Otel­lo

Tidskriften OPERA - - Forestaliningar - CO­VENT GAR­DEN, LON­DON • RECENSENT: YE­HYA ALA­ZEM • FO­TO: CATHERINE ASHMORE

Ef­ter många års vän­tan och spe­ku­la­tio­ner och al­la pro­blem med rös­ten stod Jo­nas Kauf­mann änt­li­gen på scen för att ta sig an en av de svå­ras­te te­nor­rol­ler­na, Gi­u­sep­pe Ver­dis Otel­lo. Rol­len har för många te­no­rer in­ne­bu­rit en vänd­punkt i de­ras kar­riä­rer. Få har kla­rat upp­gif­ten till ful­lo, och se­dan Plá­ci­do Do­mingos da­gar har man knap­past ställt så höga för­vänt­ning­ar som just nu på Jo­nas Kauf­mann. Otel­lo är en roll som krä­ver i prin­cip allt, och Kauf­mann har allt som krävs, ut­om en sak – Otel­lo­rös­ten. Hans scen­när­va­ro och age­ran­de är nästin­till ide­a­lis­ka för rol­len. Kauf­mann be­mäst­rar rol­len rent tek­niskt, men han saknar än­då den sista väx­eln som en Otel­lo be­hö­ver, näm­li­gen den dra­ma­tis­ka ge­nom­slags­kraf­ten. En Otel­lo­röst ska skä­ra som ett svärd, men Kauf­mann lyc­kas knappt ta sig ge­nom or­kes­tern. Ibland und­ra­de jag om jag satt på fel si­da el­ler om or­kes­tern var för stark – men nej, de and­ra sång­ar­na hör­des bra och tyd­ligt ut­an någ­ra pro­blem. I de mer ly­ris­ka av­snit­ten, som t.ex. ”Già nel­la not­te den­sa” och i sista ak­ten över­ty­ger han dock, men hel­he­ten bris­ter.

I stäl­let stjäl den in­hop­pan­de ba­ry­to­nen Mar­co Vra­tog­na fö­re­ställ­ning­en, och vil­ken fe­no­me­nal Ja­go han är! Det känns som om he­la jor­dens onds­ka har sam­lats på Co­vent Gar­den. Många ha­de sett fram emot Lu­do­vic Té­zi­ers roll­de­but, men han fick stäl­la in av häl­so­skäl. Att han skul­le gö­ra en bätt­re in­sats än Vra­tog­na tviv­lar jag på. Vra­tog­na äger sce­nen bå­de vo­kalt och dra­ma­tiskt, och har det psy­ko­lo­gis­ka över­ta­get gente­mot Otel­lo re­dan in­nan ope­ran bör­jar, då han får stå en­sam på sce­nen in­nan stor­men drar igång. Mel­lan de två her­rar­na står Ma­ria Agres­ta, och hon gör en bra Des­de­mo­na ut­an att stic­ka ut. I de förs­ta två ak­ter­na gör hon ett par osäk­ra in­sat­ser men väx­er med spe­lets gång och sjung­er sin sto­ra scen vac­kert och sen­ti­men­talt.

Keith War­ner står för en myc­ket bra re­gi. En mörk och tid­lös upp­sätt­ning med fokus på Ja­gos in­ne­bo­en­de svar­ta kraf­ter, där Bo­ris Kud­lič­kas sce­no­gra­fi ut­går från den psy­ko­lo­gis­ka kär­nan i dra­mat.

Kö­ren och or­kes­tern un­der An­to­nio Pap­pa­no går näs­tan in­te att be­skri­va. En bätt­re Ver­di­upp­le­vel­se får man le­ta ef­ter. Pap­pa­no lyf­ter upp dra­mat, hö­jer tem­pe­ra­tu­ren och hål­ler spän­ning­en ut­an att tap­pa en en­da de­talj, men ty­värr får han ibland däm­pa or­kes­tern för Kauf­manns skull, in­te minst i eds­du­et­ten i slu­tet av and­ra ak­ten.

Men den som vill hö­ra en rik­tig Otel­lo får ploc­ka fram in­spel­ning­ar med Ma­rio Del Mo­naco, Jon Vic­kers el­ler Plá­ci­do Do­min­go ur skiv­hyl­lan, an­nars vän­ta ett tag till.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.