OPERAWEEKEND

I LEIP­ZIG

Tidskriften OPERA - - Innehåll - SKRIBENT: SÖ­REN TRAN­BERG

OPERAS Sö­ren Tran­berg gjor­de en Straus­sweek­end i Leip­zig, där so­pra­nen Eli­sa­bet Strid be­gick sin Salo­me­de­but till­sam­mans med Mi­chael We­i­ni­us och Ka­rin Lo­ve­li­us.

Att jag skul­le åka till Leip­zig strax fö­re mid­som­mar var in­pla­ne­rat se­dan länge, in­te minst för att tre svens­ka sång­a­re med­ver­ka­de i den nya Salo­me-upp­sätt­ning­en. Vår in­ter­na­tio­nellt verk­sam­ma so­pran Eli­sa­bet Strid roll­de­bu­te­ra­de som Salo­me. Och det gjor­de hon med be­sked! Hen­nes ly­riskt-dra­ma­tis­ka röst är fint ega­li­se­rad, där de bril­jan­ta höjd­to­ner­na får sin kraft ur ett myc­ket tätt mel­lan­lä­ge. Sång­ers­kan har länge haft Salo­me på sin öns­ke­lis­ta. Att få de­bu­te­ra i ett bätt­re sam­man­hang än i re­gis­sö­ren Aron Sti­ehls myc­ket in­tres­san­ta upp­sätt­ning har jag svårt att tän­ka mig.

Sti­ehl har för­lagt hand­ling­en till en film­stu­dio. Li­te lätt an­tydd är in­spel­nings­käns­lan i Ro­sa­li­es mo­nu­men­ta­la sce­no­gra­fi, som be­står av sto­ra ala­bas­ter- och hård­plast­ski­vor. Fon­den är im­po­ne­ran­de, där en lång di­a­go­nal trap­pa le­der ner till scen­gol­vet. Mitt på sce­nen står ett bil­vrak, en fon­tän som spru­tar vat­ten, en sten­hög och en mind­re trap­pa som le­der till en av­sats, där He­ro­dias oblygt id­kar sex med en sol­dat.

Det här kom att bli Ro­sa­li­es sista pro­duk­tion, ef­tersom hon ef­ter en lång­va­rig sjuk­dom dog fem da­gar fö­re pre­miä­ren. Många Salo­me-upp­sätt­ning­ar har jag sett, men ald­rig nå­gon som har va­rit så utre­rad. Här vi­sas in­te ba­ra en dys­funk­tio­nell fa­milj upp, ut­an även en fy­sisk te­a­ter som in­te skyr någ­ra me­del.

Det är den tred­je Sti­ehl-upp­sätt­ning­en jag ser. För två år se­dan gjor­de han en oer­hört tät Ma­da­ma But­ter­fly i Leip­zig och i vå­ras såg jag hans ver­sion av Al­fre­do Ca­ta­la­nis in­te allt­för of­ta spe­la­de ope­ra La Wal­ly på Volkso­per i Wi­en. Det är per­son­in­struk­tio­nen som är Aron Sti­ehls adels­mär­ke. Han bor­rar djupt i ver­ken och ka­rak­tä­rer­na. Hans Salo­me-upp­sätt­ning är som ett psy­kogram. Vil­ket svenskt ope­ra­hus blir först med att en­ga­ge­ra Aron Sti­ehl?

Ri­chard Strauss iden­ti­fi­e­rar sig all­tid med si­na kvin­no­ge­stal­ter mu­si­ka­liskt, in­te minst Salo­me. Eli­sa­bet Strid ge­stal­tar en ut­le­van­de ton­å­ring som är trot­sig, tru­lig och väl­digt kätt­je­full. Hon är psy­kiskt ska­dad i den­na per­ver­te­ra­de mil­jö. Helst skul­le hon vil­ja fly bort. Hen­nes styv­far He­ro­des våld­för sig på hen­ne, in­te minst ge­nom bru­talt oral­sex som vi anar bakom sten­hö­gen. Li­kaså un­der slöj­dan­sen – ge­nom en pan­to­mim skild­ras för­histo­ri­en – dan­sar He­ro­des med sin styv­dot­ter och våld­för sig än mer på hen­ne. Det är den tred­je iscen­sätt­ning­en som jag ser Mi­chael We­i­ni­us i He­ro­des roll och ald­rig ti­di­ga­re har han sce­niskt levt ut al­la even­tu­el­la psy­ko­lo­gis­ka bloc­ke­ring­ar som man kan ha in­för en roll som den­na. Re­gin för­lös­te We­i­ni­us i fram­stäl­lan­det av en de­pra­ve­rad per­son, som vi ba­ra kan kän­na av­sky och äc­kel in­för.

Mag­ni­fi­ka är de stän­di­ga grä­len med hust­run. Ka­rin Lo­ve­li­us He­ro­dias sät­ter han dock in­te på plats. Hon tar för sig sex­u­ellt med vakt­man­ska­pet och är san­ner­li­gen ing­en fö­re­bild för sin dot­ter. Bå­de We­i­ni­us och Lo­ve­li­us är ly­san­de vo­kalt, där det sång­li­ga och age­ran­det är helt in­te­gre­rat.

In­te kons­tigt att Salo­me sö­ker mänsk­lig vär­me hos den fängs­la­de pro­fe­ten Jocha­naan. Den för­bi­sed­da Salo­me väd­jar, ja, bö­nar och ber om en fy­sisk kon­takt, vil­ket näs­tan är olid­ligt att se. Även pro­fe­ten neg­li­ge­rar hen­ne. Det är lätt att för­stå hen­nes at­trak­tions­kraft in­för Tu­o­mas Pur­si­os res­li­ga ge­stalt. Han fram­för sitt in­ten­si­va par­ti med en malm­stäm­ma och med ett bett i re­pli­ker­na som sät­ter av­tryck.

Ge­wand­hau­sor­kes­tern un­der sin chefs­di­ri­gent Ulf Schir­mer spe­lar med en sam­man­hål­len tät­het som im­po­ne­rar stort, där fram­för allt strå­ket är svind­lan­de skönt.

Eli­sa­bet Strids slut­scen med det av­hugg­na hu­vu­det är sång­ligt all­de­les för­träff­lig. Hen­nes in­le­vel­se­för­må­ga är to­tal. En form­li­gen max­i­mal ut­läm­ning bå­de sce­niskt och vo­kalt mot det ofrån­kom­li­ga slu­tet. Pu­blik­re­spon­sen lät in­te vän­ta på sig.

ARABELLA, ETT NEGLIGERAT VERK?

We­ek­en­den i Leip­zig in­led­des med Arabella. Min förs­ta kon­takt med ope­ran var för drygt 35 år se­dan un­der Wi­e­ner Festwochen i en re­per­to­ar­fö­re­ställ­ning med Gun­du­la Ja­nowitz och Lu­cia Popp. Trots des­sa stjär­nor hit­ta­de jag ing­en in­gång till ver­ket. Det var först i Christof Loys Gö­te­borgsupp­sätt­ning med Ni­na Stem­me för drygt tio år se­dan som jag in­såg kva­li­te­ter­na i den­na ly­ris­ka ko­me­di. Loy tog rol­ler­na på all­var, där den re­a­lis­tis­ka mil­jön gjor­de si­tu­a­tio­ner­na be­grip­li­ga för publi­ken.

Nå­got lik­nan­de fick ock­så Jan Sch­midt-gar­re fram i sin iscen­sätt­ning. Hand­ling­en i Hu­go von Hof­mann­st­hals li­bret­to skild­ras ge­nom ett rap­so­diskt be­rät­tan­de som sce­no­gra­fen He­i­ke Sche­e­le lyf­te fram i sin upp­de­la­de sce­no­gra­fi. Den över öro­nen skuld­sat­te gre­ve Wald­ner spe­lar bort allt han äger på dob­bel. Han för­sö­ker gif­ta bort sin älds­ta dot­ter Arabella, som upp­vak­tas av ett an­tal fri­a­re. Ef­tersom Wald­ners är luspan­ka klär de ut den yng­re dot­tern Zden­ka till poj­ke.

En ren fröjd för örat var or­kes­ter­spe­let un­der Ulf Schir­mers led­ning. Hans för­tro­gen­het med en mängd Straus­so­pe­ror är väl­be­kant. På det tys­ka bo­la­get cpo har han bl.a. spe­lat in Feu­ersnot och In­ter­mez­zo. Schir­mer har en för­må­ga att lyf­ta fram sång­ar­na vo­kalt.

Ame­ri­kans­kan Bet­sy Hor­ne, som byg­ger upp en kar­riär i Tyskland, var en ly­san­de Arabella. Rent silv­rig i klang­en och med en ap­pa­ri­tion som på­min­ner li­te om Renée Fle­mings. Oper Leip­zig har en fal­len­het för att en­ga­ge­ra unga lo­van­de sång­a­re, som t.ex. den ukrains­ka so­pra­nen Ole­na To­kar (Zden­ka) som mat­cha­de Bet­sy Hor­ne yp­per­ligt, in­te minst i du­et­ten ”Aber der Rich­ti­ge”.

Tho­mas J. May­er gjor­de nå­got mänsk­ligt av den ri­ke kro­a­tis­ke björn­jä­ga­ren Mandry­ka, som till slut får Ara­bel­las hand. May­ers vack­ra hjäl­te­ba­ry­ton var ock­så ett an­nat plus. Li­kaså Mar­kus Franc­ke i Mat­te­os hisk­ligt höga och kni­vi­ga te­nor­par­ti. Två ve­te­ra­ner ge­stal­ta­de greve­pa­ret, Jan-hend­rik Roo­te­ring med stor pon­dus och en in­takt röst. Det gjor­de in­te Re­na­te Behle, som pas­se­rat ze­nit för länge se­dan.

För förs­ta gång­en fick jag se Zden­ka läm­na ho­tell­säng­en med Mat­teo, som i sin tur tror sig ha till­bring­at en kär­leksnatt i mörk­ret med Arabella. En­dast i slut­sce­nen sätts sce­no­gra­fin ihop till ett funk­tions­dug­ligt rum. Wald­ner sit­ter i ett hörn och spe­lar kort med si­na vän­ner, bröl­lopss­vi­ten vän­tas på att in­tas av det ny­gif­ta pa­ret Arabella-mandry­ka, me­dan Ade­lai­de (fru Wald­ner) kur­ti­se­rar med sin äls­ka­re gre­ve Do­mi­nik, som även han har upp­vak­tat Arabella. De en­da som har haft vett att läm­na den­na unk­na mil­jö är det unga pa­ret Zden­ka-mat­teo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.