Pe­sa­ro

Tidskriften OPERA - - Festival -

Som all­tid i Ros­si­ni­upp­sätt­ning­ar­na i Pe­sa­ro rå­der det ett tätt sam­ar­be­te mel­lan fes­ti­va­lens pro­duk­tio­ner och det ve­ten­skap­li­ga text­kri­tis­ka forsk­nings­ar­be­tet kring nottex­ter­na. De fles­ta av ton­sät­ta­rens ope­ror har va­rit fö­re­mål för om­fat­tan­de fors­kar­mö­dor för att få fram en ut­gå­va som mot­sva­rar den ur­sprung­li­ga ver­sio­nen. Le siège de Corint­he (Korints be­läg­ring) med ur­pre­miär i Pa­ris 1826, som är den frans­ka be­ar­bet­ning­en av den ita­li­ens­ka Ma­o­met­to se­con­do (Mu­ham­med II, Ne­a­pel 1820), till­hör de mest kom­pli­ce­ra­de att re­da ut. Bå­da ver­sio­ner­na har som hi­sto­risk central­ge­stalt den os­mans­ke sul­ta­nen Mu­ham­med II (Meh­met, Ma­ho­met i Korints be­läg­ring) som ef­ter att ha sköv­lat Kon­stan­ti­no­pel 1454 fort­sat­te si­na er­öv­rings­tåg kring Me­del­ha­vet. Plat­sen för be­läg­ring­en i de oli­ka ver­sio­ner­na va­ri­e­rar (den ve­ne­ti­ans­ka ko­lo­nin Ne­gro­pon­te i Ma­o­met­to se­con­do). Till det­ta kom­mer en sed­van­lig ero­tisk kon­flikt­si­tu­a­tion. Kär­leks­hi­sto­ri­en mel­lan Mu­ham­med och Pamy­ra, dot­ter till Korints över­be­fäl­ha­va­re Cléomè­ne, slu­tar med att Pamy­ra be­går själv­mord för att vi­sa sin tro­het till sitt fos­ter­land.

Det spans­ka pro­duk­tions­tea­met La Fu­ra dels Baus ope­raupp­sätt­ning­ar har som va­ru­mär­ke att ska­pa själv­stän­di­ga vi­su­el­la scen­lös­ning­ar, in­te all­tid med för­stå­e­li­ga och igen­känn­ba­ra kopp­ling­ar till ver­ket. Ibland upp­står stor­slag­na ori­gi­nel­la spek­ta­kel, ibland ham­nar man i ma­ni­e­rat ef­fekt­sö­ke­ri. I Le siège de Corint­he ut­görs re­gis­sö­ren Car­lus Padris­sas och sce­no­gra­fen Li­ta Ca­belluts grundsce­no­gra­fi av vat­ten­be­hål­la­re i plast som an­dakts­fullt bärs fram i pro­ces­sio­ner av kör och sta­tis­ter, som om de vo­re he­li­ga re­li­ker, för att slut­li­gen stap­las upp som enor­ma mu­rar. En ef­fekt­full och ta­lan­de an­spel­ning på vatt­nets evi­ga be­ty­del­se i des­sa ti­der av kli­mat­pro­ble­ma­tik och mil­jö­för­stö­ring. Här cen­tre­rat till Me­del­ha­vet, vars be­härs­kan­de var den vik­ti­gas­te an­led­ning­en till världs­er­öv­ra­ren Mu­hamme­ds krigs­fö­re­tag på 1400-ta­let.

La Fu­ra dels Baus upp­sätt­ning till­för och för­e­nar fle­ra tids­per­spek­tiv som åter­fö­der ver­ket med nyvun­nen spräng­kraft. Bland dem de sam­ti­da om­stän­dig­he­ter­na vid ope­rans till­komst. När Ros­si­ni läm­na­de Ita­li­en för att eta­ble­ra sig i Frank­ri­ke var he­la Eu­ro­pa en­ga­ge­rat i det gre­kis­ka fri­hets­kri­get. Sär­skilt tur­kar­nas be­läg­ring av den gre­kis­ka sta­den Mis­so­long­hi kom att bli sym­bol för kri­get, fram­för allt ge­nom lord By­rons fri­vil­li­ga del­ta­gan­de. Han dog i reu­ma­tisk fe­ber 1824, just i Mis­so­long­hi. Lord By­ron ha­de tio år ti­di­ga­re skri­vit en episk dikt ”The Si­e­ge of Corinth”, som tro­ligt­vis fanns med som för­la­ga re­dan till Ce­sa­re del­la Val­les li­bret­to till Ma­o­met­to II.

Vid Le siège de Corint­hes ur­pre­miär ha­de de fruk­tans­vär­da grym­he­ter­na kring tur­kar­nas se­ger någ­ra må­na­der ti­di­ga­re upp­rört pa­ri­sar­na. Här pro­ji­ce­ras de­lar av By­rons dikt pa­ral­lellt med ba­lett­mu­si­ken. La Fu­ra dels Baus ac­kom­pan­je­rar in­te, som så of­ta, kva­si­ex­o­tis­ka ko­re­o­gra­fi­er, ut­an den en­sam­me Ma­ho­mets stum­ma me­di­ta­tio­ner kring kri­gets me­nings­lös­het.

Även om La Fu­ra dels Baus iscen­sätt­ning möt­tes av blan­dat mot­ta­gan­de så var den­na ren­tvät­ta­de Korints be­läg­ring en mu­si­ka­lisk tri­umf. Här ut­kris­tal­li­se­ras ett dra­ma som mu­si­ka­liskt i sin själv­stän­di­ga ver­sion vi­lar på eg­na för­ut­sätt­ning­ar och in­te står den ita­li­ens­ka ver­sio­nen ef­ter. Ef­ter schis­mer med led­ning­en har den ut­märk­ta Ros­si­nior­kes­tern från Bo­log­na­o­pe­ran er­satts med den ita­li­ens­ka ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter. Om man ha­de far­hå­gor om or­kes­terns oö­va­de Ros­si­ni­i­di­om kom des­sa på skam. Un­der led­ning av Ro­ber­to Ab­bado spe­las den­na ny­föd­da ope­ra med full ka­pa­ci­tet på al­la om­rå­den, den vir­tu­o­sa pre­ci­sio­nen, den stor­lin­ji­ga mo­nu­men­ta­li­te­ten och den pas­sio­ne­ra­de dra­ma­ti­ken.

Till sin hjälp ha­de han en ho­mo­gen en­semb­le på högs­ta ni­vå. Luca Pi­sa­ro­ni, per­fekt ega­li­se­rad bas­ba­ry­ton med vir­tu­os lätt­het i ko­lo­ra­tu­rer­na, var långt ifrån nå­gon hård­för världs­er­öv­ra­re. För­vir­ran­de lik Jo­seph Fi­en­nes i Sha­kespe­a­re in Lo­ve. Här blev hans fram­to­ning mer ro­man­tisk sa­go­prins, vil­ket gav stör­re tro­vär­dig­het i kon­flik­ten med den äls­ka­de Pamy­ra. Strå­lan­de och djupt gri­pan­de var Ni­no Machaid­zes Pamy­ra med ny­fun­nen ge­nom­slags­kraft i mel­lan­lä­get och dra­ma­tisk stark ko­lo­ra­tur.

Den mest in­tres­san­ta rös­ten var än­då te­no­ren, Ser­gey Ro­ma­nov­sky, som den ko­rin­tis­ke här­fö­ra­ren Néoclès, tilli­ka Pamy­ras till­tänk­te. Ro­ma­nov­skys fa­sci­ne­ran­de per­son­li­ga timb­re och in­ten­si­tet i fö­re­dra­get och hans spjutskar­pa höjd­to­ner, blir yt­ter­li­ga­re ett ex­em­pel på de rys­ka sång­ar­nas an­nek­te­ring av bel­can­to­re­per­to­a­ren. I John Ir­vins Cléomè­ne hit­ta­de vi en ha­bil Ros­si­ni­te­nor och Car­lo Cig­ni fram­för­de fi­na­lens mäk­ti­ga pro­fe­tia om gre­ker­nas fram­ti­da se­ger med över­ty­gan­de baspon­dus.

Ma­rio Mar­to­nes upp­sätt­ning av Tor­val­do e Dor­lis­ka från 2006 är ing­en upp­värmd skåp­mat. Den­na rädd­nings­o­pe­ra om den skö­na

Dor­lis­ka, som hålls fång­en av her­ti­gen d'or­dow och till slut räd­das av sin äls­ka­de Tor­val­do och den god­hjär­ta­de tjäns­te­an­den Gi­or­gio, vi­sa­de sig va­ra en dy­na­misk och vi­tal ope­ra som in­te har blek­nat i sin malpå­se. De i ori­gi­nalupp­sätt­ning­en med­ver­kan­de Miche­le Per­tu­si och Fran­ce­sco Me­li till­hör nu­me­ra opera­värl­dens kring­fly­gan­de jet­set. Årets ef­ter­föl­ja­re kom­mer snart att gå sam­ma väg el­ler är re­dan där. Ni­co­la Alai­mo är bå­de kropps­ligt och vo­kalt gräns­lös i Ros­si­nis buf­fa­ba­ry­ton­rol­ler. Här vi­sar han prov på täck­ning för de svar­ta ka­rak­tä­rer­na. Te­no­ren Dmitry Kor­chak är själv­klar och sä­ker som Tor­val­do, li­kaså buf­fa­ba­sen Car­lo Le­po­re som Gi­or­gio. Rik­tigt så lång kom­men är in­te Salo­me Ji­cia i rol­len som Dor­lis­ka.

En an­nan fa­vo­rit i re­pris är den nu 87-åri­ge Pi­er Lui­gi Piz­zis upp­sätt­ning av La pi­et­ra del pa­ra­go­ne (Kär­lek på prov). Ope­ran om den ri­ke gre­ven As­dru­b­a­le som fin­ge­rar en eko­no­misk ru­in för att prö­va si­na be­und­ra­rin­nors och vän­ners tro­het. Piz­zis de­sign­ri­ta­de lyx­vil­la är li­ka läc­ker som ti­di­ga­re, me­dan re­gin har för­fal­lit till swim­ming­pools­plas­kan­de, tjaf­sigt bim­bofnit­ter och sväl­lan­de bi­ceps. Det sist­nämn­da vi­sar hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren Gi­an­luca Marg­he­ri gär­na upp.

Den vo­ka­la och mu­si­ka­lis­ka ni­vån är ac­cep­ta­bel om in­te på en min­nesvärd ni­vå. Un­dan­ta­gen som hö­jer sig är Max­im Mi­ro­novs sub­tilt ny­an­se­ra­de te­nor­sång, Aya Wa­ki­zo­nos (Cla­rice) full­fjäd­ra­de Ros­si­ni­mez­zo och ba­ry­to­nen Pa­o­lo Bor­dog­na som su­ve­ränt spot­tar ut sitt par­lan­do mel­lan kall­su­par­na i swim­ming­poo­len. Erik Grau­ne

1. Ser­gey Ro­ma­nov­sky som Néoclès i Le siège de Corint­he. 2. Gi­an­luca Marg­he­ri som gre­ve As­dru­b­a­le i La pi­et­ra del pa­ra­go­ne. Foto: Stu­dio Ama­ti Bac­ci­ar­di.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.