Val­ky­ri­an

Tidskriften OPERA - - Forestaliningar - DEN NY OPE­RA, ES­B­JERG • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MO­GENS DAM

Oper­a­kom­pa­ni­et Den Ny Ope­ra i Es­b­jerg grun­da­des 1999 i sam­ar­be­te med Søn­derjyl­lands Sym­fo­nior­kes­ter och har i det vack­ra Ut­zon-ri­ta­de mu­sik­hu­set i Es­b­jerg se­dan dess pro­du­ce­rat två upp­sätt­ning­ar om året plus oli­ka pro­jekt för barn. Re­dan 2003–08 iscen­sat­te man he­la Ri­chard Wag­ners Ni­be­lung­ens ring. Märk­ligt nog sjö­sät­ter man re­dan nu en ny Ring-upp­sätt­ning, och det trots att man ald­rig spe­lat nå­gon av Wag­ners and­ra ope­ror och fak­tiskt än­nu in­te en en­da Ver­di­o­pe­ra. Det rå­der en minst sagt mar­kant ring­fix­e­ring på väst­ra Jyl­land.

Först ut i den nya Ring­en är Val­ky­ri­an, och den följs av Rhen­gul­det 2019, Si­eg­fri­ed 2021 och Rag­narök 2023 för att året där­på av­slu­tas med en förs­ta sam­lad ring. Re­gis­sör är Kasper Wil­ton, som var in­blan­dad ock­så i den för­ra ring­en, och för sce­no­gra­fin står Ma­rie í Da­li, som till­sam­mans med Stef­fen Aar­fing stod för den ex­pres­si­va sce­no­gra­fin till Kö­pen­hamn­so­pe­rans Ring 2003–06. Den fan­ta­si hon då vi­sa­de har hon in­te bu­rit med sig till den­na nya ring, som ter sig sce­niskt högst kon­ven­tio­nell med en i bäs­ta fall funk­tio­nell scen­bild, i and­ra ak­ten dock sna­rast spre­tig och platt. Wil­ton har in­te hel­ler haft am­bi­tio­nen att se någ­ra un­der­tex­ter i Wag­ners dra­ma, som an­nars hör till ope­ra­histo­ri­ens mest un­der­textri­ka. Men re­gis­sö­ren är of­tast mu­si­ka­liskt följ­sam i sin per­son­re­gi, och den ena­stå­en­de star­ka dra­ma­ti­ken i um­gäng­et mel­lan dra­mats pro­ta­go­nis­ter kom­mer väl till sin rätt.

Mu­si­ka­liskt hål­ler sig upp­sätt­ning­en på en ni­vå som pend­lar mel­lan god och im­po­ne­ran­de. Søn­derjyl­lands Sym­fo­nior­kes­ter un­der sin ledare Lars Ole Mat­hi­a­sen står för ett schwung­fullt och sta­bilt spel, som gyn­nas av den go­da aku­sti­ken. Te­a­tern har i god Bay­reut­h­ef­ter­följd ett av­skär­mat or­kes­ter­di­ke, och or­kes­tern kan spe­la ut or­dent­ligt ut­an att täc­ka sång­ar­na.

An­na­le­na Pers­son, Gö­te­borgso­pe­rans bli­van­de Brünn­hil­de, pro­var här ut rol­len. Hen­nes val­ky­ria är ovan­ligt ung­dom­lig, häst­svans­prydd, smärt och spens­lig vid Wo­tans si­da men med auk­to­ri­tet i fram­to­ning­en, sär­skilt i slut­sce­nen. Hen­nes so­pran kling­ar fritt och slankt, näs­tan li­tet för slankt ibland, av och till öns­kar jag li­tet mer vo­kal tyngd för att ge ef­ter­tryck åt Brünn­hil­des sär­ställ­ning som ka­rak­tär.

Ja­mes John­son har jag i gott min­ne från hans här­ligt preg­nan­ta Wo­tan i Kö­pen­hamns­ring­en, och nog ska­par hans sto­ra be­härsk­ning av rol­len fort­fa­ran­de re­jält av­tryck. Men det mås­te sä­gas att John­sons bas­ba­ry­ton in­te bli­vit frä­scha­re med åren, den kling­ar of­ta rätt flackt och oskönt.

Cor­ne­lia Beskow gör en Si­eglin­de med in­ten­siv scen­när­va­ro, en fint ge­nom­tänkt och ge­nom­förd roll­tolk­ning. Hen­nes stäm­ma har vo­lym, kraft och klar­het. Det är en röst med stor ut­veck­lings­po­ten­ti­al, men un­der mins­ta tryck kling­ar den oro­väc­kan­de vasst och hårt. Det är nå­got hon skynd­samt mås­te för­sö­ka ar­be­ta bort.

Mot sig som Si­eg­mund har hon den dans­ke te­no­ren Mag­nus Vi­gi­li­us, som ti­di­ga­re mest har gjort ita­li­ens­ka par­ti­er och nu sat­sar hårt på Wag­ner. Det gör han rätt i! Hans Si­eg­mund har na­tur­lig kraft och spänst, och det är en roll­de­but som bå­dar gott för fram­ti­den.

Ran­di Ste­ne är i gläd­jan­de hög­form som Fric­ka, och Jesper Brun­jen­sen med sin kus­li­ga käll­ar­bas är en ly­san­de Hun­ding.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.