BOKNYTT Att va­ra Loa Falk­man.

Carl Jo­han Falk­man, Andreas Lin­dahl Wahl­ström & Widstrand (250 s.) ISBN 9 789146 230458

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

I Loa Falk­mans me­mo­a­rer, be­rät­ta­de för mu­sik- och ra­di­o­jour­na­lis­ten Andreas Lin­dahl, tas lä­sa­ren med på en re­sa från för­äld­ra­hem­met till sce­ner­na i Pa­ris och New York. Som få svens­ka ope­ras­ång­a­re är Loa känd och om­tyckt i bre­da folk­la­ger. In­te för att han är en av de främs­ta i sitt fack ut­an mer för sin mångsidig­het. Vi som är upp­vux­na på 1960-ta­let med en tv-ka­nal i svart­vitt minns hur t.ex. Bir­git Nils­son samt Eli­sa­beth Sö­der­ström och Kjerstin Del­lert i Pri­ma pri­ma­don­nor (i färg) ock­så var folk­kä­ra hos en publik som ald­rig sett sång­ers­kor­na på en ope­ra­scen. Sam­ma sak är det med Loa.

Han be­rät­tar ge­ne­röst ur sitt liv. Han vä­jer in­te för svå­ra si­dor som sin dyslexi, som gjor­de att hans skol­gång blev tuff. I stäl­let blev Loa klas­sens ro­lig­hets­mi­nis­ter ef­tersom han var bra på att imi­te­ra män­ni­skor. Svensklä­ra­ren på Djurs­holms sam­sko­la var Bengt Jahns­son, se­der­me­ra en be­ryk­tad te­a­ter­kri­ti­ker i Da­gens Ny­he­ter. Loa är upp­växt i ett mu­si­ka­liskt me­del­klass­hem i det väl­bär­ga­de Stocksund, fa­dern var chef för Svens­ka Tu­rist­för­e­ning­en.

In­tres­set för mu­sik och språk fanns re­dan ti­digt. I mit­ten på 60-ta­let kom Drott­ning­holms Slottste­a­ter in i Lo­as liv tack va­re hans sto­ra­sys­ter Ma­lin, som även drog dit bro­dern Per. Brö­der­na job­ba­de som sta­tis­ter och sa­longs­vakt­mäs­ta­re. Via ama­tör­säll­ska­pet Mo­se­bac­ke Kam­ma­ro­pe­ra, där Loa sjöng ti­tel­rol­len i Fi­garos bröl­lop, stod sik­tet in­ställt på en ut­bild­ning vid Ope­ra­hög­sko­lan i Stock­holm. Vil­ket upp­munt­ra­des av dess rek­tor Lars af Malm­borg och Loa kom in vid and­ra för­sö­ket 1970. Bland stu­di­e­kam­ra­ter­na fanns Britt Ma­rie Aruhn, Sol­veig Fa­ring­er och Jo­sef Köst­ling­er (Ta­mi­no i Berg­mans Troll­flöjtsfilm).

Re­dan som­ma­ren 1971 gjor­de Loa de­but i ba­roc­ko­pe­ran Dal ma­le il be­ne på Vadste­na-aka­de­mi­en mot bl.a. He­le­na Dö­se, vil­ket led­de till gäst­spel på Drott­ning­holms­tea­tern. Ef­ter ope­ra­ut­bild­ning­en fick Loa an­ställ­ning på Stock­holmso­pe­ran. De­but som Fer­dinand vid ur­pre­miä­ren på Lars Jo­han Wer­les Tin­to­ma­ra i sam­band med att Ope­ran fi­ra­de sitt 200-års­ju­bi­le­um 1973. Se­dan rul­la­de det på i snabb takt med Drott­ning­holm sam­ma som­mar i Ros­si­ni­buf­fan Kär­lek på prov och i Così fan tutte. Fast det sto­ra ge­nom­brot­tet kom året där­på i Ope­rans nyupp­sätt­ning av Don Gio­van­ni, där Loa sjöng Ma­set­to mot Syl­via Lin­denstrands Zer­li­na. Det är mer än märk­ligt att han in­te näm­ner det­ta, li­kaså att de två sjöng mot varand­ra i fle­ra upp­sätt­ning­ar som Bar­be­ra­ren i Se­vil­la och Askung­en. Här bor­de det fin­nas sa­ker att be­rät­ta. In­te hel­ler nämns det be­ty­del­se­ful­la sam­ar­be­tet med re­gis­sö­ren Gö­ran Jär­ve­felt.

Dä­re­mot be­rät­tar Loa in­gå­en­de om rol­len Don Gio­van­ni, som han har gjort i fle­ra upp­sätt­ning­ar, bland an­nat på Stock­holmso­pe­ran, Drott­ning­holms­tea­tern och på Tyl­te­a­tern (Sta­vov­ské di­vad­lo) i Prag, där Mo­zarts ope­ra urupp­för­des. Han med­ver­ka­de även i Su­zan­ne Os­tens film Brö­der­na Mo­zart.

I bör­jan av sin kar­riär var Loa ett sce­niskt na­tur­barn och helt oför­ställd. Han spe­la­de in­te då rol­len av Loa. Själv upp­lev­de jag ho­nom re­dan i Bar­be­ra­ren och som be­tjän­ten Hen­rik i Carl Ni­el­sens Mas­ke­rad, i bå­de ope­ror­na mot Gös­ta Win­bergh – en kol­le­ga som Loa in­te hel­ler går in när­ma­re på. Fint är att Loa sät­ter in den oi­ni­ti­e­ra­de lä­sa­ren på ett lätt­fatt­ligt sätt i de ope­ror han näm­ner i tex­ten.

Det blev 17 år på Stock­holmso­pe­ran in­nan han sa upp sig. Det upp­stod en kon­flikt med då­va­ran­de ope­ra­che­fen Eskil Hem­berg, vil­ket re­do­görs ut­för­ligt för i bo­ken. Kol­le­gan Britt Ma­rie Aruhn tog Lo­as par­ti, vil­ket hon kre­di­te­ras för. I öv­rigt stod de tyd­li­gen in­te på sam­ma våg­längd.

Lo­as kar­riär lö­per på med Esca­mil­lo i Pe­ter Brooks be­röm­da upp­sätt­ning av La tragé­die de Car­men, nar­ren i Sha­kespe­a­res Tret­ton­dags­af­ton på Dra­ma­ten, den fi­asko­ar­ta­de med­ver­kan vid den svens­ka ut­tag­ning­en av Eu­ro­vi­sion Song Con­test 1990 och nu se­nast som ICASTIG, ett rent re­klam­jobb. Själv minns jag fram­för allt Loa som Ru­ne Ru­ne­berg i Su­san­ne Bi­ers film Pen­sio­nat Os­kar ef­ter Jo­nas Gar­dells ma­nus. Om bå­de till­bli­vel­sen och fil­m­ar­be­tet be­rät­tar Loa in­gå­en­de.

Lo­as ma­na­ger är hust­run Rosy Jauc­kens som var so­list i Ope­ra­ba­let­ten. De bil­da­de ett eget ak­tie­bo­lag. Ge­nom go­da vän­ner ham­na­de de i ett av värl­dens störs­ta re­vi­sions­fö­re­tag, en ud­da få­gel bland mul­ti­na­tio­nel­la kun­der. Se­dan lyc­ka­des de­ras re­vi­sor ta kon­trol­len över bo­la­get, vil­ket led­de till ju­ri­dis­ka pro­ces­ser un­der fle­ra års tid. I en dom i För­valt­nings­rät­ten blev pa­ret av med i prin­cip allt de äg­de. Loa tyc­ker själv i ef­ter­hand att de ha­de va­rit anings­lö­sa.

Slu­tet av bo­ken hand­lar mest om jakt, vil­ket in­tres­se­rar mig fö­ga. Här tap­par jag in­tres­set för sam­man­hang­et, be­strött med kän­da namn. Den ene fi­na­re än den and­re. Till slut får jag för mig att även me­mo­a­rer­na ska in­bringa nå­got eko­no­miskt i slutän­dan. Sö­ren Tran­berg

Andreas Lin­dahl

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.