Naxos

ARIADNE PÅ

Göteborgsoperan sätter upp Richard Strauss Ariadne på Naxos, ett välkommet komplement till fjolårets Elektra. Den grekiska regissören Rodula Gaitanou tar sig an detta sammansatta verk från 1916 med ett välfunnet och konsekvent genomfört grepp: det komiska förspelet utspelar sig en myllrande filmstudio, varefter operan om Ariadne filmas. Det är 1950-tal och här i Cinecittà à la Fellini har producenten sista ordet – två produktioner ska slås samman till en. Operasällskapet och dess Callasliknande primadonna förfasar sig, medan Zerbinettas komedisällskap tar det med en klackspark.

Öppningen uppvisar ett välsmort spel i högt tempo, med synbar omsorg om detaljer och idel goda insatser såsom Lars Hjertners tysktalande hushovmästare och sonore Richard Laby (perukmakaren). En våning ovanför myllret finns kompositörens skrivarlya; Ann-kristin Jones har en mjuk, gossaktig framtoning i rollen och klingar riktigt flott, med mycket silvrig sopranklang i sin mezzo.

Ön Naxos är i scenografen George Souglides tappning en kantig klippa. Den syntes redan i filmstudion men återkommer nu på ett fyndigt sätt i andra akten, illusoriskt förstorad som vore den inzoomad på filmduken. Högt uppe på klippan Ariadne – anslående i vallmoröda slöjor och mörka lockar, tillintetgjord av kärlekssorg efter Theseus svek. Där har rolldebuterande Annalena Persson inte mycket utrymme för agerande och förlorar nog en del akustiskt på placeringen fyra-fem meter ovanför scengolvet. Likväl övertygar hon med betvingande långa fraser och fullödig klang. Några synkroniseringsproblem med orkestern långt nedanför märks inte heller. Patrik Ringborg leder den med bra avvägningar mellan kammarmusikaliska och mer muskulösa orkesterpartier.

Souglides står också för kostymerna. Både förtroget och fritt förhåller han sig till commedians masker, tydligast förstås i komedianternas brokiga parad. Men traditionen får också sammanlänka verkets båda delar: Ariadne omges av mytiska väsen (den välklingande trion Mia Karlsson, Matilda Paulsson och Anna Johansson) som vajar med vågorna nedanför klippan i glänsande svarta klänningsfodral med en vass vinge eller kanske fena på ryggen. I sina vitsminkade ansikten och höga vita hårkvastar med toppen böjd i sydväst blir de en typ av androgyna, akrobatiska och lite skrämmande duplikanter som kan härledas till tidigmoderna varianter av commedians masker inom konsten. (Gestalttypen återfinns även senare i till exempel de två märkliga, topphattade medhjälparna i Kafkas roman Slottet.)