­sätt­ning­ar­na (ti­di­ga­re som Fi­garo och Le­po­rel­lo) och sjung­er fäst­man­nen Gug­li­el­mo med bå­de väl­lust och väl­ljud.

Mer ly­riskt däm­pad är Ani­cio Zor­zi Gi­us­ti­ni­a­nis Fer­ran­do med sin smi­di­ga te­nor och han sjung­er den be­röm­da ”Un’au­ra amo­ro­sa” med vac­ker bel­can­to­röst.

På dam­si­dan im­po­ne­rar den ru­mänsk-schwei­zis­ka so­pra­nen Ana Ma­ria La­bin stort. Hen­nes slan­ka, men fyl­li­ga röst har många schat­te­ring­ar och en per­son­lig färg, som hon sä­kert lot­sar ge­nom ari­an med de sto­ra språng­en där hon står fast som klip­pan. Se­re­na Mal­fi är med sin tä­ta och smi­di­ga mez­zo en tem­pe­ra­ments­full Do­ra­bel­la med glim­ten i ögat.

Sam­man­ta­get en sam­spelt en­semb­le där det även finns ut­rym­me för gags och spon­ta­na in­fall.

Slu­tet är ingalun­da sa­gans lyck­li­ga trots sensmo­ra­len om att den mår bäst som ser allt från den lju­sa si­dan. Någon­ting har hänt och den na­i­va oskulds­full­het som fanns in­nan Don Al­fon­so blan­da­de sig i le­ken är er­satt av miss­tänk­sam­he­tens gnabb: Così fan tutte – Så gör de al­la.

MO­ZART: COSÌ FAN TUTTE

Pre­miär 5 au­gusti, be­sökt fö­re­ställ­ning 7 au­gusti. Di­ri­gent: Marc Min­kowski Re­gi: Ivan Alex­an­dre Sce­no­gra­fi och ko­stym: An­to­i­ne Fon­tai­ne Ljus­de­sign: To­bi­as Hag­ström Ståhl So­lis­ter: Ana Ma­ria La­bin, Se­re­na Mal­fi, Ani­cio Zor­zi Gi­us­ti­ni­a­ni, Ro­bert Gle­a­dow, Gi­u­lia Se­men­za­to, Je­an-sé­basti­en Bou.

Få ope­ror tor­de fort­fa­ran­de va­ra så äm­nes­mäs­sigt ak­tu­el­la som Gi­acomo Puc­ci­nis Ma­da­ma But­ter­fly från 1904. Den lil­la ja­pans­kan, ba­ra bar­net, som blir bort­gift med en ame­ri­kansk löjt­nant. Hur många tra­ge­di­er lik­nan­de But­ter­flys har in­te fun­nits i köl­vatt­nen på de ota­li­ga amo­rö­sa för­bin­del­ser som va­rit re­sul­ta­ten av den­na typ av kär­leks­ex­plo­a­te­ring i län­der där USA va­rit sta­tio­ne­rat?

Kanske in­te läng­re i Ja­pan dock, som ju nu­me­ra rent eko­no­miskt tor­de be­fin­na sig minst på sam­ma fot som On­kel Sam. För­sök har gjorts att för­läg­ga hand­ling­en till Syd­osta­si­en där den­na typ av köns­han­del är mer up­pen­bar. Men då upp­står pro­blem med hur man ska för­hål­la sig till de många ofrån­kom­li­ga ja­pans­ka re­fe­ren­ser som finns i Puc­ci­nis ope­ra.

Ma­da­ma But­ter­fly har ibland kri­ti­se­rats för att an­läg­ga en ko­lo­ni­al blick. I dag skul­le väl som­li­ga ta­la om ”kul­tu­rell ap­pro­pri­e­ring”, ett be­grepp som sä­ger aja-ba­ja till den som sö­ker iden­ti­fi­ka­tion med nå­gon på and­ra si­dan om det eg­na grupp­skran­ket.

Men att äm­net är ko­lo­ni­alt be­ty­der ju in­te att per­spek­ti­vet är det. I Puc­ci­nis ope­ra finns ingen­ting av ned­lå­ten­het. Tvärtom finns em­pa­tin hos But­ter­fly och när den knap­past ill­vil­li­ge, men tank­lö­se, spo­ling­en Pin­ker­ton på slu­tet ång­est­fullt ro­par hen­nes namn är det den skuld­tyng­des ynk­lig­het som kom­mer till ut­tryck.

Den ame­ri­kans­ka re­gis­sö­ren Les­lie Swack­ha­mer är ex­pert på Ma­da­ma But­ter­fly och sät­ter nu upp ope­ran för ti­on­de gång­en. Det märks, för re­gin i den­na, som bruk­ligt på Skä­ret – tra­di­tio­nel­la upp­sätt­ning – där den rym­li­ga trä­la­dans upp­höj­da och vagt fram­åt­lu­tan­de scen ge­ne­röst ta­gits i an­språk, är käns­lig och ge­nom­ar­be­tad i mins­ta de­talj. Swack­ha­mer sä­ger sig del­vis ha in­spi­re­rats av den ja­pans­ka No-te­a­tern med dess mys­tiskt mörklag­da kuro­kos­fi­gu­rer, ett slags allt-i-al­loscen­ar­be­ta­re, vars fin­ge­rat osyn­li­ga handräck­ning och tjäns­ter här på ett högst kon­kret sätt ef­fek­ti­vi­se­rar det sce­nis­ka för­lop­pet.

Sven Öst­bergs vack­ra och stäm­nings­ful­la de­kor till­sam­mans med Su­san E. Mic­keys och Ro­bin Karls­sons om­sorgs­ful­la ko­stym re­spek­ti­ve mask av­vi­ker väl knap­past vad at­tri­but be­träf­far

från vad ja­po­nis­men nor­malt bru­kar till­han­da­hål­la på te­a­ter­sce­ner. Här finns te­pa­vil­jong­en med skjut­dör­rar, som kan för­pas­sas i sid­led, och ett en­tou­rage av gei­shor i ki­mo­no, snur­ran­de si­na färg­gla­da pap­per­spa­ra­sol­ler runt den äk­ten­skaps­upp­vak­tan­de Ya­mado­ri, en ka­rak­tärs­full Tor Lind, som gör en­tré i en spe­ci­al­till­ver­kad ki­ne­sisk ill­röd rick­shaw, som var för dyr att lå­ta fram­stäl­la i Ja­pan.

Eli­sa­beth Tei­ge, som i fjol sjöng en sen­sa­tio­nell Sen­ta på Skä­ret, hop­pa­de in ba­ra någ­ra vec­kor fö­re pre­miä­ren. Men hon har sjung­it But­ter­fly ti­di­ga­re i Oslo. Cio-cio-san är ett slan­ka­re par­ti än Sen­ta och det är med häp­nad man ånyo hör och ser den­na osed­van­ligt klangs­kö­na so­pran så vär­digt och ny­an­se­rat ge­stal­ta den unga But­ter­fly. Från den oskulds­ful­la un­der­då­nig­he­ten, över den blin­da lo­ja­li­te­ten till den mör­ka in­sik­ten om vad ödet krä­ver i en­lig­het med tra­di­tio­nens grym­ma på­bud. Häng­an­de över av­grun­den ef­ter att ha för­pas­sat den lil­le ut­om syn­håll blir det ri­tu­el­la själv­mor­det rädd­ning­en från ett liv i vanä­ra. I slut­sce­nen lig­ger hon likt en ut­sla­gen jät­te­fjä­ril i blod­rö­da tygsjok.

Den ir­länds­ke te­no­ren Aa­ron Caw­ley är en sti­lig vi­t­u­ni­for­me­rad löjt­nant Pin­ker­ton. För ho­nom är But­ter­fly en lek­sak som ingalun­da står i vägen för äk­ten­skaps­pla­ner med nå­gon av den eg­na sor­ten. Caw­leys ba­ry­to­na­la, lö­di­ga te­nor och obe­svä­ra­de höjd im­po­ne­rar stort, men skul­le tjä­na på en stör­re dif­fe­ren­ti­e­ring i ut­tryc­ket. Först i slu­ta­ri­an kom­mer det fram fler ny­an­ser.

Nors­kan Siv Oda Ha­ge­rup­sen gör tjä­na­rin­nan Su­zu­ki sce­niskt och vo­kalt ele­gant, men ut­gör med sin lju­sa mez­zo otill­räck­lig vo­kal kon­trast till But­ter­flys so­pran. I bloms­ter­du­et­ten, där But­ter­flys själv­be­drä­ge­ri in­för Pin­ker­tons åter­komst når sin höjd­punkt, för­e­nas de stämskönt i det glitt­ran­de kon­fet­ti­reg­net. Ja­vi­er Fran­co som Shar­pless, det ame­ri­kans­ka sän­de­bu­det som ser vartåt det bar­kar hän, rör sig med auk­to­ri­tet och sjung­er oklan­der­ligt även om jag ha­de öns­kat mig en nå­got mer svär­tad ba­ry­ton.

Fi­na och re­gi­mäs­sigt väl ut­mejs­la­de in­sat­ser gör ock­så Ta­das Gi­ri­nin­kas som Bon­zo, far­bro­dern som gor­mar sva­ve­lo­san­de för­ban­nel­ser över av­fäl­ling­en, och Alex Tsi­lo­gi­an­nis som den lis­man­de äk­ten­skaps­mäk­la­ren Go­ro.

Kanske att ope­ra­che­fens på Skä­ret, Sten Niclas­son, egen bak­grund som bland an­nat or­kes­ter­mu­si­ker bi­dra­git till vad som tycks som en hög med­ve­ten­het be­träf­fan­de or­kes­ter­kva­li­tén? Det kling­ar näm­li­gen all­de­les ut­omor­dent­ligt, in­te minst i strå­kar­na, un­der den ita­li­ens­ke di­ri­gen­ten Mar­cel­lo Mot­ta­del­li om Ope­ra på Skä­rets or­kes­ter som det allt­så he­ter från i år.

Näs­ta som­mar fi­rar Ope­ra på Skä­ret sitt fem­ton­år­sju­bi­le­um med att spe­la Ver­dis Don Car­lo.

PUCCINI: MA­DA­MA BUT­TER­FLY

Pre­miär 29 ju­li 2017. Di­ri­gent: Mar­cel­lo Mot­ta­del­li Re­gi: Les­lie Swack­ha­mer Sce­no­gra­fi: Sven Öst­berg Ko­stym: Su­san E. Mic­key Ljus: Ke­vin Wyn-jo­nes Mask: Ro­bin Karls­son So­lis­ter: Eli­sa­beth Tei­ge, Aa­ron Caw­ley, Siv Oda Ha­ge­rup­sen, Ja­vi­er Fran­co, Alex Tsi­lo­gi­an­nis, Ta­das Gi­ri­nin­kas, Tor Lind. www.ope­rapas­ka­ret.se

Se­re­na Mal­fi och Ana Ma­ria La­bin

Je­an-sé­basti­en Bou

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.