Faust

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - NORR­LANDSO­PE­RAN, UMEÅ • RECENSENT: SÖREN TRAN­BERG • FOTO: MICKE SANDSTRÖM

Norr­landso­pe­ran stor­sat­sa­de i hös­tas med att spe­la Char­les Gou­nods Faust, ton­sät­ta­rens störs­ta ope­ra­fram­gång med ur­pre­miär på Théât­re Ly­ri­que i Pa­ris 1859. I till­bli­vel­se­pro­ces­sen väg­de den vinst­dri­van­de te­a­ter­di­rek­tö­ren Léon Car­val­hos ord tungt. Ope­ran blev för lång, en del num­mer ströks på hans in­rå­dan mot Gou­nods vil­ja, vis­sa num­mer har se­na­re dykt upp i and­ra ver­sio­ner. Dess­utom vil­le Car­val­ho ha en spek­ta­ke­lo­pe­ra, nå­got som sce­no­gra­fen och ko­stymö­ren Marcus Ol­son ta­git fas­ta på i Umeå.

Visst kan det tyc­kas häf­tigt att få se det­ta sce­nis­ka fyr­ver­ke­ri i form av en cir­kel, likt ett pen­tagram, som be­lys­tes i en mängd oli­ka fär­ger och vid ett till­fäl­le om­slöts av eld mot ett slut­tan­de scen­golv. De vack­ra och över­di­men­sio­ne­ra­de blom­mor­na i träd­gårds­sce­nen el­ler kyr­ko­gårds­sce­nens skog av kors, var li­te likt en om­ta­lad upp­sätt­ning av Ödets makt i Mün­chen härom året. Men en ope­ra­pro­duk­tion är ing­en in­stal­la­tion ut­an där ska al­la kom­po­nen­ter le­da fram till nå­got an­ge­lä­get.

I den se­nas­te svens­ka Faust-upp­sätt­ning­en i Christof Loys re­gi på Gö­te­borgso­pe­ran ar­be­ta­de han me­to­diskt och träng­de ly­hört in i och fri­la­de ver­kets kär­na ut­an åt­hä­vor. In­te minst var han no­ga med de psy­ko­lo­gis­ka de­tal­jer­na bå­de hos so­lis­ter och kör, och på så sätt bygg­des en ovan­ligt dra­ma­tisk spän­ning upp på mikro­pla­net. Det­ta ly­ser med sin från­va­ro i Eva-ma­ria Mel­by­es ama­tör­mäs­si­ga per­son­re­gi, där sång­ar­na of­ta blir ut­läm­na­de åt sig själ­va. Hon bju­der dess­utom på ett för­le­gat ope­raa­ge­ran­de i form av ste­la upp­ställ­ning­ar. I pro­gram­met sägs det att hon fo­ku­se­rar och in­spi­re­ras av mu­si­ken (suck, vil­ken scha­blon). Det gör var­je re­gis­sör. Men en ope­raupp­sätt­ning mås­te tol­kas av re­gis­sö­ren och tea­met och in­te för­vand­las till ett ut­an­på­verk i form av ta­blå­tea­ter som ett sätt att sky­la över per­son­re­gins bris­ter. Un­der hös­ten har jag sett fle­ra nya upp­sätt­ning­ar och den­na Faust och yt­ter­li­ga­re två bris­ter vad gäl­ler per­son­re­gin. Ett tec­ken i ti­den?

Mel­bye vill lyf­ta fram kvin­nor­na i ope­ran, men un­der de tre förs­ta ak­ter­na är Faust central­ge­stal­ten som dri­ver hand­ling­en fram­åt. Li­bret­tot lig­ger re­la­tivt nä­ra förs­ta de­len i Go­et­hes Faust­dra­ma – ett uni­ver­sellt idédra­ma över Faust­le­gen­den: människan som försvär sin själ åt djä­vu­len. Det blir för vagt teck­nat på Norr­landso­pe­ran. Ty­värr kan in­te te­no­ren Yin­jia Gong sce­niskt fyl­la Faust­rol­lens al­la schat­te­ring­ar med sitt noll­ställ­da an­sikts­ut­tryck och un­der­må­li­ga age­ran­de. Det räc­ker in­te en­bart med den fi­na sång­en. Gong ut­tryc­ker ingen­ting och roll­ge­stalt­ning­en blir oin­tres­sant. Det är här som en re­gis­sör ska kun­na för­vand­la en sce­niskt me­di­o­ker ak­tör.

Kos­ma Ra­nu­er är en eta­ble­rad och bra ba­ry­ton, men här är han vo­kalt fel­pla­ce­rad ef­tersom Mép­histofélès krä­ver en saf­tig bas med bra höjd el­ler en bas­ba­ry­ton. För öv­rigt är hans djä­vul fjol­ligt ut­styrd i ro­sa ko­stym. Det fram­gick in­te hel­ler vad han ha­de att loc­ka med. Här fanns ing­en de­mo­ni, och knap­past nå­gon sar­kasm hel­ler och det är in­te sång­a­rens fel. Rys­ning­ar­na ute­blev.

Dess­utom har man av­krist­nat ver­ket ge­nom att lå­ta kor­sen va­ra i ne­ga­tiv be­mär­kel­se, ald­rig i po­si­tiv, t.ex. har man från text­ma­ski­nen ta­git bort påsknat­tens text ”Kristus är upp­stån­den”.

Ett sätt att gö­ra en po­li­tiskt kor­rekt upp­sätt­ning? Det finns sto­ra fi­lo­so­fis­ka djup i Faust som Eva-ma­ria Mel­bye ald­rig kom­mer åt.

Sa­bi­na Bisholts Mar­gu­e­ri­te är en ljus­glimt vo­kalt, även om rol­len stäl­ler sto­ra krav på en så ung sång­ers­ka. Sång­ligt stack hen­nes tolk­ning av ju­ve­la­ri­an ut, lik­som sce­nen när hon dö­dat sitt barn.

Upp­sätt­ning­ens störs­ta över­rask­ning är mez­zo­so­pra­nen Sol­gerd Isalv, vars kvick­sil­ver­snab­ba Sie­bel far in som ett yr­vä­der. Där­till är hen­nes frans­ka ut­tal en­semb­lens bäs­ta. Isalv, som är en­ga­ge­rad vid ope­ran i Nürn­berg, gjor­de här sin Sve­ri­ge­de­but och jag ser fram emot att få hö­ra hen­ne igen, som Fjo­dor i Bo­ris Go­du­nov till vå­ren i Gö­te­borg.

Han­nes Öberg, som Mar­gu­e­ri­tes bror Va­len­tin, gjor­de en stark in­sats som trau­ma­ti­se­rad åter­vän­da­re från kri­gets ve­der­mö­dor. Här fång­a­de han den sto­ra dra­ma­ti­ken i sin ly­ris­ka ba­ry­ton ihop med Norr­landso­pe­rans in­trim­ma­de kör un­der An­ders Lund­ströms fi­na in­stu­de­ring. Vil­ken tät kör­klang, fram­för allt i sol­dat­kö­ren. Ko­ris­ter­na såg ut att ha kom­mit kli­van­de di­rekt ur en Dic­kens­värld.

Eric So­lén, som har en fram­gångs­rik kar­riär som ope­ra­di­ri­gent i främst tys­ka ope­ra­hus, har ut­fört stor­dåd med Norr­landso­pe­rans or­kes­ter i form av stor dy­na­mik och en bred or­kes­ter­pa­lett. Hans ut­lägg­ning av par­ti­tu­ret kän­des väl­digt fransk. Det var en fröjd att lyss­na till, där var­je in­sats satt som ber­get. Att or­kes­tern hål­ler en myc­ket hög klass be­ror på att den re­gel­bun­det hål­ler igång ge­nom sin kon­sert­se­rie. Och jag skul­le gär­na se att t.ex. Kung­li­ga Ope­ran el­ler Gö­te­borgso­pe­ran åter­en­ga­ge­rar Eric So­lén, för det var ett tag se­dan han fram­träd­de där.

GOUNOD: FAUST

Premiär 5 ok­to­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 24 ok­to­ber 2017. Dirigent: Eric So­lén Re­gi: Eva-ma­ria Mel­bye Sce­no­gra­fi och ko­stym: Marcus Ol­son Ljus­de­sign: Kerstin Wei­mers Ko­re­o­gra­fi: Aman­da Arin So­lis­ter: Yin­jia Gong, Kos­ma Ra­nu­er, Sa­bi­na Bisholt, Sol­gerd Isalv, Han­nes Öberg, Su­san­na Le­vo­nen, Fredrik Ess­ung­er.

Sa­bi­na Bisholt och Yin­jia Gong

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.