L'ORFEO

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORG BAROQUE, RÖ­DA STEN, GÖ­TE­BORG • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER www.go­te­borg­ba­ro­que.se • FOTO: JOCKE WESTER

Gö­te­borg Baroque un­der Mag­nus Kjell­sons mu­si­ka­lis­ka led­ning är om­sorgs­fullt tids­trog­na, när de ger sig på ope­ra­histo­ri­ens förs­ta mäs­ter­verk, Clau­dio Mon­te­ver­dis L´orfeo. Den tju­go­höv­da­de in­stru­men­ta­len­semb­len får lik­som i Man­tua 1607 mar­kant prä­gel av bå­de ba­rock­ba­su­ner, te­or­ber, sin­kor, re­gal, och in­stru­men­ten är högt stäm­da (A=465 Hz). I den gam­la vär­me­cen­tra­len un­der Älvs­borgs­bron – nu­me­ra Rö­da Sten Konsthall – är det el­va me­ter till tak och väg­gar av sten, så det kling­ar rik­tigt prakt­fullt, även om in­ram­ning­en nog är li­tet mer karg än vid her­tig Gon­za­gas hov i Man­tua.

Sång­ar­na kli­ver om­kring på sto­ra svar­ta lå­dor, och rek­vi­si­tan är mi­ni­mal. Re­gis­sö­ren Per T Bu­h­re har up­pen­bart tve­kat om i vil­ket grad han ska sva­ra på den in­stru­men­ta­la tids­tro­he­ten och ska­pat ett slags prag­ma­tisk kom­pro­miss, vil­ket ab­so­lut går för sig. De gla­da her­dar som fi­rar Or­feus och Eu­ry­di­kes bröl­lop be­fin­ner sig i ett slags tid­lös mil­jö, där de­ras käns­lor in­te sätts in i någ­ra tyd­li­ga sam­man­hang, men tid­lös­he­ten upp­hör, när Or­feus på sin väg till döds­ri­ket an­kom­mer till Ka­ron. Den­ne är här näm­li­gen in­te nå­gon dys­ter färj­karl ut­an en be­skäf­tigt sys­sel­satt gräns­tjäns­te­man med skriv­bord, stämp­lar, for­mu­lär och en hund­ak­tig tjäns­te­an­de, Ker­be­ros, som mot­vil­ligt släp­per in god­kän­da im­mi­gran­ter över den tyd­ligt mar­ke­ra­de gräns­lin­jen. (Här kan man lätt as­so­ci­e­ra till en an­nars rätt an­norlun­da ope­ra, Me­not­tis Kon­suln.) Det­ta gör fak­tiskt att tid­lös­he­ten i bå­de själ­va my­ten och i Mon­te­ver­dis ope­ra blir tyd­li­ga­re än om man kon­se­kvent be­hål­lit in­led­ning­ens lätt dif­fu­sa tid­lös­het. Den åter­går man till ef­ter grän­sö­ver­gång­en.

Or­feus är som sig bör den helt do­mi­ne­ran­de pro­ta­go­nis­ten, och i Leif Aruhn-so­léns ge­stalt är han en ovan­ligt själv­med­ve­ten, näs­tan macho­ar­tad ex­pres­siv her­re. Aruhn-so­léns te­nor är kraft­full, smi­dig och fint ega­li­se­rad, och det är en kon­se­kvent och im­po­ne­ran­de ge­nom­förd Or­feus­ge­stalt­ning. För egen del fö­re­drar jag dock en mer ly­riskt in­tro­vert Or­feus. Det finns un­der­bart in­ner­li­ga kva­li­te­ter hos Mon­te­ver­dis Or­feus, som in­te Aruhn-so­lén rik­tigt kom­mer åt med sitt vi­ri­la ut­spel.

Sång­a­ren­semb­len hål­ler hög ni­vå. Ann-christin Wes­ser-in­g­els är en Eu­ry­di­ke med ka­rak­tär, och hon sjung­er ock­så in­led­nings­vis La Mu­si­ca. Re­gis­sö­ren har in­te helt lyc­kats lyf­ta fram den rent gast­kra­man­de ef­fekt som bud­bä­rers­kan Mes­sa­gi­e­ra bör få med sitt ”Ahi, ca­so acer­bo”, hen­nes för­tviv­la­de ut­brott när hon av­bry­ter fest­lig­he­ter­na för att be­rät­ta om Eu­ry­di­kes död. Aman­da Flo­din får där­med in­te rik­tigt chans att ge den­na oer­hör­da scen sin rät­ta preg­nans. Da­ni­el Carls­sons lju­sa, kla­ra counter­te­nor känns som helt rätt för en sång­a­re som har att ge­stal­ta Spe­ran­za, Hop­pet, och Stef­fen Bru­un Rør­vigs dju­pa bas är li­ka rätt för Ka­ron.

MONTEVERDI: L´ORFEO

Pre­miär 18 ja­nu­a­ri 2018. Mu­si­ka­lisk led­ning: Mag­nus Kjell­son Re­gi: Per T Bu­h­re Sce­no­gra­fi: Be­a­te Pers­dot­ter Lø­ken Ko­stym: Elin Andersson Ko­re­o­gra­fi: Ste­ven Play­er Ljus: Em­ma-ka­ra Nils­son So­lis­ter: Leif Aruhn-so­lén, Ann-christin Wes­ser-in­g­els, Tho­mas Vol­le, Aman­da Flo­din, Da­ni­el Carls­son, Elin Sko­rup, Stef­fen Bru­un Rør­vig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.