Salo­me

Tidskriften OPERA - - Forestaliningar - NEDERLANDSE OPE­RA, AMS­TER­DAM • RECENSENT: YE­HYA ALA­ZEM • FO­TO: BAUS

Med enk­la me­del kan man ibland ska­pa sto­ra konst­verk. Ivo van Ho­ves nyupp­sätt­ning av Ri­chard Strauss mäs­ter­verk Salo­me på Ams­ter­da­mo­pe­ran ger oss allt och li­te till, ut­an nå­gon stör­re an­sträng­ning. En av­ska­lad och vac­ker upp­sätt­ning med fokus på män­ni­skors in­re mo­tiv och öden sna­ra­re än kon­tro­ver­ser som kan tol­kas hur som helst, nå­got som man har sett i and­ra Salo­me-upp­sätt­ning­ar.

Per­son­re­gin står i cent­rum. Tid och plats är in­te ex­akt de­fi­ni­e­ra­de, men det mesta ty­der på da­gens Mel­la­nöstern. Jan Versweyvelds sce­no­gra­fi och ljus­sätt­ning vi­sar al­ta­nen i ett pa­lats, med en svart bak­grunds­skärm med en stor må­ne. Allt ut­spe­lar sig ut­an­för, men ge­nom en stor al­tan­dörr i mit­ten av den svar­ta skär­men ser vi in­si­dan av ett mo­dernt hal­v­o­ri­en­ta­liskt pa­lats.

Salo­mes fa­milj är rik, dys­funk­tio­nell och po­li­tiskt ak­tiv i Mel­la­nöstern med He­ro­des i spet­sen och in­tres­sen på oli­ka plan. Jocha­naan är kri­mi­nell, ju­disk giss­lan hos He­ro­des vil­ket är an­led­ning­en till kon­flik­ten mel­lan He­ro­des och ju­dar­na, som dis­ku­te­ras bakom sce­nen me­dan Salo­me flir­tar med Jocha­naan un­der ope­rans förs­ta del. He­ro­dias är en al­ko­ho­li­se­rad, ego­is­tisk mor till den bort­skäm­da ri­ke­mans­dot­tern Salo­me som all­tid får sin vil­ja ige­nom.

Den här gång­en ef­ter­frå­gar He­ro­des en dans av Salo­me in­te ba­ra för att till­freds­stäl­la si­na eg­na sex­u­el­la be­hov, ut­an även för att an­vän­da hen­ne för si­na för­hand­ling­ar. Un­der dan­sen för­mins­kas al­tan­dör­ren, och må­nen för­svin­ner sak­ta tills det är helt svart i bak­grun­den när dan­sen är över. På bak­grunds­skär­men pro­ji­ce­ras en dans mel­lan en na­ken kvin­na, som fö­re­stäl­ler Salo­me, och Jocha­naan. Ef­ter dan­sen krä­ver Salo­me pro­fe­tens hu­vud och får, till He­ro­des och ju­dar­nas be­drö­vel­se, he­la Jocha­naan i ett blod­bad på ett stort sil­ver­fat.

Salo­mes de­talj­ri­ka par­ti­tur krä­ver en skick­lig di­ri­gent och or­kes­ter, nå­got man hit­tar i Da­ni­e­le Gat­ti och hans Con­cert­ge­bouwor­kes­ter. De får fram en fan­tas­tisk or­kes­ter­klang som flö­dar friskt och bär so­lis­ter­nas rös­ter på ett yp­per­ligt sätt.

Lan­ce Ry­an gör en slis­kig och ma­ni­pu­la­tiv He­ro­des på ett över­ty­gan­de sätt, men än­nu mer im­po­ne­rar den näs­tan sjut­tio­å­ri­ga Do­ris Sof­fel som He­ro­dias. Hon ge­stal­tar ka­rak­tä­ren till ful­lo och har, fort­fa­ran­de, kraft i rös­ten som får he­la sa­long­en att ska­ka. Jev­ge­nij Ni­ki­tin gör en auk­to­ri­tär Jocha­naan, som lig­ger när­ma­re Wo­tan i ka­rak­tä­ren, men å and­ra si­dan ef­ter­frå­gas in­te nå­gon varm­hjär­tad Jocha­naan i just den här upp­sätt­ning­en.

Ma­lin By­ströms Salo­me är ex­cep­tio­nell på många sätt. Ung­dom­lig­he­ten, gi­rig­he­ten och vul­ga­ri­te­ten som hon lyc­kas för­med­la hör man in­te hos många and­ra so­pra­ner. Hen­nes mör­ka ly­risk-dra­ma­tis­ka so­pran har ett ex­o­tiskt mel­lan­lä­ge och en glitt­ran­de höjd. Där­till har By­ström även en strå­lan­de text­be­hand­ling, för att in­te ta­la om den sce­nis­ka ge­stalt­ning­en som är helt fe­no­me­nal.

Ma­lin By­ström kun­de knap­past valt ett bätt­re till­fäl­le för sin Salo­me­de­but än i Ivo van Ho­ves upp­sätt­ning, som di­rekt ef­ter ope­rans sista ton får stå­en­de ova­tio­ner av pre­miär­publi­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.