LAKMÉ

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - MAL­MÖ OPE­RA • RECENSENT: SÖREN TRAN­BERG • FOTO: MATS BÄC­KER

Det var med stor för­vän­tan som jag bän­ka­de mig på Mal­mö Ope­ra för att sce­niskt få upp­le­va Lakmé, Léo De­li­bes mag­num opus. En ope­ra som har va­rit på tal i Mal­mö ti­di­ga­re när ko­lo­ra­tur­so­pra­nen Dil­bèr var en­ga­ge­rad i en­semb­len. Nu var det den unga rys­kan Svet­la­na Moska­len­ko som bril­je­ra­de i ti­tel­rol­len. Med osed­van­ligt fin höjd, snab­ba löp­ning­ar och bril­jan­ta ko­lo­ra­tu­rer sjöng hon den be­röm­da kloc­ka­ra­ri­an med stor ac­ku­ra­tess. Hon sjung­er ari­an för att loc­ka fram sin hem­li­ge äls­ka­re, den brit­tis­ke of­fi­ce­ren Gé­rald, på sin fars, brah­min­präs­ten Nila­kant­has, or­der. Han för­sö­ker ut­rö­na vem som är dot­terns äls­ka­re un­der and­ra ak­tens sto­ra mark­nads­scen. Gé­rald av­slö­jas och blir svårt så­rad.

Vad sä­ger oss Lakmé i dag? Ope­ran fick sin ur­pre­miär på Opé­racomi­que i Pa­ris 1883. Al­la kon­näs­sö­rer kän­ner för­u­tom den be­röm­da kloc­ka­ri­an ock­så till bloms­ter­du­et­ten mel­lan Lakmé och tjä­na­rin­nan Mal­li­ka i förs­ta ak­ten. Med or­kes­ter­sat­sens färgspra­kan­de ko­lo­rit skild­rar De­li­bes då­ti­dens väs­ter­län­ning­ars fa­sci­na­tion för In­di­en. Pre­cis som i den lit­te­rä­ra för­la­gan, den sam­ti­da ro­ma­nen Le ma­ri­a­ge de Lo­ti (Lo­tis gif­ter­mål) av Pi­er­re Lo­ti. De­li­bes me­lo­dik är be­hag­full och sång­par­ti­er­na oer­hört tack­sam­ma, in­te minst te­no­ra­ri­an och kär­leks­du­et­ter­na.

Den tys­ka re­gis­sö­ren Ni­co­la Raab har gjort fle­ra lov­pri­sa­de upp­sätt­ning­ar, bland an­nat på Kö­pen­hamn­so­pe­ran och en myc­ket lyc­kad iscen­sätt­ning av Ju­les Mas­se­net Thaïs med Malin By­ström på Gö­te­borgso­pe­ran. I Mal­mö har Raab valt att iscen­sät­ta Lakmé rakt upp och ner ut­an nå­gon märk­bar dri­van­de idé kring ver­kets po­ten­ti­al. Nog skul­le hon t.ex. kun­nat lyf­ta fram mer an­ge­läg­na nu­ti­da pre­fe­ren­ser. Det räc­ker in­te med att för­sö­ka be­ly­sa då­ti­dens vurm för det ex­o­tis­ka. Här blir det mer av ett sce­niskt re­do­vi­san­de, vil­ket ock­så un­der­ströks av An­ne Ma­rie Le­genste­ins sta­tis­ka sce­no­gra­fi och Martin Ei­den­ber­gers vi­de­o­a­ni­ma­tio­ner med prun­kan­de blom­ran­kor som pro­ji­ce­ra­des mot pe­lar­gång­ar och dess ka­pi­täl. Brit­ter­na såg li­te löj­li­ga ut i si­na tro­pik­hjäl­mar i den­na blomdjung­el.

Mal­möo­pe­rans sto­ra scen med si­na gi­gan­tis­ka av­stånd slår sön­der all form av in­ti­mi­tet. Och från min mitt­plats på par­ket­tens ti­on­de bänk kom­mer man re­dan för långt ifrån age­ran­det och an­sikts­ut­tryc­ken, och det be­ror främst på or­kes­ter­di­kets häst­sko­form som skju­ter ut mot sa­long­en. Det verk­li­ga gläd­jeäm­net var di­ri­gen­ten Philip­pe Au­gu­ins ele­gan­ta fri­läg­gan­de av par­ti­tu­ret med sto­ra fransk söt­ma och esprit. Säl­lan har väl Mal­mö Operas or­kes­ter lå­tit bätt­re. Au­gu­in har ock­så in­spi­re­rat so­lis­ter­na till stor­dåd. För­u­tom nämn­da Moska­len­ko är te­no­ren Le­o­nar­do Fer­ran­dos kva­li­te­ter re­dan kän­da hos Mal­mö­publi­ken se­dan han sjöng ti­tel­rol­len i Ros­si­ni­buf­fan Le com­te Ory för någ­ra år se­dan. Nog märks den vo­ka­la svå­rig­hets­gra­den mel­lan Ros­si­nis lätt­het och De­li­bes li­te mer dra­ma­tis­ka över­gång­ar. Det upp­stod hel­ler ing­en fy­sisk in­ter­ak­tion mel­lan kär­lekspa­ret. Fer­ran­dos ena­han­da kropps­språk med pa­tent­ges­ter för smär­ta och kär­lek gjor­de in­te sa­ken bätt­re.

Ma­til­da Pauls­sons Mal­li­ka – som ba­ra fö­re­kom­mer i förs­ta ak­ten – bi­drog med sin mez­zo­tät­het till att du­et­ten med Lakmé blev en höjd­punkt. Ja­kob Hög­ström, som Gé­ralds of­fi­cer­s­kol­le­ga Fré­déric, är en stor scen­per­son­lig­het med på­tag­lig res­ning och där­till är han ut­rus­tad med en ovan­ligt tät och so­nor ba­ry­ton, vil­ket in­te minst märk­tes i sista ak­tens scen med Gé­rald. Li­kaså al­ten Ma­ria Streijf­fert som sät­ter preg­nans på gu­ver­nan­ten Miss Ben­sons ka­rak­tär. Brah­min­präs­ten Nila­kant­ha sjöngs li­te väl grov­kor­nigt och ofranskt av Malmö­vete­ra­nen ba­sen Ta­ras Shton­da. Ett yt­ter­li­ga­re plus var kö­rens sto­ra in­sat­ser.

Det mås­te lig­ga i ope­ra­hu­sens upp­drag att ut­rö­na om säl­lan spe­la­de ope­ror hål­ler för att iscen­sät­tas, men då mås­te man ha mer bä­ran­de idéer om ver­kens in­ne­bo­en­de kraft än vad Ni­co­la Raab ha­de i Mal­mö. El­ler så har ti­den helt en­kelt sprung­it ifrån Lakmé.

DE­LI­BES: LAKMÉ

Premiär 7 ok­to­ber 2017. Dirigent: Philip­pe Au­gu­in Re­gi: Ni­co­la Raab Sce­no­gra­fi: An­ne Ma­rie Le­genste­in Ko­stym: Ge­si­ne Völlm Ljus: Zer­li­na Hug­hes Vi­deo: Martin Ei­den­ber­ger So­lis­ter: Svet­la­na Moska­len­ko, Le­o­nar­do Fer­ran­do, Ma­til­da Pauls­son, Ta­ras Shton­da, Ju­lie Mat­he­vet, Ja­kob Hög­ström, Ma­ria Streijf­fert. www.mal­moo­pe­ra.se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.