Dracu­la

Tidskriften OPERA - - Fes­ti­val - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: CARL THOR­BORG

Ope­ra­de­bu­te­ran­de Victo­ria Bo­ri­so­va-ol­las är känd som en yt­terst be­gå­vad ton­sät­ta­re av in­stru­men­tal­mu­sik, främst or­kes­ter­mu­sik. Hen­nes Dracu­la-ope­ra stif­tar jag först be­kant­skap med ge­nom di­rekt­sänd­ning­en från pre­miä­ren i ra­di­ons P2, där fo­kus na­tur­ligt nog ham­nar myc­ket på det or­kestra­la. Det lå­ter ko­los­salt bra. Ide­li­gen hän­der det spän­nan­de sa­ker i or­kes­tern, fi­na in­stru­ment­kom­bi­na­tio­ner, preg­nan­ta mo­tiv far för­bi, stän­digt va­ri­e­ra­de klang­bil­der. Det vo­ka­la gör mind­re in­tryck.

Någ­ra da­gar se­na­re ser jag upp­sätt­ning­en och kan kon­sta­te­ra, att jo, visst är det så att det är som or­kes­ter­ton­sät­ta­re Victo­ria Bo­ri­so­va­ol­las har si­na re­mar­kab­la kva­li­te­ter. Som mu­sik­dra­ma­tisk ton­sät­ta­re där­e­mot tre­var hon sig fram och lyc­kas of­ta mind­re bra. Sång­en pla­nar in­te säl­lan ut i talsång el­ler rent tal, just när en vo­kal steg­ring ha­de va­rit det na­tur­li­ga. Fi­gu­rer­na på sce­nen bott­nar in­te i det mu­si­ka­lis­ka och blir all­de­les för flac­ka till ka­rak­tä­ren. Det finns ett näs­tan kon­stant glapp mel­lan vad som hän­der på sce­nen och i or­kes­ter­di­ket, vil­ket känns när­mast för­bryl­lan­de, ef­tersom det som sker i or­kes­tern un­der Ka­ren Ka­men­seks säk­ra led­ning of­ta är så till den grad rikt och at­trak­tivt.

Bram Sto­kers skräck­klas­si­ker Dracu­la är an­nars ett prakt­fullt och märk­ligt nog in­te ti­di­ga­re nytt­jat ope­ra­ma­te­ri­al. Li­bret­tis­ter­na Claes Pe­ter Hellwig och Kristi­an Ben­kö har na­tur­ligt­vis kraf­tigt kon­cen­tre­rat ro­ma­nen men ock­så gjort histo­ri­en mer in­tres­sant ge­nom att ska­pa en stark re­la­tion mel­lan den kvinn­li­ga hu­vud­per­so­nen Mi­na och den odö­de trans­syl­vans­ke gre­ven. Slu­tet, där det är lätt att as­so­ci­e­ra till Den fly­gan­de hol­län­da­ren, får till och med en li­ten fe­mi­nis­tisk twist. Mi­na off­rar in­te likt Sen­ta sig själv för att ge den odö­de frid och kär­lek ut­an tar hans liv för att se­dan som det tycks vand­ra iväg till ett nytt själv­stän­digt liv ut­an sin kran­ke ma­ke Jo­nat­han. Det är hen­ne väl unt, och man ha­de gär­na un­nat Sen­ta sam­ma slut.

Det finns en stark dra­ma­tisk po­ten­ti­al i Dracu­las och Mi­nas lad­da­de re­la­tion, men den får allt­så in­te nå­got rik­tigt mu­si­ka­liskt ut­tryck. Eli­sa­beth Mey­er som Mi­na har hel­ler in­te till­räck­ligt med dra­ma i rös­ten för att över­ty­ga, men felet är in­te främst hen­nes, det är ock­så en rätt otack­samt ut­for­mad roll. Ola Eli­as­son är en li­tet för ode­mo­nisk sång­a­re för att kun­na över­ty­ga som blod­törs­tig gre­ve med sex ap­pe­al.

Tyngd­punk­ten i Kung­li­ga Ope­rans re­jä­la sats­ning på Dracu­la lig­ger på det vi­su­el­la. Li­nus Fell­bom som re­gis­sör och Dan Pot­ra som sce­no­graf har dra­git på or­dent­ligt. Ljus­sätt­ning­en är ge­nom­gå­en­de dun­kelt blå­svart, sto­ra dra­pe­ri­er in­ra­mar sce­nen, och go­ti­ken fi­rar tri­um­fer. Vam­py­ris­ka fi­gu­ran­ter sving­ar sig ek­vi­li­bris­tiskt i osyn­li­ga li­nor och går hårt åt blot­ta­de ble­ka hal­sar. Lars Bet­h­ke står för den ak­ti­vis­tis­ka ko­re­o­gra­fin, och han själv del­tar ock­så som en kus­ligt rör­lig Dracu­la-doub­le. Scen­by­ten sker med säll­synt ele­gans. Här vi­lar verk­li­gen inga sce­nis­ka led­sam­he­ter, och det är en upp­sätt­ning helt ut­an lon­gö­rer.

För­u­tom de två hu­vud­rol­ler­na upp­trä­der en lång rad and­ra fi­gu­rer: Jo­el Ann­mo som Jo­nat­han – be­tyd­ligt skröp­li­ga­re här än hos Bram Sto­ker. Jo­nas De­ger­feldt som den av Dracu­la märk­te Ren­fi­eld, Jo­han Ed­holm som Dr Se­ward, och Lars Ar­vid­son med för­näm­lig bas­auk­to­ri­tet som Van Helsing – var­för ha­de man in­te gjort mer av den rol­len?

San­na Gibbs är ut­märkt som den li­tet lätt­sin­ni­ga och bru­talt blod­sug­na Lu­cy, me­dan Ka­ta­ri­na Le­o­son med li­tet för myc­ket vi­bra­to in­led­nings- och av­slut­nings­vis får be­sjunga kär­le­ken ut­i­från sin po­si­tion som se­dan hund­ra­tals år av­li­den Dracu­la-kä­res­ta.

BO­RI­SO­VA-OL­LAS: DRACU­LA

Ur­pre­miär 28 ok­to­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 no­vem­ber 2017. Di­ri­gent: Ka­ren Ka­men­sek Re­gi och ljus: Li­nus Fell­bom Sce­no­gra­fi, ko­stym och mask: Dan Pot­ra Ljud: Lars-gö­ran Ehn Ko­re­o­gra­fi: Lars Bet­h­ke So­lis­ter: Eli­sa­beth Mey­er, Ola Eli­as­son, Jo­el Ann­mo, San­na Gibbs, Jo­nas De­ger­feldt, Ka­ta­ri­na Le­o­son, Lars Ar­vid­son, Jo­han Ed­holm. Spe­las t.o.m. 7 de­cem­ber. www.ope­ran.se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.