FESTIVALER Mün­chen och Al­de­burgh.

Tidskriften OPERA - - Innehåll - 2

Carl Ma­ria von We­bers sista ope­ra Obe­ron är väl­känd ge­nom sin uver­tyr. Det är en av de bäs­ta ope­rau­ver­ty­rer som skri­vits men fö­re­kom­mer så gott som en­dast i kon­sert­sa­len. Dess­utom sjungs ock­så den sto­ra Oce­a­na­ri­an ibland av so­pra­ner som vill vi­sa sin dra­ma­tis­ka po­ten­ti­al. I öv­rigt är Obe­ron nog ter­ra in­cog­ni­ta för fler­ta­let ope­raäls­ka­re, även om det finns en ut­märkt skiv­in­spel­ning från 2005 med Hil­le­vi Mar­tin­pel­to och Jo­nas Kauf­mann i hu­vud­rol­ler­na.

Pro­ble­met är att Obe­ron in­te kny­ter an till We­bers mu­sik­dra­ma­tis­ka land­vin­ning­ar i Fris­kyt­ten och Eu­ry­ant­he ut­an spe­ci­al­skrevs för Co­vent Gar­den. Li­bret­tot är eng­elskt och an­pas­sat till den ang­lo­sach­sis­ka vur­men för mas­ques, pan­to­mi­mer, fe­e­ri­er, se­mi­o­pe­ror el­ler hur man ska be­näm­na den eng­els­ka mix av allt mel­lan tal­te­a­ter, ba­lett, me­lo­dram, ope­ra, sång­spel, som nåd­de sin fi­nas­te för­äd­ling re­dan i Pur­cells The Fairy Qu­een.

Obe­ron byg­ger dock in­te på Sha­kespe­a­re som man skul­le kun­na tro ut­an på en vers­ro­man av Wi­e­land om rid­da­ren Hüon, som får ett själv­mordsupp­drag av Karl den sto­re. Han ska be­ge sig till Bag­dad för att dö­da den per­son som sit­ter till hö­ger om ka­li­fen och där­ef­ter äk­ta ka­li­fens dot­ter. In­te helt lätt, men här gör Sha­kespe­a­re ovän­tad en­tré ge­nom att äl­va­kung­en Obe­ron tar sig an sa­ken, prö­var de äls­kan­des amo­rö­sa stad­fast­het (Hüon och ka­lif­dot­tern Re­zia vi­sar sig prak­tiskt nog ha bli­vit kä­ra i varand­ra re­dan in­nan de träf­fas) och hjäl­per dem när så be­hövs med te­le­por­te­ring à la Har­ry Pot­ter. Den löst sam­man­häng­an­de histo­ri­en be­rät­tas ock­så via ta­la­de och me­lo­dra­ma­tis­ka in­slag, och det är in­te svårt att för­stå att ef­ter­värl­den mest ska­kat på hu­vu­det.

Här finns dock myc­ket bra mu­sik som är värd att räd­das. Men går det att åstad­kom­ma nå­got slags vet­tigt sce­niskt sam­man­hang av den? Bay­e­rische Staatso­per i Mün­chen gjor­de till som­ma­rens tra­di­tio­nel­la ope­ra­fest­spel ett för­sök på sin and­ra scen, Prin­z­re­gen­tent­hea­ter. Re­gis­sör var den unge ös­ter­ri­ka­ren Nikol­aus Habjan, som mest gjort sig känd som skick­lig dock­kre­a­tör. Och så även här. Tal­rol­ler­na ge­nom­för­des av vir­tu­o­sa dock­te­a­terar­tis­ter med ett bat­te­ri sto­ra hand­doc­kor med rör­ligt mun­par­ti. Doc­kor­nas il­lu­so­ris­ka tal­för­het blev fak­tiskt myc­ket ro­lig och bi­drog till en av­se­värd liv­full­het åt fö­re­ställ­ning­en och till en iro­nisk di­stans som nog är nöd­vän­dig för att den här ope­ran ska fun­ge­ra sce­niskt.

I Habjans ver­sion ut­spe­las hand­ling­en i ett la­bo­ra­to­ri­um, där Obe­ron ut­sät­ter Re­zia och Hüon för ett kär­lek­s­test. Hur håll­bar är de­ras kär­lek när de ut­sätts för di­ver­se pröv­ning­ar – här finns kla­ra lik­he­ter med bå­de Troll­flöj­ten och En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen. Och det finns ock­så ett Pedril­lo/blondchen-par, Fa­ti­me och Sche­ras­min. Skepps­brott för­svå­rar hem­re­san och Re­zia ham­nar i Al­man­sors ha­rem i Tu­nis, och bå­de hon och Hüon döms till dö­den. Då tyc­ker Obe­ron att det får va­ra nog och te­le­por­te­rar dem raskt till ett li­e­to fi­ne på Hüons frans­ka hem­ma­plan.

Det blir in­te så li­tet rap­so­diskt, men det är en ro­lig upp­sätt­ning på över tre tim­mar ut­an lon­gö­rer. Och den väc­ker mer­smak. Det bor­de gå att ta sig an det­ta Obe­ron-ma­te­ri­al ock­så på and­ra och kanske än­nu bätt­re fun­ge­ran­de sätt. We­bers schwung­ful­la och po­e­tis­ka mu­sik för­tjä­nar att tas till va­ra.

Ori­gi­na­let är eng­elskt men i Mün­chen sjungs en tysk över­sätt­ning (Wi­e­land var ju tysk). Jag und­rar om det in­te ha­de va­rit bätt­re att be­hål­la ori­gi­na­lets eng­els­ka, det ha­de hjälpt till att lyf­ta fram en brit­tisk fe­e­ri­ka­rak­tär som sak­nas li­tet i Ivor Bol­tons ener­gis­ka ut­lägg­ning av par­ti­tu­ret. An­net­te Dasch hål­ler stor show i sin oce­an­scen, me­dan te­no­ren Bren­den Gun­nell är en re­la­tivt däm­pad Hüon. Här finns stör­re vo­ka­la sväng­ar att ta ut. Ju­li­an Prégar­di­en har en mju­ka­re, myc­ket vac­ker te­nor, som man gär­na ha­de hört mer av, men Obe­ron har in­te så myc­ket att sjunga. Ame­ri­kans­ka Rachael Wil­son är en helt bril­jant Fa­ti­me.

Um­ber­to Gi­or­da­nos Andrea Ché­ni­er är in­te en li­ka stor säll­synt­het som Obe­ron, men det­ta är fak­tiskt den förs­ta upp­sätt­ning­en nå­gon­sin på Bay­e­rische Staatso­per. Det är dock knap­past den­na för­sum­mel­se som loc­kat pro­gram­sät­tar­na ut­an sna­ra­re att man där­med åter kun­nat sam­man­fö­ra det bay­ers­ka dröm­pa­ret An­ja Har­te­ros och Jo­nas Kauf­mann. Och åt­minsto­ne An­ja Har­te­ros är full­kom­ligt ma­ka­lös. Hon gör Mad­da­le­na med un­der­bar no­bless,

in­ner­lig­het och sub­til vo­kal färg­lägg­ning. Hen­nes ”La mam­ma mor­ta” gör mig gri­pen på ett vis som jag in­te rik­tigt vän­tat i den­na ope­ra.

Jo­nas Kauf­mann har en ena­stå­en­de kraft och vi­ri­li­tet i sin stäm­ma, och även som Andrea Ché­ni­er kling­ar hans te­nor gran­di­ost. Men den­ne mitt i de frans­ka re­vo­lu­tions­ex­ces­ser­na rätt världs­från­vän­de po­et be­hö­ver fler ly­ris­ka sträng­ar i sin stäm­ma. Hans be­röm­da ”Co­me un bel dì di mag­gio” sjung­er Kauf­mann med onö­dig kraft och in­te så myc­ket vac­ker för­drömd­het.

Egent­li­gen är dock hu­vud­per­so­nen Gé­rard, som i mot­sats till de and­ra två ge­nom­går en in­tres­sant ut­veck­ling un­der hand­ling­ens gång och ock­så är en per­son som ak­tivt age­rar och in­te dri­ver runt och dröm­mer som Andrea och Mad­da­le­na. Han sjungs här av Luca Sal­si, en ny be­kant­skap för mig, som jag blir mäk­ta im­po­ne­rad av, en kär­nig, klas­sisk ita­li­ensk skurk­ba­ry­ton med na­tur­lig vo­lym och lys­kraft.

För re­gin står Philipp Stölzl, som fram­för allt sat­sat på det re­vo­lu­tio­närt stor­slag­na. Sce­no­gra­fin, som Stölzl själv står för till­sam­mans med He­i­ke Voll­mer, är upp­byggd i fle­ra eta­ger och rum på varand­ra. Det vim­lar av folk av al­la sam­häl­le­li­ga schat­te­ring­ar. Det på­går myc­ket i mar­gi­na­len. Prakt- och liv­fullt men li­tet pla­katar­tat. Omer Meir Well­ber le­der den bay­ers­ka statsor­kes­tern i ett bå­de ele­gant och in­ten­sivt mu­si­ce­ran­de. La Fa­vo­ri­te, som Gae­ta­no Do­ni­zet­ti skrev för Pa­ri­so­pe­ran 1840, var länge en av Do­ni­zet­tis mest po­pu­lä­ra ope­ror vid si­dan av Lu­cia di Lam­mer­mo­or. Un­der 1900-ta­let sjönk den in­te di­rekt i glöms­ka men blev en säll­synt­het på ope­ra­sce­ner­na. Kanske på grund av kon­kur­ren­sen från La Tra­vi­a­ta, vars pro­blem­ställ­ning­ar på­min­ner in­te så li­tet om dem i La Fa­vo­ri­te. Och det kan ver­ka svårt att över­ty­ga en mo­dern publik om det in­tres­san­ta i en na­iv klos­ter­no­vis blin­da för­äls­kel­se i en kung­lig mä­tress och den he­li­ga upp­rörd­het han drab­bas av när han upp­täc­ker vil­ken för­fär­ligt fal­len kvin­na hans dyr­ka­de Léo­nor de Guz­man är.

Man kan tän­ka sig att La Fa­vo­ri­te lik­som Obe­ron skul­le krä­va en viss iro­nisk di­stans till hand­ling­en för att den skul­le kun­na bli ac­cep­te­rad av en nu­ti­da publik. Men så har in­te Amé­lie Ni­er­mey­er – mest verk­sam som te­a­ter­re­gis­sör i Tyskland – gått till väga, när man i Mün­chen nu åter prö­var håll­bar­he­ten i Do­ni­zet­tis frans­ka suc­céo­pe­ra. Hon tar i stäl­let allt på störs­ta all­var. Inga spår av grand opé­ra el­ler ut­styr­sel­styc­ke av nå­got slag. Alex­an­der Mül­ler-el­maus scen­bild be­står av flytt­ba­ra, halv­ge­nom­skin­li­ga vägg­sek­tio­ner som ömsom stäng­er in ömsom up­pen­ba­rar flykt­vä­gar för per­so­ner­na på sce­nen. Allt är kon­cen­tre­rat på de tre hu­vud­fi­gu­rer­na, Léo­nor, klos­ter­no­vi­sen Fer­nand och kung­en Al­fon­so. Ni­er­mey­er går dem nä­ra in på li­vet och teck­nar re­na psy­kogram av de­ras själs­liv och in­re kon­flik­ter. Det du­ger Do­ni­zet­tis mu­sik all­de­les yp­per­ligt till. Han är in­te den yt­ligt rast­lö­se snabb­skri­va­re som många av­fär­dat ho­nom som. För ett ti­o­tal år se­dan gjor­de Christof Loy en lik­nan­de stark när­läs­ning av Ro­ber­to De­ve­reux på sam­ma scen.

En li­ka bril­jant som över­ras­kan­de scen är det i Pa­ris ob­li­ga­to­ris­ka ba­lettav­snit­tet, som i dag van­li­gen bru­kar hop­pas över. In­te här, men det dan­sas in­te. I stäl­let tycks kung­en sät­ta på nå­gon spän­nan­de film på tv. Han tving­ar Léo­nor att tit­ta med, tv-lju­set flim­rar i de­ras an­sik­ten, me­dan de själ­va ser rakt ut mot oss i publi­ken. Or­kes­tern spe­lar medryc­kan­de ba­lett­mu­sik som en gam­mal stum­film­sen­semb­le, och allt ut­spe­lar sig i de två be­trak­tar­nas an­sik­ten. Kung­en le­ver ut sin in­fan­ti­la macho­ka­rak­tär, me­dan Léo­nor käm­par mel­lan för­akt och ro­ad iro­ni in­för den­ne man, vars löf­ten hon som ung flic­ka tro­hjär­tat li­tat på men som djupt svi­kit hen­ne. Det här är re­gi­te­a­ter när den är som all­ra bäst.

Föröd­mju­kad och för­ak­tad av kung och hov gri­per Léo­nor tag i Fer­nand som ett sista halm­strå, men han är allt­för na­iv och känslo­mäs­sigt pri­mi­tiv för att du­ga som halm­strå. Léo­nor är den en­da mog­na ge­stal­ten i det­ta mör­ka dra­ma och kan i sin ut­läm­na­de en­sam­het till sist ba­ra dö. Amé­lie Ni­er­mey­ers bor­ran­de in­ten­si­va ut­lägg­ning av La Fa­vo­ri­te över­ty­gar in i mins­ta de­talj, och hon har haft fe­no­me­na­la sång­a­re att ar­be­ta med.

Främst den sär­klas­si­ga Elī­na Ga­ranča som här gjor­de sin roll­de­but som Léo­nor. En de­but som många läng­tat ef­ter, rol­len tycks som skri­ven för hen­ne. Hen­nes dju­pa, var­ma och än­då så dra­ma­tis­ka mez­zo är ena­stå­en­de ut­trycks­full. I lä­gen där mer nor­mal­be­gå­va­de sång­ers­kor skul­le klinga en smu­la an­spänt tycks hen­nes röst sna­ra­re blom­ma ut än­nu lät­ta­re och ri­ka­re än i mer be­kvä­ma lä­gen. Det är un­der­bart att lyss­na till, och dess­utom är hen­nes ge­stalt­ning av Léo­nor gjord med psy­ko­lo­gisk pre­ci­sion.

Ma­ri­usz Kwie­ci­eń gör ett djupt obe­hag­ligt por­trätt av den ar­ro­gan­te kung­en, och Kwie­ci­eńs så väl­fo­ku­se­ra­de ba­ry­ton har et­san­de skär­pa och bett. Matt­hew Po­len­za­nis klos­ter­no­vis är verk­li­gen ing­en te­nor­hjäl­te ut­an en rätt ömk­lig fi­gur, men han sme­ker fram det­ta rätt högt lig­gan­de par­ti och fyl­ler det med ljuvt ly­ris­ka ac­cen­ter – en kon­trast till den su­per­vi­ri­le Jo­nas Kauf­mann kväl­len in­nan. En på­fal­lan­de snygg bas upp­vi­sar fin­länds­ke Mi­ka Ka­res som Fer­nands pa­ter Balt­ha­zar. Elī­na Ga­rančas ma­ke Ka­rel Mark Chichon le­der or­kes­tern, och spe­let är per­fekt av­pas­sat till den­na så över­ty­gan­de Do­ni­zet­ti­tolk­ning, som för öv­rigt ome­del­bart gi­vits ut på dvd. Lennart Bro­man­der

1. Bren­den Gun­nell i Obe­ron. 2. An­ja Har­te­ros och Jo­nas Kauf­mann i Andrea Ché­ni­er. 3. Elī­na Ga­ranča och Ma­ri­usz Kwie­ci­eń i La Fa­vo­ri­te. 4. Ma­ri­usz Kwie­ci­eń och Matt­hew Po­len­za­ni i La Fa­vo­ri­te. Fo­to: Wil­fri­ed Hösl

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.