BRÖ­DER

Tidskriften OPERA - - Forestaliningar - DEN JYS­KE OPE­RA, ÅR­HUS • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: KÅ­RE VI­E­MO­SE

Det mu­sik­te­a­tra­la bi­dra­get till År­hus år som eu­ro­pe­isk kul­tur­hu­vud­stad är ett Su­san­ne Bi­er-pro­jekt, där tre fil­mer, Brö­der, Ef­ter bröl­lo­pet och Äls­kar dig för evigt, för­vand­lats till ope­ra, mu­si­kal re­spek­ti­ve dans­fö­re­ställ­ning.

Först ut i au­gusti var ope­ran Brö­der. Den fil­men be­rät­tar en grym histo­ria om två dans­ka sol­da­ter i Af­gha­nis­tan, Mi­chael och Pe­ter, som till­fång­a­tas av ta­li­ba­ner, och där Mi­chael ställs in­för ul­ti­ma­tum att han mås­te slå ihjäl Pe­ter för att räd­das. Ne­kar han dö­das bå­da. Mi­chael ac­cep­te­rar men bryts ner men­talt av min­nen och skuld­käns­lor ef­ter hem­koms­ten. Fil­mens ti­tel kom­mer sig av att den fo­ku­se­rar på mot­sätt­ning­ar­na mel­lan Mi­chael och hans hem­ma­va­ran­de och stru­li­ge bror. Li­bret­tis­ten Kerstin Per­ski har dä­re­mot to­nat ner den här mot­sätt­ning­en och bro­dern (Jo­el Ann­mo) har en mind­re tyd­lig och in­te rik­tigt ut­ar­be­tad roll i opera­ver­sio­nen. I stäl­let lig­ger all kon­cent­ra­tion på Mi­chael (Jac­ques Im­brai­lo) och hans suc­ces­si­va sam­man­brott.

Brö­der är na­tur­ligt­vis en stark histo­ria även som mu­sik­te­a­ter, men fil­men är ju myc­ket ef­fek­tivt be­rät­tad, så ger då den dan­skis­länds­ke Daníel Bjar­na­sons mu­sik nå­got ex­tra? Nja, jag har svårt att se det. Den un­der­stry­ker och läg­ger stäm­ning­ar men bi­drar knap­past till att för­dju­pa el­ler skär­pa ka­rak­tä­rer­na. In­te hel­ler byggs de oli­ka si­tu­a­tio­ner­na till­räck­ligt väl upp i mu­si­ken. Bäst fun­ge­rar den mot slu­tet, när Mi­chael in­te läng­re förmår ti­ga om vad som hän­de i Af­gha­nis­tan.

Kasper Hol­ten har re­gis­se­rat, och han är en re­gis­sör som näs­tan all­tid bi­drar med över­ras­kan­de och of­ta myc­ket fyn­di­ga in­fall. Här har han dock gått strängt ora­to­ri­e­mäs­sigt till väga. Al­la med­ver­kan­de, so­lis­ter och kör sit­ter he­la ti­den un­der den en tim­me och fyr­tio mi­nu­ter pa­us­lö­sa fö­re­ställ­ning­en på gra­däng­er runt den tom­ma sce­nen, dit de kli­ver ner och upp­trä­der ef­ter be­hov. Den sce­nis­ka kon­cent­ra­tio­nen är stor, men det är än­då främst histo­ri­en i sig och in­te dess ope­raut­tryck som gri­per tag.

Det här är Bjar­na­sons förs­ta ope­ra, och de vo­ka­la par­ti­er­na är in­te allt­för ex­pres­si­va el­ler krä­van­de men ut­förs ex­em­pla­riskt av för­u­tom nämn­da bland an­nat av Ma­rie Ar­net som Mi­chaels hust­ru, Dé­ni­se Beck som den dö­da­de Pe­ters än­ka, och in­te minst av den lil­la flic­ka, Sel­ma Buch Ørum Vil­lum­sen, som spe­lar Mi­chaels dot­ter och som be­fin­ner sig på sce­nen he­la ti­den un­der mer än en och en halv tim­me. Stef­fen Aar­fing står för den när­mast obe­fint­li­ga sce­no­gra­fin och för de stramt svar­ta klä­der al­la bär. André de Rid­der le­der År­hus sym­fo­nior­kes­ter klart och re­digt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.